måndag 9 april 2012

Om att laga en Texas chili, extra ensam

Jag hade en enda plan för påsken. Jag skulle koka Texas chili och jag skulle se AIK besegra Skellefteå i den sjunde semifinalen som därmed skulle ta dem till finalspel. Det var min enda plan. Jag orkar inte prata om det senare, det gick inte helt enkelt. Men vi pratar om min Texas chili.

Jag är ju ingen stor matlagare. Inte alls faktiskt. Jag lagar köttbullar och snabbmakaroner. Jag lyxar till det med tacos på fredagar. Jag roas inte av matlagning. Förutom just dessa långkok. Det finns få saker som jag romantiserar så mycket som långkok. Det ska vara lite svettigt och mycket alkohol och i flera timmar ska jag stå där vid spisen och liksom skapa något fullkomligen storartat, något magiskt. Det ska inte bara vara lätt, inte ledigt, det ska vara djupsinnigt och svårt och man ska kastas mellan hopp och förtvivlan, ångest och lättnad, glädje och sorg. Det är Strindberg, Van Gogh, Beethoven och så är det jag, jag och min Texas chili.

Sedemera inhandlades ingredienserna noggrant, rätt öl skulle väljas för att ge min chili den exakta mustighet jag var ute efter.  Minst fyra olika chilisorter. En bra, ordentlig, köttbit osv. Inte minst ska det inhandlas öl på den nivå att jag klarar både själva lagningen samt för att döva den förväntade hettan av chilin i minst en vecka efter den förtärts.

Det är extra ensamt att långkoka ensam.

Jag skär upp ingredienserna med den slarviga precision som en sådan här rätt åberopar. Det ska vara på en höft, med känsla, med passion - inte noggrannhet.

På fem timmar hinner man tänka många tankar. Man hinner brinna och slockna många gånger. Jag tror det är därför det är så extra ensamt att långkoka ensam. Alla tankar. I mina ögon är ett långkok kanske det allra bästa sättet att komma någon nära. Jag ser liksom framför mig hur man för djupa samtal, smakar av maten och har eldigt sex om vartannat. Och när det väl är klart, så har maten mindre betydelse, mättnaden har liksom redan infunnit sig, mättnaden på livet självt liksom.

Jag skratta ni.

Mitt långkok blev förstås inte sådär magiskt, det blev inte sensuellt men aningen svårmodigt. Det blev djupsinnigt ett tag och sedan ganska tröttsamt. Klockan var över midnatt när jag fann min Texas chili att vara färdig. Och då var jag mätt, mätt på öl och mätt på mina egna fantasier om erotiska långkok, mätt på att brinna och slockna.

Så jag gick och lade mig. Extra ensam.




lördag 24 mars 2012

Att gå in i garderobsväggen

Ni vet när man vaknar på bortaplan efter en blöt natt (tolka fritt) bredvid någon snygging och så känner man att man måste gå upp och kissa och det skulle ju vara löjligt att klä på sig bara för en sådan sak för man ska ju ändå tillbaka till sängen igen eftersom det ligger en snygging där, så då bestämmer man sig för att gå naken till toaletten och då vet man ju att den där snyggingen kommer titta på en när man går så då är det viktigt att gå lite extra snyggt och sexigt så att inte snyggingen upptäcker att man kanske inte var det kapet som man var kvällen innan, men när man reser sig och börjar gå så inser man att alkoholmängden man hade fått i sig kvällen innan gör att man inte kan gå riktigt sådär extra snyggt och sexigt utan kanske exakt tvärtom och dessutom inte ens rakt och så missar man dörren med ungefär en halvmeter och går in i en garderobsvägg?

Jag vet.

onsdag 29 september 2010

Apropå titlar

Vilken är egentligen den mest ligg-genererande yrkestiteln....?

Bara undrar alltså.

måndag 6 september 2010

Tough Guy 18 cm och kärleken till, och på, internet.

Denna text är ursprungligen skriven för SSWC-boken, som jag rekommenderar att ni beställer här: http://www.ordochbok.se/visa_produkt.asp?id=388187

Jag älskar internet, sa han och stoppade handen innanför min bh. Han älskade internet just då, för utan internet hade han just inte fått möjligheten att stoppa sin hand innanför min bh. Och när jag tänker på det så älskar jag också internet för de stora möjligheter till olika slags tillfredsställelse som det skänker.

