6-årsdagen firas på White Room.

Jag får en inbjudan till fest på mailen. Det är Miranda och Stella-Li som fyller år och ska fira detta på AbsinthBar. It's gonna be awesome!!!

De fyller 4 år båda två. Alltså, underbart, de fyller fyra och ska ha fest på AbsinthBar. Det är så det ska gå till. Det enda jag lite irriterar mig på är att de väljer ett ställe på Kungsholmen, jag tycker ändå att vi bort i såpass fina områden att vi kan hålla oss till vårt. Varför inte Riche? Sturehof? Spy Bar? Det övergår mitt förstånd att man ska behöva åka till Kungsholmen för att fira brudarna.

Inbjudan föranledde en del diskussioner i hemmet om vart Molly ska hålla sin 6-årsfest i sommar. Jag föreslog Carmen och Lilla Fridhem eftersom det passar min studensplånbok bäst, men hon bara fnös. Nej, den gick inte. White Room eller Republik, i värsta fall caféet, säger hon lite slappt.

Molly har alltid varit en starfucker, jag fattar väl varför hon vill till White Room. Mitt sista förslag blir Pizzeria Dagobert och blicken jag fick då alltså. Om blickar kunde döda. Och hon ba: Men mamma, vilka hänger på Pizzeria Dagobert. Och jag ba: Tjaaaaeee.... Leffe, Kniv-Lasse och Benka... Och hon ba: Nej, just det, det blir White Room.

Jorå, såattee, jag bytte skrivbordsbakgrund idag

Lövbiff, lövbiff, lövbiff

Min hjärna spelar mig en hel del spratt just nu. Jag tror det är bristen på sömn i kombination med ett fullspeckat schema, jag spenderar i princip all min vakna tid i skolan. Vissa grejer är knäppare än andra, som när jag kliver av tunnelbanan och undrar vad det är meningen att jag ska göra nu, jag lovar, det tog säkert 5 minuter innan jag hade resonerat mig fram till att jag skulle åka upp för rulltrapporna.
Men den grejen som verkligen får mig att undra om det inte är dags för psyket, det är att jag har fått någon form av hangup på ordet "Lövbiff", alltså inte maträtten utan bara ordet. Jag märker att jag i stressade situationer, vilket är typ konstant just nu, inte kan tänka på annat än ordet lövbiff. Det ba "lövbiff, lövbiff, lövbiff, lövbiff, lövbiff" i mitt huvud om och om igen. Typ som ett mantra. Fattar ni hur sjukt i huvudet man känner sig när man kommer på sig själv med att konstant upprepa ordet lövbiff inom sig!? Fattar ni det?

Ett blankt papper

Ett blankt papper. Som snart ska svärtas med ord om vågor som smeker en strand, eller fingrar som rinner längs en ryggrad, hur ett barn som sover väcker all världens kärlek till liv och hur det känns att dansa i ensamhet.
Jag skulle kunna skriva om en resa jag gjorde, om en mor som tog ett sista andetag och sedan var borta för alltid. Eller om en älskare som kom, och kom, och sedan gick eller kanske tog en fika och sa att han var mer rädd om mig än jag var, men som aldrig riktigt fanns där ändå.
Det värker i fingrarna att skriva om lockar som kittlar mitt ansikte och hur vi andas varandras luft när vi älskar, gömda under täcket.
Jag vill helst inte skriva om tvättberget som växer i hörnet på min toalett eller tårarna som föll över nytvättade lakan.
Kanske om musiken som strömmar genom högtalarna, hur barnet vid min sida gnisslar tänder i otakt och att världen ser så annorlunda ut men ändå precis som förut.
Om väntan, väntan, väntan och vad den gör med själen.
Eller födelsemärken på hans hals som bildar en perfekt triangel som kanske bara jag vet om. Hur en mans händer kan göra eller förgöra eller hur man kan falla varje höst och bryta samma ben.
Ibland är det längtan efter någon som varit, som gått förlorat, som funnit nya vägar och först då kan man förstå. Om doften av dagen före julafton eller den av ångande sex som sitter kvar på kroppen fast man duschat.
Om sjukhussalar dit människor kommer för att dö, om de nätter man sovit framför toaletten eller de då man valt att inte somna alls. Om en brinnande förälskelse eller att förlora sin oskuld. Om ett golv som knarrar. Om barfotanätter eller den första snön.
Det finns så mycket jag skulle kunna fylla ett blankt papper med. Snart.

