söndag 27 december 2009

Den som söker skall finna, men det gäller att vara vid sina sinnens fulla bruk

När jag kom hem i natt satte jag mig tydligen och googlade lite. Vet inte riktigt vad det var jag var ute efter, men jag fann det inte.


måndag 23 november 2009

6-årsdagen firas på White Room.

Jag får en inbjudan till fest på mailen. Det är Miranda och Stella-Li som fyller år och ska fira detta på AbsinthBar. It's gonna be awesome!!!

De fyller 4 år båda två. Alltså, underbart, de fyller fyra och ska ha fest på AbsinthBar. Det är så det ska gå till. Det enda jag lite irriterar mig på är att de väljer ett ställe på Kungsholmen, jag tycker ändå att vi bort i såpass fina områden att vi kan hålla oss till vårt. Varför inte Riche? Sturehof? Spy Bar? Det övergår mitt förstånd att man ska behöva åka till Kungsholmen för att fira brudarna.

Inbjudan föranledde en del diskussioner i hemmet om vart Molly ska hålla sin 6-årsfest i sommar. Jag föreslog Carmen och Lilla Fridhem eftersom det passar min studensplånbok bäst, men hon bara fnös. Nej, den gick inte. White Room eller Republik, i värsta fall caféet, säger hon lite slappt.

Molly har alltid varit en starfucker, jag fattar väl varför hon vill till White Room. Mitt sista förslag blir Pizzeria Dagobert och blicken jag fick då alltså. Om blickar kunde döda. Och hon ba: Men mamma, vilka hänger på Pizzeria Dagobert. Och jag ba: Tjaaaaeee.... Leffe, Kniv-Lasse och Benka... Och hon ba: Nej, just det, det blir White Room.


tisdag 10 november 2009

Lövbiff, lövbiff, lövbiff

Min hjärna spelar mig en hel del spratt just nu. Jag tror det är bristen på sömn i kombination med ett fullspeckat schema, jag spenderar i princip all min vakna tid i skolan. Vissa grejer är knäppare än andra, som när jag kliver av tunnelbanan och undrar vad det är meningen att jag ska göra nu, jag lovar, det tog säkert 5 minuter innan jag hade resonerat mig fram till att jag skulle åka upp för rulltrapporna.
Men den grejen som verkligen får mig att undra om det inte är dags för psyket, det är att jag har fått någon form av hangup på ordet "Lövbiff", alltså inte maträtten utan bara ordet. Jag märker att jag i stressade situationer, vilket är typ konstant just nu, inte kan tänka på annat än ordet lövbiff. Det ba "lövbiff, lövbiff, lövbiff, lövbiff, lövbiff" i mitt huvud om och om igen. Typ som ett mantra. Fattar ni hur sjukt i huvudet man känner sig när man kommer på sig själv med att konstant upprepa ordet lövbiff inom sig!? Fattar ni det?

torsdag 5 november 2009

Ett blankt papper

Ett blankt papper. Som snart ska svärtas med ord om vågor som smeker en strand, eller fingrar som rinner längs en ryggrad, hur ett barn som sover väcker all världens kärlek till liv och hur det känns att dansa i ensamhet.
Jag skulle kunna skriva om en resa jag gjorde, om en mor som tog ett sista andetag och sedan var borta för alltid. Eller om en älskare som kom, och kom, och sedan gick eller kanske tog en fika och sa att han var mer rädd om mig än jag var, men som aldrig riktigt fanns där ändå.
Det värker i fingrarna att skriva om lockar som kittlar mitt ansikte och hur vi andas varandras luft när vi älskar, gömda under täcket.
Jag vill helst inte skriva om tvättberget som växer i hörnet på min toalett eller tårarna som föll över nytvättade lakan.
Kanske om musiken som strömmar genom högtalarna, hur barnet vid min sida gnisslar tänder i otakt och att världen ser så annorlunda ut men ändå precis som förut.
Om väntan, väntan, väntan och vad den gör med själen.
Eller födelsemärken på hans hals som bildar en perfekt triangel som kanske bara jag vet om. Hur en mans händer kan göra eller förgöra eller hur man kan falla varje höst och bryta samma ben.
Ibland är det längtan efter någon som varit, som gått förlorat, som funnit nya vägar och först då kan man förstå. Om doften av dagen före julafton eller den av ångande sex som sitter kvar på kroppen fast man duschat.
Om sjukhussalar dit människor kommer för att dö, om de nätter man sovit framför toaletten eller de då man valt att inte somna alls. Om en brinnande förälskelse eller att förlora sin oskuld. Om ett golv som knarrar. Om barfotanätter eller den första snön.
Det finns så mycket jag skulle kunna fylla ett blankt papper med. Snart.

tisdag 27 oktober 2009

Det var inte vackert

Min vän Andreas har startat en skrivarverkstad, på nätet. Här är vi ett gäng som skriver våra texter och, förhoppningsvis får de kommenterade med både beröm och konstruktiv kritik. Där skriver vi för att dela våra texter och utveckla vårat skrivande. Där kan ni nu läsa min senaste text, här kommer inledningen:

Det var inte vackert. Klockan hade slagit två och allt som kunde varit vackert och rent och äkta hade för längesedan dränkts i söta drinkar och skummande öl. En nedspilld klänning och ångorna från dansgolvet som för längesedan löst upp sminket jag lagt många timmar tidigare.
Det var inte vackert. De mjuka stolarna, musiken och den dämpade belysningen hade förlorat striden. De hade kämpat tappert, men förlorat mot det fula, fuktiga och illaluktande.
Och det blev inte vackrare för att jag la min hand på hans överarm där i baren. Men han var vacker. Han var vacker. Han vände sig om och såg på mig med ett snett leende och ena ögonbrynet höjt.
Läs vidare här: http://www.textverkstad.se/?p=22

söndag 11 oktober 2009

Jag hade gjort allt...