Det började redan på sent nittiotal med blippande 56K-modem och äggklockan på 30 minuter. Jag och min bästis loggade in på Aftonbladet-chat och kallade oss Jossie och Ellie. Gulligt liksom. ”På skoj” loggade vi in på en av de mer sex-orienterade rummen, Bollhavet eller Hissen eller vad de nu hette (vanligtvis hängde vi på Vinden) och fnittrade som bara två tonårsflickor kan göra. ”Usch, vad äckligt” skulle vi säga, helt småkåta - vilket vi förstås aldrig skulle
erkänna, allra minst för varandra. Det var där vi träffade ”Tough Guy 18 cm” som vi trodde betydde ungefär ”Tänkarkillen”, det där 18 cm kunde vi aldrig riktigt reda ut vad han egentligen menade med.

Jag funderar lite på vad Tänkarkillen gör idag. Han är nog den typen som skickar meddelanden på dejtingsajter i stil med ”hej snygging !!! vad gör du :) lägg till mig på msn jag har cam.”. Jag frågar mig om det där är ett framgångskoncept? Får han lajva där i webbkameran? Det måste han ju tydligen få, eftersom han fortsätter med mailen. Han sitter väl där för jämnan och viftar med lilla stora snoppen kan jag tro. Finns ju folk som betalar för sånt där i andra fall. Har jag hört alltså.

Härmed har jag också avslöjat min egen närvaro i denna typ av forum. Dejtingsajter alltså. Det är en berg och dalbana av tillfredställelse (just kanske inte sexuellt, med egomässigt), äckel och asgarv. Jag har möts dagligen av de mest fantastiska, vansinniga och bara korkade mail. Kramgo_kille tycker att jag verkar vara ett ”spralligt charmtroll” som han gärna vill ”myspysa” med, SexyMan tycker att det är bra att jag älskar skägg och händer för han har minsann både skägg att dra i och händer som vill smeka hela min kropp, någon annan tycker att den man som får ha mig i sina armar, även om det inte blir han, är en ”lyckans lyckost” och han önskar mig ”välgång i välfärden” och en karriär som modell. Det hade ju ändå varit lite rart. Om han inte
skrev att han var 28 och uppenbart hade passerat 50-strecket sett till bilderna det vill säga. Inte för att jag har något fundamentalt emot 50-åringar. Men ändå.

Internet har nog på många sätt revolutionerat vår sexualitet. Och då talar jag inte bara om porrindustrin som givetvis måste ha ökat i konsumtionsgrad enormt i och med internets intåg i folkhemmet, utan om möjligheten att möta likasinnade. Hur lätt var det för en pony-girl att hitta sina hovskor och plymer och ridläger och cowboys innan internet? Hur lätt var det för Kramgo_kille att hitta sitt spralliga charmtroll (verkar i och för sig inte så jävla enkelt nu heller...)? Hur lätt var det för Tänkarkillen att få visa upp lilla stora snoppen för någon okänd människa som faktiskt på riktigt ville se den?

Jag älskar internet, sa han och stoppade handen innanför min bh. Tänkarkillen älskar nog också internet, för nu slipper han betala dyra pengar för att runka till fjortiskillar som förställer rösten på Heta Linjen. Och jag älskar internet, för att.... ja okej, jag älskar internet för att han stoppade handen innanför min bh.

torsdag 12 augusti 2010

Världen är liten, säger folk ibland, och dejtingvärlden är ännu mindre kan jag lova.

Det finns tillfällen i livet som man helst av allt vill glömma. Eller som man iallafall hanterade lite fräschare. Ett sådant inträffade förra helgen.
Jag har ju inte skrivit på ett tag, och har så inte uppdaterat er på min senaste sejour i internetdatingens... vansinniga värld. Minst 10 inlägg om detta kan lätt författas, och det kommer väl. Men för att ge er bakgrunden, jag springer inte på vansinnigt många dejter. Men några har jag gått på. Fem rättare sagt. De två första var mer eller mindre rara pojkar men som man fort inser inte kommer bli något mer än trevliga bekantskaper, och gott så. Sedan var jag på två dejter med en och samma man, som vi för enkelhetens skull kan kalla Dejt 1. Inte för att han var först, utan för att han, när han pussade mig på kinden efter andra dejten fick mig att rodna hela vägen hem. Det är ändå jävligt cred.
För att det ska finnas en Dejt 1 så bör det ju naturligtvis också finnas en Dejt 2. Och det gör det också. Dejt 2 gav mig ett hastigt förslag om att träffas förra helgen, och eftersom Dejt 1 inte direkt hade svarat ja på förslaget att träffa mig så nappade jag, något var jag ju ändå tvungen att göra på min barnlediga dag, resonerade jag.