Det var inte vackert

Min vän Andreas har startat en skrivarverkstad, på nätet. Här är vi ett gäng som skriver våra texter och, förhoppningsvis får de kommenterade med både beröm och konstruktiv kritik. Där skriver vi för att dela våra texter och utveckla vårat skrivande. Där kan ni nu läsa min senaste text, här kommer inledningen:

Det var inte vackert. Klockan hade slagit två och allt som kunde varit vackert och rent och äkta hade för längesedan dränkts i söta drinkar och skummande öl. En nedspilld klänning och ångorna från dansgolvet som för längesedan löst upp sminket jag lagt många timmar tidigare.
Det var inte vackert. De mjuka stolarna, musiken och den dämpade belysningen hade förlorat striden. De hade kämpat tappert, men förlorat mot det fula, fuktiga och illaluktande.
Och det blev inte vackrare för att jag la min hand på hans överarm där i baren. Men han var vacker. Han var vacker. Han vände sig om och såg på mig med ett snett leende och ena ögonbrynet höjt.
Läs vidare här: http://www.textverkstad.se/?p=22

Jag hade gjort allt...

Jag tycker om när kvinnor har kjol, sa han. Jag drog med händerna längs mina jeansklädda lår och nickade. Jag har aldrig kjol, sa jag och tittade ner i knät, har aldrig känt mig bekväm i det. Han ryckte på axlarna, sträckte fram handen och lyfte min haka med ett finger. Våra ögon möttes hastigt innan jag instinktivt drog undan blicken. Hans ögon var som eldar och så fort jag såg in i dem så förlorade jag kontrollen över allt.

Jag hade gjort allt för att få möta hans blick igen.

Han kom en fredageftermiddag. Jag mötte honom vid tåget. Givetvis var jag tidig och jag hatade det. Jag stod där och drog i kjolen som jag köpt dagen innan. Jag hatade att jag var tidig för jag förstod att han förstod hur lätt han kunde få mig. Jag rätade till kjolen igen då jag såg honom kliva av tåget. Han var lång, säkert två meter, ranglig och smal och han log återhållsamt. Jag öppnade munnen för att säga hej, men fick inte fram ett ljud. Han skrattade och la armen om mina axlar.

Jag hade gjort allt för att få känna hans arm om mina axlar igen.

Vi låg i min säng. Jag läste mina dikter, de som jag skrivit bara för honom. Jag hade gjort en liten samling av dem, klippt ut varenda ord ur tidningar och limmat ihop i en liten bok. Han fick den sen, det enda exemplaret, jag minns dem inte längre, orden. Han tvinnade mitt hår medan jag läste. Mina kinder blossade av osäkerhet och återhållen åtrå. Jag snubblade på orden, fnissade generat och han skakade på huvudet. Han skakade på huvudet och sa att jag aldrig aldrig skulle generas inför honom. Med mig kan du vara dig själv, vem du än är, sa han och kysste mig. Mina läppar var torra. Fortsätt, sa han sedan.

Jag hade gjort allt för att känna hans läppar mot mina igen.