Jag tycker om när kvinnor har kjol, sa han. Jag drog med händerna längs mina jeansklädda lår och nickade. Jag har aldrig kjol, sa jag och tittade ner i knät, har aldrig känt mig bekväm i det. Han ryckte på axlarna, sträckte fram handen och lyfte min haka med ett finger. Våra ögon möttes hastigt innan jag instinktivt drog undan blicken. Hans ögon var som eldar och så fort jag såg in i dem så förlorade jag kontrollen över allt.

Jag hade gjort allt för att få möta hans blick igen.

Han kom en fredageftermiddag. Jag mötte honom vid tåget. Givetvis var jag tidig och jag hatade det. Jag stod där och drog i kjolen som jag köpt dagen innan. Jag hatade att jag var tidig för jag förstod att han förstod hur lätt han kunde få mig. Jag rätade till kjolen igen då jag såg honom kliva av tåget. Han var lång, säkert två meter, ranglig och smal och han log återhållsamt. Jag öppnade munnen för att säga hej, men fick inte fram ett ljud. Han skrattade och la armen om mina axlar.

Jag hade gjort allt för att få känna hans arm om mina axlar igen.

Vi låg i min säng. Jag läste mina dikter, de som jag skrivit bara för honom. Jag hade gjort en liten samling av dem, klippt ut varenda ord ur tidningar och limmat ihop i en liten bok. Han fick den sen, det enda exemplaret, jag minns dem inte längre, orden. Han tvinnade mitt hår medan jag läste. Mina kinder blossade av osäkerhet och återhållen åtrå. Jag snubblade på orden, fnissade generat och han skakade på huvudet. Han skakade på huvudet och sa att jag aldrig aldrig skulle generas inför honom. Med mig kan du vara dig själv, vem du än är, sa han och kysste mig. Mina läppar var torra. Fortsätt, sa han sedan.

Jag hade gjort allt för att känna hans läppar mot mina igen.

Hans hand under min tröja, mot min varma hud. Hans tyngd över mig. Och jag tänkte, det är så här det ska vara, det är så här det kommer att vara. Resten av mitt liv, tänkte jag, det här är för evigt, det här är kärlek. Jag älskade honom. Och han sa det, mellan kyssarna så sa han det. Jag älskar dig. Sen slickade han mig på halsen. Jag skrattade. Han reste på överkroppen, tornade upp över mig. Varför skrattar du, frågar han gravallvarligt. Du slickade mig, svarade jag med ett leende, du slickade mig över hela halsen, det var konstigt bara. Han suckade, sa att det inte är konstigt, ingenting kan vara konstigt mellan oss, vi älskade varandra och då får han slicka mig i hela ansiktet om han ville det. Jag skrattade igen och han drog med tungan längs min kind.

Jag hade gjort allt för att höra honom säga jag älskar dig igen.

Efteråt läste vi Strindbergs brev till Harriet. Jag visade honom de allra mest passionerade breven. Han nickade och sa att den elden som Strindberg hade, den elden levde i honom nu. Och jag sa att han bränt mig för evigt. Sedan skrattade vi över det bisarra, skrattretande allvaret i mina ord. Sedan gick han.

Jag hade gjort allt för att få skratta med honom igen.

Nästa dag stod jag vid tåget och väntade på honom igen. Drog i min kjol. Jag hade inte varit tidig den här förmiddagen. Men han hade inte kommit. Tre tåg, räknade jag, tre tåg hade kommit utan honom. Tre kvart, konstaterade jag, men han älskade mig, jag var inte orolig. Det kom tre tåg till, och fyra, och fem. Och jag stod där och drog i min kjol med tårar som letade sig ner längs halsen. Den hals som han gjort till sin kvällen innan.

Jag hade gjort allt för att få honom ogjord.

torsdag 1 oktober 2009

Det var egentligen nog bara en fråga om när, för att det ska hända sånna som mig - det är en naturlag.

Ni vet töntiga människor. Alltså, riktigt töntiga människor. Såna som alltid gör bort sig. Det är liksom en naturlag. Jag är en sån. Jag försöker vara kool. Jag tror sällan jag lyckas. Jag tror att det liksom lyser igenom att jag är en tönt. Jag menar inte att det är något fel att vara tönt, tvärtom är det rätt koolt i sig. Men när töntar, som jag, ska spela koola i miljöer som är fullsmockade med ÄKTA koola människor, ja, ni förstår ju. It's bound to fail. Förr eller senare så kommer den. Smällen. Gärna i form av att man gör klantiga saker. Välter grejer, tilltalar fel personer för man trodde att det var någon annan. Eller, så ramlar man.
Alla ramlar väl, tänker ni, men det är inte riktigt sant. Inte i koola miljöer. Jo, det händer den bästa ibland, men tönten händer det oftare. Mycket oftare.