Dejt 2 var väldigt trevlig, och vi hade mycket roligt ihop. Vi gick på sunkhak och drack öl och jag blev sedemera också bjuden på otaliga drinkar på välkänd klubb vid Mariatorget. När promillehalten var strax under alkoholförgiftning så bestämde vi oss för att lämna välkänd klubb vid Mariatorget. Och när vi går där längst gatan så får jag ett sådant vansinnigt sug efter kebab. Ni känner igen det va? Man ba' GAAAH!! MÅSTE!!! Och så måste man bara. Så jag drar Dejt 2 i skjortärmen och stampar med bestämda steg in på närmaste kebabhak och ställer mig resolut i kön.
"Elvira.." hörs det då. Jag vänder mig om och sweet mother of earth and fucking jag vet inte, vem sitter där om inte Dejt 1. VAD ÄR ODDSEN!? Min instinktiva reaktion är att jag vill lämna både Dejt 1 och 2 där på kebabhaket och bara springa tills jag kommer till Kina eller iallafall tills jag inte orkar mer, vilket i mitt fall skulle vara ungefär till andra sidan vägen. Jag minns inte mina exakta ord, men om jag tog mig för pannan och sa "Ånej!" så blir jag inte förvånad. Den sitauation som uppstod var minst sagt genant för min del, medan Dejt 1 och 2 verkade något roade av situationen. Fast det kanske jag inte märkte av just då.

För att inte sabba kvällen för någon så tänker jag att jag måste upprätta någon form av konsversation, och det hela landade kring teveserier. Det funkar. De pratar och i mitt huvud ekar ett ljudligt "FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN" som jag nästan är säker på att hela kebabhaket faktiskt kunde höra. Alltså ni förstår inte. Jag lovar att det tog säkert 90 minuter för min jävla kebab att bli färdig, och där står jag och vaggar fram och tillbaka och lägger in några nervösa kommentarer om Breaking Bad eller The Wire medan min blick flackar, inte lika mycket mellan Dejt 1 och Dejt 2 som mellan golvet och taket. Det finns inte en fläck i det kebabhakets tak som jag inte räknat.

Min gudsförgätna kebabtallrik är sedemera färdig och det är dags för mig och Dejt 2 att gå. Givetvis glömmer jag läsken och måste vända i dörren när kebabgubben ropar. Och när jag för andra gången kliver ut genom dörren så andas jag ut, men inte allt för länge för Dejt 1 är också tvungen att ropa "Vart ska ni?" och jag vänder mig och och svarar "Eeeeheeheeee, jag vet inte!". Ååååå ditt gamla riksmiffo! Vadå vet inte!? Suck.

Varför denna ångest kanske ni frågar er? Är det inte såhär internetdejtandet fungerar? att man dejtar massa olika och hej och hå? Det är det väl. Men för mig känns det inte ens naturligt att dejta från början. Och det är ju fan inte meningen att de ska krocka sådär. Kom inte och säg att det är meningen alltså. Men framförallt, ångesten över att ha blivit pussad på kinden av en person och rodna hela vägen hem för att sedan framstå som årets mest kringflackande reeperbahn-cirkus av densamma. Den ångesten.

tisdag 6 juli 2010

Tvättstugesexet - en teoretisk redogörelse av eventuella händelser vid idkande av sexuellt umgänge i samfällig tvättstuga.

Gammalt gästbloggsinlägg får en revival för Thomas skull. Detta var ursprungligen skrivet för bloggen alfahanne.se som inte längre är med oss.

En vanlig torsdagskväll. Eller nej, stryk vanlig, för denna torsdag var tvättstugan bokad. Och det kan jag lova, hör inte till
vanlighetena i detta hem. Till vanligheterna hör att jag får rota fram några gamla stringtrosor från sent 90-tal för att jag för sent insett att samtliga trosor i samlingen behöver tvättas ordentligt innan de är bärbara igen. Men det är ett sidospår.