Hans hand under min tröja, mot min varma hud. Hans tyngd över mig. Och jag tänkte, det är så här det ska vara, det är så här det kommer att vara. Resten av mitt liv, tänkte jag, det här är för evigt, det här är kärlek. Jag älskade honom. Och han sa det, mellan kyssarna så sa han det. Jag älskar dig. Sen slickade han mig på halsen. Jag skrattade. Han reste på överkroppen, tornade upp över mig. Varför skrattar du, frågar han gravallvarligt. Du slickade mig, svarade jag med ett leende, du slickade mig över hela halsen, det var konstigt bara. Han suckade, sa att det inte är konstigt, ingenting kan vara konstigt mellan oss, vi älskade varandra och då får han slicka mig i hela ansiktet om han ville det. Jag skrattade igen och han drog med tungan längs min kind.

Jag hade gjort allt för att höra honom säga jag älskar dig igen.

Efteråt läste vi Strindbergs brev till Harriet. Jag visade honom de allra mest passionerade breven. Han nickade och sa att den elden som Strindberg hade, den elden levde i honom nu. Och jag sa att han bränt mig för evigt. Sedan skrattade vi över det bisarra, skrattretande allvaret i mina ord. Sedan gick han.

Jag hade gjort allt för att få skratta med honom igen.

Nästa dag stod jag vid tåget och väntade på honom igen. Drog i min kjol. Jag hade inte varit tidig den här förmiddagen. Men han hade inte kommit. Tre tåg, räknade jag, tre tåg hade kommit utan honom. Tre kvart, konstaterade jag, men han älskade mig, jag var inte orolig. Det kom tre tåg till, och fyra, och fem. Och jag stod där och drog i min kjol med tårar som letade sig ner längs halsen. Den hals som han gjort till sin kvällen innan.

Jag hade gjort allt för att få honom ogjord.

Det var egentligen nog bara en fråga om när, för att det ska hända sånna som mig - det är en naturlag.

Ni vet töntiga människor. Alltså, riktigt töntiga människor. Såna som alltid gör bort sig. Det är liksom en naturlag. Jag är en sån. Jag försöker vara kool. Jag tror sällan jag lyckas. Jag tror att det liksom lyser igenom att jag är en tönt. Jag menar inte att det är något fel att vara tönt, tvärtom är det rätt koolt i sig. Men när töntar, som jag, ska spela koola i miljöer som är fullsmockade med ÄKTA koola människor, ja, ni förstår ju. It's bound to fail. Förr eller senare så kommer den. Smällen. Gärna i form av att man gör klantiga saker. Välter grejer, tilltalar fel personer för man trodde att det var någon annan. Eller, så ramlar man.
Alla ramlar väl, tänker ni, men det är inte riktigt sant. Inte i koola miljöer. Jo, det händer den bästa ibland, men tönten händer det oftare. Mycket oftare.

Kom igen nu, häng med upp på scenen och kör en rap, sa han. Jag tvekade. Tvekade och tvekade. Sen tänkte jag att, vad fan, det kan jag bjuda på. Det var typ 80 pers i salen och vi skulle presentera en idé som i korta drag berörde en Burp Box, en beatboxgrej fast med rapar liksom. Och det skulle bli lite roligare om någon faktiskt demonstrerade en rap. Och jag är inte den som är den. Självdistans råder det ingen brist på. Så jo, jag kan nog gå upp på scenen och rapa.
Så jag reser mig ur stolen. Jag vet att hela salen följer mina steg fram till scenen, jag är så extremt medveten om det. Och så ska tönten spela kool. Ni vet exakt, när man ska vara sådär skönt slapp fast ändå med fart liksom. Bara göra ett slappt men ändå spänstigt halvhopp upp på scen. Det är så jävla svårt att beskriva. Hur det var tänkt att se ut alltså.
Hur det däremot såg ut, är inte så svårt. För i sann töntanda så blir det där slappa fast spänstiga halvhoppet allt annat än spänstigt. Bara slappt faktiskt. Såpass slappt att jag, bara någon hundradels sekund senare, finner mig själv ålandes på scengolvet. Jag ligger där. På golvet. Och ålar. Ålar inför typ 80 stört äkta koola människor. Hell yeah. Givetvis kickar den välkända fan-va-pinsamt-nu-ramlade-jag-och-folk-såg-så-nu-måste-jag-upp-fort-som-fan-och-låtsats-att-allt-är-finemang-rycket till. Fort upp. Brett leende. Det sitter i ryggmärgen.
Och sedan. Rapen. En jävligt lyckad sådan måste jag tillägga. Kraftfull. Det var, så att säga, min enda planerade scenprestation.