Kom igen nu, häng med upp på scenen och kör en rap, sa han. Jag tvekade. Tvekade och tvekade. Sen tänkte jag att, vad fan, det kan jag bjuda på. Det var typ 80 pers i salen och vi skulle presentera en idé som i korta drag berörde en Burp Box, en beatboxgrej fast med rapar liksom. Och det skulle bli lite roligare om någon faktiskt demonstrerade en rap. Och jag är inte den som är den. Självdistans råder det ingen brist på. Så jo, jag kan nog gå upp på scenen och rapa.
Så jag reser mig ur stolen. Jag vet att hela salen följer mina steg fram till scenen, jag är så extremt medveten om det. Och så ska tönten spela kool. Ni vet exakt, när man ska vara sådär skönt slapp fast ändå med fart liksom. Bara göra ett slappt men ändå spänstigt halvhopp upp på scen. Det är så jävla svårt att beskriva. Hur det var tänkt att se ut alltså.
Hur det däremot såg ut, är inte så svårt. För i sann töntanda så blir det där slappa fast spänstiga halvhoppet allt annat än spänstigt. Bara slappt faktiskt. Såpass slappt att jag, bara någon hundradels sekund senare, finner mig själv ålandes på scengolvet. Jag ligger där. På golvet. Och ålar. Ålar inför typ 80 stört äkta koola människor. Hell yeah. Givetvis kickar den välkända fan-va-pinsamt-nu-ramlade-jag-och-folk-såg-så-nu-måste-jag-upp-fort-som-fan-och-låtsats-att-allt-är-finemang-rycket till. Fort upp. Brett leende. Det sitter i ryggmärgen.
Och sedan. Rapen. En jävligt lyckad sådan måste jag tillägga. Kraftfull. Det var, så att säga, min enda planerade scenprestation.

Och man säger ju det, att all reklam är bra reklam. Och jag kan lova er att en stor del av Bergh's elever numera vet vem jag är. Okej, de vet inte mitt namn. Men när de ser mig så vet det, att jag är tjejen som ramlade upp på scenen för att sedan rapa inför 80 pers.
Snacka om att jobba aktivt med sitt personliga varumärke, tycker ni inte?

måndag 28 september 2009

Dagarna efter

Det var som att rastlösheten smittade. Nu kände hon sig uttråkad. Så jävla uttråkad. Dagarna efter den vansinniga natten hade hon känt sig så levande, alla sinnen var öppna, men varje tanke riktad åt hans håll. Det måste hända något, säger hon tyst för sig själv, smakar på orden som hon ifrågasatte bara några dagar tidigare. Flera gånger hade hon hindrat impulsen att skriva till honom. Hon vet ju att det inte vore klokt. Och vad skulle hon skriva? Hon skrattar till för sig själv, hej, vi sågs för några dagar sen, du höll en kniv mot mitt bröst, vill du träffa mig igen? Nej, det var ju vansinne.

Det måste hända något, säger hon igen med eftertryck, jag är så jävla uttråkad, det måste hända någonting nu.


fredag 25 september 2009

...

Jag är så jävla uttråkad säger han och stirrar stint in i mina ögon. Jag är så jävla uttråkad, det måste hända något, jag måste känna något, har du testat syra någon gång? fortsätter han utan att släppa mig med blicken. Jag skakar bestämt på huvudet. Du borde prova, du skulle gilla det. Jag skakar än en gång bestämt på huvudet. Han slår ner blicken och sparkar i gruset, knappt hörbart mumlar han, jag är så jävla uttråkad.

Vi fortsätter gå. Han kryssar hit och dit mellan väggarna. Varje föremål som kommer i hans väg får känna hans ilska. En cykel far i en båge över vägen och landar hårt strax framför mig. Jag drar honom till mig och han lägger sin arm över mina axlar och jag säger att det han gör nu gjorde jag när jag var sjutton. Sen gick det över. Varför är du så arg, frågar jag honom. Han är tyst en lång stund innan han svarar, jag är inte arg, jag är bara uttråkad, så jävla uttråkad. Jag skakar på huvudet, säger att det här är inte tristess, det här är djup smärta. Hans svar blir en ölflaska mot en vägg. Ljudet av glas som krossas.

Lite senare, i köket frågar jag honom igen, varför är du så arg, vad bär du på för sår? Han sjunker ihop. Uppgivet svarar han, jag vet inte, så jävla mycket. Livet liksom, hela livet är ett sår. Han fingrar på en kniv som ligger på bänken medan han pratar. Väger den i handen. Snurrar den. Jag sträcker fram handen och för hårtesten som hänger för hans ögon åt sidan. Han lyfter blicken, ser mig i ögonen och upprepar, hela livet är ett sår och jag är så jävla uttråkad. Du är fin och allt det där, men det räcker inte, inget räcker, det måste hända något. Jag nickar, säger att jag förstår. Så går jag ut ur köket för att hämta min öl. När jag kommer tillbaka står han fortfarande med kniven i handen, drar med tummen över bladet för att känna hur vass den är. Sen riktar han den mot mig, tar ett steg mot mig. Jag står kvar, tittar honom rakt i ögonen, medan han fortsätter med sitt mantra, det måste hända något, det måste hända något. Han tar ett steg till mot mig, hela tiden med kniven riktad mot mitt bröst. Så nära att jag kan känna värmen från hans andedräkt. Så nära att jag kan känna hans smärta som om den vore min egen. Jag är inte rädd. Han märker det. Det provocerar honom. Men jag vet varför han gör såhär. Varför blir du inte rädd, frågar han. Jag svarar att det är för att jag vet att han inte kommer försöka göra mig illa. Jag svarar att jag vet att han testar mig, testar om jag kan hantera det han har att säga mig, därför blir jag inte rädd. För det här är ett test, och genom att inte backa, inte bli arg eller rädd har jag passerat testet. Han kan lita på mig. Jag säger det till honom.
Han sänker kniven och kysser mig.