En torsdagskväll. Tvättstugan är bokad. Tvätthögen, mina vänner,tvätthögen. Nej, det räcker inte. Tvättberget släpas ned till
bostadsrättsföreningen gemensamma tvättstugan. En plats för reflektion. Dagdrömmeri. Tankar. Fantasier. Och sex.

Ja, alltså. Jag har inte sex. Inte ens i min egen säng liksom, än mindre i den samfälliga tvättstugan, det är en lyx mig icke förunnat. Men tvättstugan ändock, en plats för ohämmad men ack så farlig älskog. Mycket kan ju hända om man gökar i tvättstugan, det kan ju till och med jag räkna ut. Det kan ju komma nån kärring från C-porten som ska inspektera om det är städat i torktumlaren (Dom gör det! Fick ett samtal till jobbet idag gällande just detta, hon ba: du har inte dammsugit ordentligt, och jag ba: gör det själv då, kärringjävel) - hon skriver arga lappar för mindre och hon drar sig inte för att knacka på hos grannskapet och sprida ordet heller. I alla fall inte till de andra jävla kärringarna till grannar. Eller vad vet jag. Jag vet inte. Nåt sånt tror jag.

Men tänk om man röjer runt för mycket där då. I tvättstugan. Och att man typ råkar slå till nåt jävla mjukmedel som man har (inte för att jag fattar grejen med mjukmedel, jag gillar krispig tvätt) och så typ råkar man halka och man har ju liksom byxorna nere vid anklarna redan som det är så det blir ju till att kravla runt där bland mjukmedel och kanske då att den där grannen kommer. Det hade ju varit rätt jobbigt faktiskt. Måste jag medge.

Fast ett av huvudsyftena, förutom att vara lite modig och fräck, är ju vibrationerna av tvättmaskinen. Jag har stor tilltro till att dessa vibrationer skulle göra själva akten extremt tillfredsställande. Men vad vet jag? Problemet är ju bara det, att tvättmaskinerna i tvättstugor är så stora, så det är liksom en anatomisk omöjlighet att liksom, ja, få till det helt enkelt. Helt plötsligt ska man behöva bli nån jävla McGyver bara för att göka på tvättmaskinen. Bygga någon ställning av jag vet inte, hinkar och kanske nån dammsugare. Nåt sånt i alla fall. Och det är ju samma sak där. Det där fuskbygget rasar ju säkerligen och så sliter man med sig sköljmedlet på vägen ner och så ligger man där och rullar runt med byxorna vid anklarna och då
kommer säkert kanske den där grannen och så blir det ett jävla liv. Mest för att det stökats till så hemskt.

Fast jag menar, om det inte går åt helvete, så tror jag stenhårt på tvättstugesex. Framförallt tror jag att tvättstugesex kan få något som är urbota tråkigt att bli något som är rätt värt. Typ att man börjar tvätta varje vecka. Typ att jag skulle slippa rota fram några gamla stringtrosor från sent 90-tal någonsin igen. Om jag fick möjligheten, that is.

måndag 5 juli 2010

Vi chattar

C: hur stänger man av så att datorn talar till mig? den berättar för mig vad jag gör. för blinda eller nåt. döva.
E: då är det nog för blinda. Inte döva.
C: nu är du bara elak. dom döva kan också få använda en dator om dom vill
E: Ja, men dom döva hör ju inte.
C: just därför dom behöver hjälp
E: hahahaa
C: ibland förstår man inte hur du tänker

lördag 5 juni 2010

"Och skit i om du gör bort dig!"

Jag slutade skolan igår. Två terminer på Berghs är till ända. Sista dagen fick vi tillbaka det brev vi skrivit till oss själva första skoldagen. Mitt brev var fyllt med klämkäcka uttryck och löjliga hejarop. Förutom sista meningen. Då skriver jag: "Och skit i om du gör bort dig!". Jag vet inte hur bra det rådet var, men jag har hållit vid det under hela året.

Som när jag, bara några veckor in i utbildningen, snubblar och faller pladask på scen inför typ 80 av mina då helt okända skolkamrater, för att sedan resa mig, dra en luftrap och sedemera kliva av scen. Där gjorde jag bort mig. Men sket i det.