Och man säger ju det, att all reklam är bra reklam. Och jag kan lova er att en stor del av Bergh's elever numera vet vem jag är. Okej, de vet inte mitt namn. Men när de ser mig så vet det, att jag är tjejen som ramlade upp på scenen för att sedan rapa inför 80 pers.
Snacka om att jobba aktivt med sitt personliga varumärke, tycker ni inte?

Dagarna efter

Det var som att rastlösheten smittade. Nu kände hon sig uttråkad. Så jävla uttråkad. Dagarna efter den vansinniga natten hade hon känt sig så levande, alla sinnen var öppna, men varje tanke riktad åt hans håll. Det måste hända något, säger hon tyst för sig själv, smakar på orden som hon ifrågasatte bara några dagar tidigare. Flera gånger hade hon hindrat impulsen att skriva till honom. Hon vet ju att det inte vore klokt. Och vad skulle hon skriva? Hon skrattar till för sig själv, hej, vi sågs för några dagar sen, du höll en kniv mot mitt bröst, vill du träffa mig igen? Nej, det var ju vansinne.

Det måste hända något, säger hon igen med eftertryck, jag är så jävla uttråkad, det måste hända någonting nu.

...

Jag är så jävla uttråkad säger han och stirrar stint in i mina ögon. Jag är så jävla uttråkad, det måste hända något, jag måste känna något, har du testat syra någon gång? fortsätter han utan att släppa mig med blicken. Jag skakar bestämt på huvudet. Du borde prova, du skulle gilla det. Jag skakar än en gång bestämt på huvudet. Han slår ner blicken och sparkar i gruset, knappt hörbart mumlar han, jag är så jävla uttråkad.

Vi fortsätter gå. Han kryssar hit och dit mellan väggarna. Varje föremål som kommer i hans väg får känna hans ilska. En cykel far i en båge över vägen och landar hårt strax framför mig. Jag drar honom till mig och han lägger sin arm över mina axlar och jag säger att det han gör nu gjorde jag när jag var sjutton. Sen gick det över. Varför är du så arg, frågar jag honom. Han är tyst en lång stund innan han svarar, jag är inte arg, jag är bara uttråkad, så jävla uttråkad. Jag skakar på huvudet, säger att det här är inte tristess, det här är djup smärta. Hans svar blir en ölflaska mot en vägg. Ljudet av glas som krossas.

Lite senare, i köket frågar jag honom igen, varför är du så arg, vad bär du på för sår? Han sjunker ihop. Uppgivet svarar han, jag vet inte, så jävla mycket. Livet liksom, hela livet är ett sår. Han fingrar på en kniv som ligger på bänken medan han pratar. Väger den i handen. Snurrar den. Jag sträcker fram handen och för hårtesten som hänger för hans ögon åt sidan. Han lyfter blicken, ser mig i ögonen och upprepar, hela livet är ett sår och jag är så jävla uttråkad. Du är fin och allt det där, men det räcker inte, inget räcker, det måste hända något. Jag nickar, säger att jag förstår. Så går jag ut ur köket för att hämta min öl. När jag kommer tillbaka står han fortfarande med kniven i handen, drar med tummen över bladet för att känna hur vass den är. Sen riktar han den mot mig, tar ett steg mot mig. Jag står kvar, tittar honom rakt i ögonen, medan han fortsätter med sitt mantra, det måste hända något, det måste hända något. Han tar ett steg till mot mig, hela tiden med kniven riktad mot mitt bröst. Så nära att jag kan känna värmen från hans andedräkt. Så nära att jag kan känna hans smärta som om den vore min egen. Jag är inte rädd. Han märker det. Det provocerar honom. Men jag vet varför han gör såhär. Varför blir du inte rädd, frågar han. Jag svarar att det är för att jag vet att han inte kommer försöka göra mig illa. Jag svarar att jag vet att han testar mig, testar om jag kan hantera det han har att säga mig, därför blir jag inte rädd. För det här är ett test, och genom att inte backa, inte bli arg eller rädd har jag passerat testet. Han kan lita på mig. Jag säger det till honom.
Han sänker kniven och kysser mig.