Vi står tysta i köket. Musiken från rummet intill lägger sig som en dimma i rummet. Jag blundar, nickar i takt till musiken, jag har en dotter säger jag. Hans blick lyser upp, jag älskar barn säger han, jag älskar att leka med barn, jag skulle kunna göra det hela dagarna. Jag ser det, svarar jag, det var som att du fick liv bara av att tänka på det. Han nickar. Slår du henne, frågar han sen. Aldrig svarar jag, jag har aldrig slagit min dotter, blev du slagen? Han är tyst en stund, sedan nickar han. Sen tillägger han att det var bra, att han behövde det, att det gjorde honom stark. Jag frågar om han verkligen är stark. Ja, säger han, jag är stark, ingen kommer nära mig, ingen kan rå på mig, ingen. Jag frågar om det verkligen är att vara stark. Ja, säger han, det är att vara stark. Jag är svag nu, för att jag berättar det här för dig, jag är svag nu. Men annars.
Jag frågar om han kommer att slå sina barn i framtiden. Han rycker på axlarna, kanske, kanske inte, vi får se. Så är han tyst ett tag, sedan, Nej, nej jag kommer aldrig slå mina barn. Det kommer jag aldrig göra. Jag drar handen genom hans hår och vi kysser varandra igen. Det måste hända något, viskar han, jag är så jävla uttråkad, nåt måste hända nu. Jag frågar vad han vill ska hända, han rycker på axlarna, suckar, säger att han är trött, att han ska lägga sig en stund.

Själv går jag hem, genom stan. Nattlufter renar min tankar. Jag går en omväg, jag är ny i stan. Det tar två timmar att komma hem. Det här är Stockholm, tänker jag, det är precis samma smärta och ångest som överallt annars. Bara i lite finare förpackning.

söndag 13 september 2009

När man ser en morsa röja runt i klätterställningen är det inte utan att man börjar fundera

Alltså, jag vet att jag kan få mothugg här. Men jag tar det. Jag kan ta det. Jag har ältat detta så många gånger att jag måste få det ur mig en gång för alla.

Det finns ett duktighetskomplex bland föräldrar idag. Mycket av det är bra, hälsosamt. Men andra gånger går det också ganska snett. Jag tänker framförallt på häromdagen (och många andra dagar innan dess) som jag och ungen spenderade i lekparken. Tessins Parklek för att vara precis. Det är en fin lekpark. Mycket roliga lekställningar och möjligheter. En dröm för vilken unge som helst!
Det jag förvånades av när vi kom till lekplatsen var att trots att stället var packat som jävla röda linjen mot Ropsten klockan kvart i fem så får jag hela parkbänken för mig själv. Fatta, jag får sitta själv trots att det är så mycket folk att min unge typ kan stagedivea från klätterställningen och ta sig ändra bort till gungställningen utan problem. För vad gör föräldrarna?

De leker. LEKER! Ja, alltså, inte för att de egentligen tycker att det är roligt. Utan för att de är duktiga, duktiga, duktiga föräldrar som alltid finns där för sina barn. Det är därför de leker. Det är därför de står i mitten på gungbrädan och flaxar med armarna för att inte tappa balansen. Det är därför de klämmer in sig i det lilla lilla utrymmet under rutschkanan och leker affär. Det är därför de står UPPE I KLÄTTERSTÄLLNINGEN och tjoar och tjimmar. Det är därför det sitter tre fäder med sina söner i varsitt hörn av sandlådan och gräver som om det vore livet som stod på spel. För att de är duktiga. För att de är BRA föräldrar. Jag har till och med sett en förälder full upptagen med att demonstrera hur en trehjuling funkar genom att själv försöka cykla runt på den. Fatta den synen! Fatta!

Alltså, för det första gillar jag inte att leka. Tycker det är skittråkigt. Men trodde jag att det skulle vara bra för min unge så hade jag gjort det ändå. Men jag tänker såhär. Är det några som kan det här med att leka så är det väl barnen? De vet hur man klättrar i en klätterställning, och om de nu inte skulle göra det så kommer de antagligen kunna räkna ut det genom att kolla hur de andra ungarna gör. Ungar kan gräva i sandlådan, och tänk, om inte pappsen hade varit så duktig så kanske de hade haft två nya kompisar att gräva med.

Att göra sitt barn beroende av ens närvaro till den utsträckningen att till och med leken kräver en förälders närvaro. Är det vettigt?

Disclaimer: Det finns givetvis undantag. Det finns barn som faktiskt behöver stöd. Och det finns föräldrar och andra vuxna som faktiskt, på riktigt, roas av att leka i lekpark och då kan man kanske vara med. Ibland.

tisdag 8 september 2009

Begreppsförvirringen är total i det Ericssonska hemmet.

Jo, såhär var det. Att jag bad dottern att hämta en bricka åt mig från vardagsrummet. Vi skulle nämligen ha mys och äta middagen i soffan. Och i vardagsrummet finns brickan som liksom ska göra allt lite lättare rent logistiskt. Och jag menar, dottern är 5 jordsnurr. Nog fan ska hon veta vad en bricka är. Men ändå kommer hon tillbaka med en vas. En vas! Och jag säger, "Nej, gumman, det där är en vas. Jag menar en bricka. En BRICKA som man liksom ställer saker på. S t ä l l e r saker på. Okej?". Dottern är tyst en lång stund. Ser eftertänksam ut. Bekymrad. Men sedan lyser hon upp och säger: "... Jahaaaaa, mamma, nuuu vet jag ju vad du menar. En PLATTFORM!"

Ja, jo, det var ju ett annat ord för det...

lördag 5 september 2009

Marsvinssuperhjältar och skäggmusikblogg

Ikväll ska jag och Molly på G-Force. Ni vet filmen om marsvinen som blir superhjälptar. Fatta det. Fatta marsvin som blir superhjältar. Marsvin! Kan inte bli fel. Och det är uppenbart att jag är mer peppad på det här biobesök än mitt femåriga förkläde till dotter. Bara för någon minut sen ropade jag till henne:

- MARSVINSSUPERHJÄLTAR MOLLY! FATTA MARSVIN! ÅH!
- ....jaja.