Eller när jag skulle bli intervjuad på scen inför 250 säljare på TV4 och får en blackout och vägrar svara på frågorna. Alltså, verkligen vägrade svara. När frågan ställdes typ "Elvira, kan du berätta hur bla bla bla?" så tog jag helt sonika microfonen och svarade "Nej.". Där gjorde jag bort mig. Men sket i det.

Igår var alltså sista dagen (natten) som jag ansåg mig ha rätt att följa rådet. Och det resulterade i ett antal ohämmade SMS till kreti och pleti. Vi talar ömma kärleksförklaringar och annat dravel försvarade med detta brav till mig själv. Jag känner att där gjorde jag nog bort mig. Men skit i det!

-- Post From My iPhone

söndag 30 maj 2010

Han skulle ju lätt ha kunnat tro att jag har en något vriden syn på kärlek

Han är ganska söt och han säger många smarta grejer. Jag har druckit alldeles för många öl, men det har nog han också för han tittar mig sådär djupt i ögonen. Djupt och lite grumligt. Han säger något om att det är ovanligt att man hittar en tjej med både looks och brains. Jag försöker le hemlighetsfullt men det såg säkert bara jävligt crooked ut. Sen pratar vi om film.
"...ah, alltså det är heeeelt underbart slutet! Helt underbart! Han inser liksom att enda sättet att vinna henne är att ta livet av sig. För hon vill ju bara ha lik. Och så ah, han gör det. Han liksom runkar och ah, hugger kniven i bröstet och du vet, det sprutar från alla håll och kanter! ALLA HÅLL OCH KANTER! KASKADER AV KROPPSVÄTSKOR!!! Konst är det. Konst är exakt vad det är! En RIKTIG kärlekshistoria!"

Och så tänker jag såhär efteråt. Att just den historien, om slutet i filmen NekRomantik, kanske inte är den som man ska dra i raggningssammanhang. Det blir ju så lätt fel då. Och man kanske blir missuppfattad. Och så vidare. Men det gjorde jag tydligen.

fredag 19 mars 2010

Late Night with Molly Ericsson

Inatt vaknade jag till lite av att Molly skulle gå på toa. Jag noterade att hon gick in på toaletten, tände lampan och fällde upp toalocket. Allt sånt gör hon i princip i sömnen. Jag var själv precis i mellanlandet mellan somna och vakna när jag hör henne ropa:

"Hör på den här då! Det var två militärer som gick på en väg, så sa den ena: har du bajsat på dig? Så sa den andra: nej det har jag inte. Så sa den ena: Vi går in där och tittar.... du har ju bajsat på dig! Då sa den andra: Jaa jo, det var igår ja."

Skönt med en unge som vet att dra en rövare vid fyrasnåret i sömnen.

fredag 12 mars 2010

Mamma

Idag berättade jag för min klass om mamma, på retoriklektionen. Det var jobbigt, men kändes bra. Någon timme efteråt blev jag så fruktansvärt trött, dränerad och matt och åkte hem. Det här var vad jag sa:

"För nästan exakt ett år sedan satt jag på ett sjukhus och insåg att livet aldrig någonsin kommer att bli sig likt igen. Och att jag inte ville att det någonsin skulle bli sig likt igen. Åren innan den här dagen hade kantats av offerkänslor och bitterhet från min sida.
Jag hade jobbat på samma ställe 7 år och kände mig fast. Jag hade hamnat i en småstadsidyll, en mentalitet, som jag aldrig kunde förlika mig med.

På hösten innan den här vårdagen på sjukhuset gick jag en kurs på Berghs. Den gav mig lite luft under vingarna. Två kvällar i veckan fick jag ta pendeltåget hit och lämna allt det där bakom mig. Jag trivdes otroligt bra. Men det var något som skuggade den här upplevelsen.

Under hela hösten hade min mamma dragit på en jobbigt förkylning, hon hostade och hade ont i kroppen. Och när hösten blev till vinter så åkte hon till sjukhuset för att få penicillin för den här förkylningen. Det visade sig att hon skulle behöva mycket mer än bara penicillin. Hon blev kvar på sjukhuset och de tömde över 1 liter vätska ur hennes lungor.
Några veckor senare, precis samtidigt som jag hade slutexamen på utbildningen här på Berghs, fick hon diagnosen lungcancer.