Vi står tysta i köket. Musiken från rummet intill lägger sig som en dimma i rummet. Jag blundar, nickar i takt till musiken, jag har en dotter säger jag. Hans blick lyser upp, jag älskar barn säger han, jag älskar att leka med barn, jag skulle kunna göra det hela dagarna. Jag ser det, svarar jag, det var som att du fick liv bara av att tänka på det. Han nickar. Slår du henne, frågar han sen. Aldrig svarar jag, jag har aldrig slagit min dotter, blev du slagen? Han är tyst en stund, sedan nickar han. Sen tillägger han att det var bra, att han behövde det, att det gjorde honom stark. Jag frågar om han verkligen är stark. Ja, säger han, jag är stark, ingen kommer nära mig, ingen kan rå på mig, ingen. Jag frågar om det verkligen är att vara stark. Ja, säger han, det är att vara stark. Jag är svag nu, för att jag berättar det här för dig, jag är svag nu. Men annars.
Jag frågar om han kommer att slå sina barn i framtiden. Han rycker på axlarna, kanske, kanske inte, vi får se. Så är han tyst ett tag, sedan, Nej, nej jag kommer aldrig slå mina barn. Det kommer jag aldrig göra. Jag drar handen genom hans hår och vi kysser varandra igen. Det måste hända något, viskar han, jag är så jävla uttråkad, nåt måste hända nu. Jag frågar vad han vill ska hända, han rycker på axlarna, suckar, säger att han är trött, att han ska lägga sig en stund.

Själv går jag hem, genom stan. Nattlufter renar min tankar. Jag går en omväg, jag är ny i stan. Det tar två timmar att komma hem. Det här är Stockholm, tänker jag, det är precis samma smärta och ångest som överallt annars. Bara i lite finare förpackning.

När man ser en morsa röja runt i klätterställningen är det inte utan att man börjar fundera

Alltså, jag vet att jag kan få mothugg här. Men jag tar det. Jag kan ta det. Jag har ältat detta så många gånger att jag måste få det ur mig en gång för alla.

Det finns ett duktighetskomplex bland föräldrar idag. Mycket av det är bra, hälsosamt. Men andra gånger går det också ganska snett. Jag tänker framförallt på häromdagen (och många andra dagar innan dess) som jag och ungen spenderade i lekparken. Tessins Parklek för att vara precis. Det är en fin lekpark. Mycket roliga lekställningar och möjligheter. En dröm för vilken unge som helst!
Det jag förvånades av när vi kom till lekplatsen var att trots att stället var packat som jävla röda linjen mot Ropsten klockan kvart i fem så får jag hela parkbänken för mig själv. Fatta, jag får sitta själv trots att det är så mycket folk att min unge typ kan stagedivea från klätterställningen och ta sig ändra bort till gungställningen utan problem. För vad gör föräldrarna?

De leker. LEKER! Ja, alltså, inte för att de egentligen tycker att det är roligt. Utan för att de är duktiga, duktiga, duktiga föräldrar som alltid finns där för sina barn. Det är därför de leker. Det är därför de står i mitten på gungbrädan och flaxar med armarna för att inte tappa balansen. Det är därför de klämmer in sig i det lilla lilla utrymmet under rutschkanan och leker affär. Det är därför de står UPPE I KLÄTTERSTÄLLNINGEN och tjoar och tjimmar. Det är därför det sitter tre fäder med sina söner i varsitt hörn av sandlådan och gräver som om det vore livet som stod på spel. För att de är duktiga. För att de är BRA föräldrar. Jag har till och med sett en förälder full upptagen med att demonstrera hur en trehjuling funkar genom att själv försöka cykla runt på den. Fatta den synen! Fatta!