Förresten har jag startat en ny blogg. Om musik. Det är lite som att skaffa ett till barn när förhållandet är lite kämpigt. Men vi är annorlunda. Vi ska ta oss igenom det här och en till blogg kommer göra att vi hittar tillbaka till varandra. Vi är annorlunda.

http://beardmakesbettermusic.blogspot.com/

onsdag 2 september 2009

Så fint.

En usel bloggares försvarstal

Jag har varit en fullkomligt värdelös bloggare under augusti månad. Det är inte okej. Inte alls. September är månaden då jag kommer igen. Det sa jag redan igår på Twitter men somnade 5 minuter senare.

Men ni vet. Först semester. Sen flytt. Sen ny skola. Dagis. Stad. Liv.

Jag kan i alla fall rapportera att skolan går bra. Tar mycket tid och energi men så sjukt roligt. Ungen har landat på sitt nya dagis och jag har lyckats skräpa ner nya lägenheten minst lika mycket som min förra.

Ikväll. Ikväll gäller det. Ses här då.


-- Post From My iPhone

torsdag 27 augusti 2009

Jag har i alla fall turen på min sida.

Än har det inte blivit någon riktig stockholmare av mig kan jag lova. Icke. Ibland lurar jag mig själv. Tror att det är så. Att jag är acklimatiserad. Som när man håller SL Acess-kortet lite koolt slappt över läsaren och samtidigt som man kollar twitter på iPhonen kliver på tunnelbanan man ska med. Det känns så vant. Ja, tills man upptäcker att man är på fel jävla tunnelbana. Japp. Har hänt mig 4 gånger de senaste 3 veckorna. Senast idag faktiskt. När jag redan var sen till dagis. Då gjorde jag det. Steg på fel tåg och helt plötsligt var jag vid jävla Stadion. Jag ba vad i helvete gör jag här!? Fick ringa dagis och ursäkta mig, och reaktionen var "Men du är kvar i Stockholm? Det var ju tur iallafall."

Ja, det är fan bara tur.

onsdag 26 augusti 2009

Om jag vann 100 jävla 000 i månaden.

Underbara Innan du fanns har nominerat mig till Triss stora bloggstaffett. 100 bloggare får en trisslott med chans att vinna 100 000 kr i månaden i 25 år mot att man skriver om vad man skulle göra om man vann. Som nybliven fattig student kan jag ju lova att det inte råder några tveksamheter om att jag hakar på.

Om jag vann hundra motherfucking tusen kronor alltså. I 25 år. Vad skulle jag göra då? Ja, vad fan skulle jag göra då? För det första skulle jag börja välja och vraka bland alla män som helt plötsligt tycker att jag är den vackraste och mest åtråvärda kvinnan på denna jorden. Likaså skulle jag börja njuta av den stora krets vänner som jag helt plötsligt skaffat mig. Jag skulle skaffa nån stor sammetsbeklädd våning, gärna med nån stor guldig tron mitt i där jag skulle sitta och bli matad med vindruvor. Ett eget jävla harem. Chippendales? Naa. Det är att överdriva lite kanske. Nån vanlig manlig strippa bara. I nåt hörn liksom. Gärna polisutstyrsel. Eller jag vet inte. Brandman? Eller bara vanlig. Kontorsklädsel vore ju jävligt weird i och för sig. Kastar runt med portföljen liksom.

Sen skulle jag givetvis skaffa personlig allting. Personlig tränare. Personlig dietist. Personlig städare. Personlig matare. Personlig torkare. Personlig kock. Personlig jag vet inte. Personlig allt! Personlig kliare. Personlig kliare... Fatta det! Fatta att ha en personlig kliare. Det skulle man fan kunna ha med dom pengarna. Nån som bara kliade en på ryggen. Mot en nätt summa pengar. Hur värt skulle inte det vara. Så jävla värt. Eller? Jo. Jo fan.

Nåt sånt ser jag framför mig. På ett ungefär. Cirka.

Jag nominerar Snaskefar

torsdag 20 augusti 2009

Svininfluensan har nog drabbat yours truly

Imorgon mina vänner fyller jag 25 år. Det är rätt stort va. Det var tänkt att jag skulle fira detta genom att åka till en ö i Blekinge tillsammans med 280 andra webbnördar. Så blev det inte. Istället ligger jag nu i sängen med hosta, feber och sjukt mycket snor - SVININFLUENSAN!

Jag var till en början mycket tveksam om det var svininfluensan som jag drabbats av, jag har ju inte varit när en man på... jättelänge. Men febern stiger flera grader i minuten och jag tänker att jag ju krockade med någon kille på Way Out West förra helgen, och det var ju någon man där på puben som försökte stöta på mig, det kanske räcker för att smittas liksom. Jag trodde det behövdes mer, men jag antar att jag är extra mottaglig pga att jag inte är van vid bakterierna.

Bjussar på lite förnedringsfilm på det. Såhär ser jag ut när jag är sjuk. Gillar också den Blondinbellska "Hej allopa!"


Vad jag gjort de senaste dagarna

http://driverjoe.wordpress.com

tisdag 18 augusti 2009

Jag kommer igen.