Mamma var en renlevnadsmänniska. Hon tränade mycket, var noga med maten, drack aldrig alkohol och har aldrig i hela sitt liv rökt en cigarett. När man var sugen på godis så sa hon alltid: Ta en frukt! Som om frukt någonsin skulle kunna ersätta godis. Att hon skulle få cancer, och dessutom lungcancer, kändes helt surrealistiskt.

Man kunde aldrig ljuga för mamma. Ända sedan jag föddes har mamma ägnat sitt liv åt sina barn. Jag har 4 yngre syskon och tre av dem med särskilda behov. Inte förrän det här året hade mamma fått möjlighet att börja jobba. Hon startade upp en egen firma och blev väldigt snabbt framgångsrik. Jag tror det var för att hon verkligen såg människor.

Inte ens när mamma blev sjuk blev hon ett offer. Hon blev aldrig bitter.
Mammas cancer spreds och på 3 månader hade hon gått från en långdragen förkylning till att befinna sig på palliativa avdelningen med vetskapen att hon snart ska dö.
Inte ens då blev mamma ett offer. Inte ens då blev hon bitter.

För nästan exakt ett år sedan satt jag på ett sjukhus när mamma tog sitt sista andetag och insåg att livet aldrig någonsin kommer att bli sig likt igen. Jag bestämde mig, faktiskt där och då för att släppa min offermentalitet och min bitterhet och min känsla över att inte kunna styra mitt liv i den riktning jag själv önskade. Och det är så jag hamnade här, på Berghs.

På mammas begravning kom det nästan 200 personer. Jag kände inte ens igen hälften av dem. Jag tycker det säger väldigt mycket om vem mamma var."

måndag 8 mars 2010

Det är fashion!

Såhär ska vi se ut i höst, vänner, det är fashion!
(Viktor & Rolf fw10)

tisdag 16 februari 2010

Grannen ovanpå - en kärlekshistoria i sin linda

Jag är lite förälskad i min granne ovanpå. Jag har ingen aning om hur han ser ut, hur gammal han är, eller om han ens är en han. Men han spelar akustisk gitarr fram till sent sent på nätterna. Många grannar skulle nog gnälla över det, men jag tycker bara att det är mysigt.
Jag tänker att han är typ 27 år gammal, har hår i knut och nån stor halsduk. Kanske skägg. Eller iallafall stubb liksom. Orakad. Om han rakar sig så är det rätt sporadiskt liksom. Jag vet inte om han har en axelväska, ingen ryggsäck iallafall kan jag lova.

söndag 14 februari 2010

Apropå bitterhet då

Alla hjärtans dag

Jag firar Alla hjärtans dag med en dunkande huvudvärk (jag unnade mig igår kan jag lova) och en bitterhet av sällan skådat slag.
Och utanför mitt blue hawaii firas denna dag med praliner, rosor och vedervärdiga nallar med kärleksfulla budskap. Ett och annat ligg därute i stugorna skulle jag gissa. Det tappas säkert upp något bubbelbad någonstans och det läggs sannolikt ut ett och annat rosenblad på välbäddade sängar. Som på film. Gulliga lappar, jag vet inte, allt sånt.

"Kommersialism!" härjar motståndarna och lägger armarna i kors. Men jag gillar ju kommersialism, ge mig julskyltning i oktober och jag myser, så det är inte roten till min bitterhet.

Nej, jag är bitter av besvikelse och krossade förhoppningar. För det finns liksom en fantasi rörande en hemlig beundrare som ger sig tillkänna, förkunnar sin kärlek och sedan ska han vara snygg och kanske ha någon stor halsduk och vi ska leva lyckliga tills döden skiljer oss åt bla bla bla bla. Det där har ju inte hänt än och jag vet inte om oddsen ökar eller minskar med åren. Och jag vet inte varför jag får för mig att det skulle hända just den 14 februari i så fall, men jag tänker att det kan ju vara lägligt just då liksom.

Nå, det tycks ju inte dyka upp någon evig jävla kärlek idag, i år, heller. Men jag är ledig i kväll och pank, så om någon vill bjuda på middag så är jag game.

torsdag 4 februari 2010