Alltså, för det första gillar jag inte att leka. Tycker det är skittråkigt. Men trodde jag att det skulle vara bra för min unge så hade jag gjort det ändå. Men jag tänker såhär. Är det några som kan det här med att leka så är det väl barnen? De vet hur man klättrar i en klätterställning, och om de nu inte skulle göra det så kommer de antagligen kunna räkna ut det genom att kolla hur de andra ungarna gör. Ungar kan gräva i sandlådan, och tänk, om inte pappsen hade varit så duktig så kanske de hade haft två nya kompisar att gräva med.

Att göra sitt barn beroende av ens närvaro till den utsträckningen att till och med leken kräver en förälders närvaro. Är det vettigt?

Disclaimer: Det finns givetvis undantag. Det finns barn som faktiskt behöver stöd. Och det finns föräldrar och andra vuxna som faktiskt, på riktigt, roas av att leka i lekpark och då kan man kanske vara med. Ibland.

Begreppsförvirringen är total i det Ericssonska hemmet.

Jo, såhär var det. Att jag bad dottern att hämta en bricka åt mig från vardagsrummet. Vi skulle nämligen ha mys och äta middagen i soffan. Och i vardagsrummet finns brickan som liksom ska göra allt lite lättare rent logistiskt. Och jag menar, dottern är 5 jordsnurr. Nog fan ska hon veta vad en bricka är. Men ändå kommer hon tillbaka med en vas. En vas! Och jag säger, "Nej, gumman, det där är en vas. Jag menar en bricka. En BRICKA som man liksom ställer saker på. S t ä l l e r saker på. Okej?". Dottern är tyst en lång stund. Ser eftertänksam ut. Bekymrad. Men sedan lyser hon upp och säger: "... Jahaaaaa, mamma, nuuu vet jag ju vad du menar. En PLATTFORM!"

Ja, jo, det var ju ett annat ord för det...

Marsvinssuperhjältar och skäggmusikblogg

Ikväll ska jag och Molly på G-Force. Ni vet filmen om marsvinen som blir superhjälptar. Fatta det. Fatta marsvin som blir superhjältar. Marsvin! Kan inte bli fel. Och det är uppenbart att jag är mer peppad på det här biobesök än mitt femåriga förkläde till dotter. Bara för någon minut sen ropade jag till henne:

- MARSVINSSUPERHJÄLTAR MOLLY! FATTA MARSVIN! ÅH!
- ....jaja.

Förresten har jag startat en ny blogg. Om musik. Det är lite som att skaffa ett till barn när förhållandet är lite kämpigt. Men vi är annorlunda. Vi ska ta oss igenom det här och en till blogg kommer göra att vi hittar tillbaka till varandra. Vi är annorlunda.

http://beardmakesbettermusic.blogspot.com/

Så fint.

En usel bloggares försvarstal

Jag har varit en fullkomligt värdelös bloggare under augusti månad. Det är inte okej. Inte alls. September är månaden då jag kommer igen. Det sa jag redan igår på Twitter men somnade 5 minuter senare.

Men ni vet. Först semester. Sen flytt. Sen ny skola. Dagis. Stad. Liv.

Jag kan i alla fall rapportera att skolan går bra. Tar mycket tid och energi men så sjukt roligt. Ungen har landat på sitt nya dagis och jag har lyckats skräpa ner nya lägenheten minst lika mycket som min förra.

Ikväll. Ikväll gäller det. Ses här då.


-- Post From My iPhone

Jag har i alla fall turen på min sida.