Okej, det är så goddamn mycket nu att jag glömmer det som är viktigast, bloggen! Imorgon kväll lovar lovar lovar jag att uppdatera med något ordentligt. Ni får gärna komma med förslag på vad ni skulle vilja höra om, vad som helst!

måndag 10 augusti 2009

Stukat arslet

Jag var inte ens full. Jag vet i och för sig inte om det hade känts bättre. Kanske hade skammen varit ännu större då. Skammen hos den som stukat arslet. Det är exakt vad jag gjort. Helt plötsligt så låg jag där i trappen liksom. Och jag råder ingen att bryta röven, för det gör in i helvete ont hörrni. In i helvete ont.
Jag går som om jag tappat tvålen i en offentlig dusch. Om ni fattar vad jag menar. Att vända sig i sängen är ett litet helvete i sig, kantat av plågade "Aj aj aj aj aj". Det är synd om mig. Riktigt synd om mig.

fredag 7 augusti 2009

Alla Grönans tjockisar släpar på stora jävla chokladkakor. Men inte jag.

Igår var vi på Gröna Lund jag och min dotter. Detta föranleder till att jag måste lufta en sak. Nämligen att jag, som tjockis, stundtals hyser ett förakt gentemot mina fellow tjockisar. Jag talar om den typen som typ alltid bär omkring på minst två asastora chokladkakor som dom vunnit på nåt jävla hjul. Alltid riktiga tjockisar. Och alltid minst 2 jättechokladkakor.

Jag tänker såhär: vad faan är oddsen att Gröna Lunds alla tjockisar har TUR och vinner minst två gigantiska jävla chokladkakor? Vad är oddsen för det? De har satt det i system! De slutar inte spela förrän de har kammat hem storvinsten minst två gånger om. Jag lovar. Det måste vara så. Och det, det är nästan höjden av tjockhet.

Detta säger dock mer om mig själv och de normer jag lever efter men inte själv kan efterleva. Jag har talat om det tidigare, hur jag skäms när jag köper snabbmat och därför undviker detta. Och att släpa runt två chokladkakor större än mitt jävla arsle i offentlig miljö skulle bara inte gå. Aldrig.

Det är alltså så, att jag i slutändan, riktar det förakt jag känner emot mig själv mot andra tjockisar. Så att jag kan tänka: jag är iallafall inte SÅ jävla tjock.


-- Post From My iPhone

onsdag 5 augusti 2009

Att värdera sina pengar

I takt med att man åldras ändras också ens syn på pengar och dess värde. Det håller nog alla med om. Genom åren har jag värderat pengar enligt följande princip.

Lågstadieåldern: Under denna tidsperiod värderades pengar i antal 50 örestuggummin. 10 kronor var enormt mycket pengar - 20 bugg liksom, 20 bugg! Och tänk 50 spänn, 100 jävla bugg.

Mellan- och högstadieåldern: Här värderades pengar i antal CD-skivor. Från att i tuggummiperioden typ ALLTID känt sig rik, så var valutan här mycket dyrare.

Gymnasieåldern fram till idag: Pengar värderas i alkohol. Då framförallt öl. En hundring på fickan = minst två öl. Kanske 3 om man har tur.

fredag 31 juli 2009

Är det konsten som avslöjar personen bakom den perfekta ytan?

Äntligen är jag på plats i nya lägenheten. Det är en välordnad ungkarlslya delux som jag fått tag på. Alla textilier går i blått, rött och vitt och givetvis en mängd stjärnor. En liten GANT-lägenhet liksom. Alla elektriska grejor är i svart och borstat stål. Alla trägrejer är givetvis ek.

Men det är en grej som är lite sketchy med den här lägenheten. Något som väcker mitt intresse och gör att jag liksom, vill veta mer om killen som hyr ut den till mig. Tavlorna. Det är framförallt två tavlor som jag spetsat in mig lite extra på. Den ena är på tre grisar som går på en fönsterkarm. De har alla en varsin svart fjäril på ryggen. Och om det inte är nog med det så är de liksom på väg in i varandras rövar. Sug på den ni!
Den andra är även den lite surrealistisk, men i slutändan är det iallafall två bröst som det sprutar mjölk ur. Jag lovar! På riktigt.

måndag 27 juli 2009

Sugordsoptimering*

Folk har googlat följande och hamnat här:















*detta inlägg hade ursprungligen en rubrik där läsarna fick hjälpa mig att sätta rubriken. Se kommentarerna. Jonathan satte denna rubrik.


Självdestruktivitet stavas väteperoxid här

Jag har en liten downperiod. Det är så jävla mycket på gång och jag har svårt att liksom greppa situationen. Känner mig paralyserad. Ägnar mycket tid år tröstätning och andra former av destruktivt beteende.
Som idag. Idag blekte jag håret. Ville liksom plåga mig själv litegrann. Jag är nämligen så smått allergisk mot de där vätskorna, plus att jag för tillfället har lite sår i hårbotten, ja, plus att resultatet alltid riskerar att bli hiskeligt liksom.
Denna gång blev det ganska bra. Före och efter följer.

Före

















Efter

onsdag 22 juli 2009

Buken skola pressas in, baken skola lyftas och manliga genitalier skola slakna

Idag köpte jag typ sånna här trosor:

















Ja, lägg till en 20 pannor på den där modellen. You get the picture.

Hemma på våran gata i stan

Vad händer när en ensam morsa och hennes unge (eller kärleksbarn, ängel, älskling, gullis, fjun, myspysgulledotterfillifjonka för de som föredrar den typen av uttryck) flyttar in i ett bostadsrättshus belägrat av gamlingar. Ja, äkta äkta gamlingar. Av den riktigt ingrottade sorten. Ni vet "vi har minsann bott här sedan huset byggdes, och hör sen!". Vad händer? Jag vet. Jag har gjort det. 

Välkomnandet till den nya föreningen var faktiskt varmt. Det skulle tydligen bli skönt att höra lite barnskratt i huset. Små fötter som tassade på parketten. Sånna grejer. Säg det om ett par veckor, tänkte jag i mitt stilla sinne, men log och nickade. 

Sedan hände det. Det blev stopp i hela jävla husets avlopp. Stammarna liksom. Sånt har man ju aldrig haft problem med tidigare, säger de, och spänner ögonen i morsan och ungen. Och även om morsan envist hävdade att vi använder varken jävla hushållspapper (vad fa-an ska man med det till, jag bara undrar) eller har för vana att spola ner kökshanddukar i toaletten, utan man kanske ska fundera på det stora antalet dementa satar som såsar runt hela dagarna. Man kanske bara skulle fundera. Men näe. Näe, det var nog bäst att jag höll lite bättre koll på ungen framöver.

Det hjälpte ju inte att hon, framöver, råkade (jag säger råkade!) hälla en flaska såpbubblor från balkongen rakt ner i skäggiga damens kaffekopp. Vilket tantan ryade om länge och väl innan jag helt sonika drämde dörren i ansiktet på henne. Bildligt talat. 

Sedan denna klassiker. Tvättstugan. Och nej, ingen liten lapp, som man skulle kunna tro, utan ett meddelande på telefonsvararen om att, och jag citerar, "Nu har vi hittat 1 större och 1 mindre dammtuss i tvättstugan och enligt schemat hade du tvättstugan senast. Vi vill bara påminna om att din mamma, eller mormor, inte jobbar här". No shit Sherlock, no shit (shit, skit, bajs, rumpa, röv osv (varsågod, Pelletsmaskinen)). 

Men jag håller god min, vi vet, jag gör det. Jag tänker att visst fan ställer vi till lite liv i huset. Helt klart. Och kärringar som, de facto, lägger örat mot golvet för att sedan kunna klaga på att tvättmaskinerna i källaren låter så pass att man inte borde få tvätta efter 18, kan man ju räkna ut att de inte står ut med sådana barnsligheter. Men så, för ett par dagar sedan, så kom vi till den punkten. Vi kom dit. Till att vi faktiskt gick från mycket mycket falsk grannsämja till direkt osämja. Och jag ska inte gå in på detaljer. Utan bara citera:

- Jo, vi vet vem den nya hyresgästen är. Eller vet och vet. Vi vet att hon är chokladbrun...
- .....
- Ja, alltså, inte för att.... det skulle vara något direkt fel med det... 

Man kan säga att läget är. Spänt. Just nu.

Det måste ändå varit värt det, alla drömmer ju om det










Ja, dansa med den jävla Lisebergskaninen liksom? Eller nej. 
Nej för fa-an. Vadå? Vuxen man som dansar med jävla Lisebergskaninen. Han borde få böter bara för det. Rullstolsburen eller ej. Man dansar a l d r i g  frivilligt med maskotar. 
Såvida man inte är Furry.


måndag 20 juli 2009

Jag blir så otroligt klok efter ett par glas

I helgen träffade jag en samling galningar från twitter för grillning. Det blev både mojitos och mängder med vin, vilket resulterade i att min hjärna slog frivolter. Aldrig har jag varit så klok som den natten. Trodde jag. Följande twittrade jag under natten:

"vi pratr om hur stor hjärnan är. Asperger, autism, allt sånt. Olika synt på sånt, men ändå. Ny nös jag sju gånger på en gång gång också.Jag tror att vi sitter och erkänner våra svagheter, men är för rädda för att säga att det är någon NPF-diagnos.De stora hjärnorna har liksom mer utvecklade hjärnor än vad "genierna" fått, men vi minns kommer ihäg vilken typ av cykel de hade-.Blå toalett är förövtigt inte så fräsht som kan skulle kunna tro.Nu luktar det hiphop ut askhopparnarna, bra hiip hiphop that is. @VallePop exakt. @gubbsoda kragoxar fock alll.

onsdag 15 juli 2009

Ett psyko på bussen! Ett psyko på bussen!

Natten till igår sov jag inte så mycket. Fast det är jag ju van vid. Inga konstigheter. Bara det att, efter en lång arbetsdag, i bussen på väg hem från jobbet så slog tröttheten till. Och under den korta resan från jobbet till hemmet så nickade jag till.

Ja, jag somnade. Och i detta muskelavslappnade tillstånd så lyckades jag, vid en inbromsning, slå pannan i sätet framför mig. Min reaktion lät inte vänta på sig och jag röt högt: "Håll käften!".

Håll käften!? Vadå, håll käften?

De mycket stillsamma passagerarna hajade till och alla blickar riktades emot mig. Det blev, som @Lemmila på twitter sade, en "Finsk stämning" på bussen. Jag klev av.

tisdag 14 juli 2009

När det kom till mig, visste jag att det var något stort

Satt och tänkte på vad man skulle kunna heta i efternamn. Om man nu inte var nöjd med det man hade. Kom på det ultimata! Vad sägs om:

*trumvirvel*


Elvira Snorkråka

måndag 13 juli 2009

Ur frustrationen kom ett jävla hårband.

Alltså, det hände en grej för ett par timmar sedan. Som egentligen är helt helt tragisk. Men som med alla sånna tragiska grejer så finns det en humoristisk aspekt och efter att man fått lite distans till det, så kan man fnissa lite åt det, fast att det är så hemsk. Nu ska jag berätta för er. Berätta vad som hände. 