Än har det inte blivit någon riktig stockholmare av mig kan jag lova. Icke. Ibland lurar jag mig själv. Tror att det är så. Att jag är acklimatiserad. Som när man håller SL Acess-kortet lite koolt slappt över läsaren och samtidigt som man kollar twitter på iPhonen kliver på tunnelbanan man ska med. Det känns så vant. Ja, tills man upptäcker att man är på fel jävla tunnelbana. Japp. Har hänt mig 4 gånger de senaste 3 veckorna. Senast idag faktiskt. När jag redan var sen till dagis. Då gjorde jag det. Steg på fel tåg och helt plötsligt var jag vid jävla Stadion. Jag ba vad i helvete gör jag här!? Fick ringa dagis och ursäkta mig, och reaktionen var "Men du är kvar i Stockholm? Det var ju tur iallafall."

Ja, det är fan bara tur.

Om jag vann 100 jävla 000 i månaden.

Underbara Innan du fanns har nominerat mig till Triss stora bloggstaffett. 100 bloggare får en trisslott med chans att vinna 100 000 kr i månaden i 25 år mot att man skriver om vad man skulle göra om man vann. Som nybliven fattig student kan jag ju lova att det inte råder några tveksamheter om att jag hakar på.

Om jag vann hundra motherfucking tusen kronor alltså. I 25 år. Vad skulle jag göra då? Ja, vad fan skulle jag göra då? För det första skulle jag börja välja och vraka bland alla män som helt plötsligt tycker att jag är den vackraste och mest åtråvärda kvinnan på denna jorden. Likaså skulle jag börja njuta av den stora krets vänner som jag helt plötsligt skaffat mig. Jag skulle skaffa nån stor sammetsbeklädd våning, gärna med nån stor guldig tron mitt i där jag skulle sitta och bli matad med vindruvor. Ett eget jävla harem. Chippendales? Naa. Det är att överdriva lite kanske. Nån vanlig manlig strippa bara. I nåt hörn liksom. Gärna polisutstyrsel. Eller jag vet inte. Brandman? Eller bara vanlig. Kontorsklädsel vore ju jävligt weird i och för sig. Kastar runt med portföljen liksom.

Sen skulle jag givetvis skaffa personlig allting. Personlig tränare. Personlig dietist. Personlig städare. Personlig matare. Personlig torkare. Personlig kock. Personlig jag vet inte. Personlig allt! Personlig kliare. Personlig kliare... Fatta det! Fatta att ha en personlig kliare. Det skulle man fan kunna ha med dom pengarna. Nån som bara kliade en på ryggen. Mot en nätt summa pengar. Hur värt skulle inte det vara. Så jävla värt. Eller? Jo. Jo fan.

Nåt sånt ser jag framför mig. På ett ungefär. Cirka.

Jag nominerar Snaskefar

Svininfluensan har nog drabbat yours truly

Imorgon mina vänner fyller jag 25 år. Det är rätt stort va. Det var tänkt att jag skulle fira detta genom att åka till en ö i Blekinge tillsammans med 280 andra webbnördar. Så blev det inte. Istället ligger jag nu i sängen med hosta, feber och sjukt mycket snor - SVININFLUENSAN!

Jag var till en början mycket tveksam om det var svininfluensan som jag drabbats av, jag har ju inte varit när en man på... jättelänge. Men febern stiger flera grader i minuten och jag tänker att jag ju krockade med någon kille på Way Out West förra helgen, och det var ju någon man där på puben som försökte stöta på mig, det kanske räcker för att smittas liksom. Jag trodde det behövdes mer, men jag antar att jag är extra mottaglig pga att jag inte är van vid bakterierna.

Bjussar på lite förnedringsfilm på det. Såhär ser jag ut när jag är sjuk. Gillar också den Blondinbellska "Hej allopa!"

Vad jag gjort de senaste dagarna

http://driverjoe.wordpress.com