Idag fick jag paket. På posten. Från HM. Det är såhär att jag har typ sjukt lite kläder, jämt! Jag köper nya och nya, men jag har ändå aldrig något att ha på mig. Jävligt skumt det där. Men ah, jag var och hämtade det där paketet i alla fall. Lite till mig. Lite till dottern. 
Grejen är bara, att jag har gått upp i vikt. Men hjärnan har inte hängt med riktigt. Så jag har köpt massa kläder i min gamla storlek och tänkt att, vafan, sån jävla skillnad kan det inte vara. Vadå? Liksom Vad-fucking-då? Det kommer funka. 

Och det är ju det. Att jag är en envis jävel. Så när jag drar en av de snyggaste klänningarna över huvudet så känner jag liksom. Jag känner att det här, det här kommer att gå åt helvete. Åt helvete. Jag lovar. Men när man redan har fått igenom armarna och huvudet genom en sån jävla klänning så finns det ingen återvändo. Det är bara att görat. Det är bara att slutföra. Så får det gå som det går. Så jag pressar den lilla klänningen ner för min kropp. Som ett litet korvskinn är den. Men det går. Ner över höfterna. Rumpan. Och sen sitter den där. 

Jag tittar mig själv i spegenl. Så slank min kropp blev! Allt ihoppressat liksom. Väldigt smärt! Okej, tuttarna är helt tillplattade. Men ändå. Ja, jo, visst. Men det är en sanning med modifikation det där. För när man kommer upp till armarna. Ja, de står liksom rakt ut. De går faktiskt faktiskt verkligen inte att fälla ner. Rakt ut bara! Helt rakt ut står armarna. 

Och jag blev liksom så himla himla arg. Fruktansvärt arg. Spände varenda muskel i min kropp i något försök att typ spränga mig själv igenom den där jävla klänningen, som förövrigt var tigerrandig i lila liksom. Ni ser det kanske framför er? Hur jag blåser upp mig från att bli fri från detta fängelse till klänning. Pfft. Men inte ens det gick. Jag blev bara röd i ansiktet. 

Den ultimata förnedringen var ju när jag tillslut bestämde mig för att klippa sönder fanskapet. Ja! Jag gjorde faktiskt det. Jag klippte sönder den jävla skiten. 

Det lilla bandet i midjan sparade jag. Det kan jag kanske ha i håret. 

Erotic transference

Spenderat helgen med att, under de timmar min dotter sover, sträcktitta på första säsongen av In Treatment. Än är jag inte klar, men jag älskar den serien. Älskar den.
Och Gabriel Byrne alltså. Ahhh! I serien kommer begreppet erotic transference upp, när en patient blir förälskad i sin psykolog, inte så jävla konstigt om man har Gabriel Byrne som psykolog. Inte så jävla konstigt alls. Fy satan han är het! Det tycker väl ni också? Visst tycker ni det? Eller, borde jag uppsöka psykolog för detta?

lördag 11 juli 2009

På alfahannarnas territorium

Nu kan man läsa mitt gästbloggsinlägg hos Alfahanne.se - ämnet är sex, som sig bör. Tvättstugesex.

Man får en Twitterkommentar

"Jag såg en reklamskylt idag som fick mig att tänka på dig:"Två män och lastbil / 645:- per timme""


Och jag ba' undrar - vart finns detta erbjudande att untnyttja? Vart!?

fredag 10 juli 2009

Mutor och hot är grundstommen i en god barnuppfostran

I flera månader har jag försökt övertala Molly om att vi ska hyra Kalle och Chokladfabriken. Hon vill bara hyra Barbie. Och jag tänker att den där jävla kärringen är inte bra för min dotter. Det är inget go i Barbie. Nog för att hon gör en del hjältedåd, men det är alltid genom att sjunga förtrollande vackert eller förföra nån vacker prins. Eller två prinsbröder för den delen. 
Men hon vill aldrig ge med sig. Aldrig får jag se Kalle och Chokladfabriken. 

Förrän nu. 

När hon stod där i videobutiken och rotade bland Barbie i Underlandet eller vad fan de heter, så väste jag i hennes öga. Jag väste att om hon tog Chokladfilmen så skulle även hon få choklad. En hel kaka! Om inte, så blir det inget godis på hela helgen. Bara att välja. Ditt val, sa jag, ditt val. 

Hon funderade ett tag, puckot, men till slut valde hon i alla fall Kalle och Chokladfabriken och en chokladkaka. Jag säger då det, mutor och hot är grundstommen i en god barnuppfostran.

onsdag 8 juli 2009

Klopeti-klopeti-klopp. Ihaaaa!

Det var sommaren 2003 och vi åkte till Portugal på ridskola. Längtar tillbaka!

Det är bara för mycket hår. För mycket!

Okej att man är optimist, men dum i hela jävla huvudet kan vi väl låta bli att vara?

När jag gick på mellanstadiet blossade en konflikt mellan två grupperingar som varade i åratal. Ja, flera år! Stundtals rådde vapenvila, men stora delar av tiden var det väpnad konflikt. Eller ah. Väpnad och väpnad, det värsta som hände var väl när en tjej kastade en basketboll i ansiktet på en annan tjej. Men det låter liksom rätt ball med väpnad konflikt. Oväpnad konflikt. Verbal konflikt. Framförallt verbal konflikt. 

De två lägren avskydde varandras värderingar som pesten. Man bespottade och förlöjligade varandras åsikter till sista salivdroppen. Man hädade och svor över den andra partens blindhet och idioti. 

Vad frågan gällde? Vilka grupperingarna var?

Ingenting är omöjligt vs. Det finns saker som är heeelt omöjliga

De där som trodde att ingenting var omöjligt var ju fullkomliga idioter. Men när man kom med argument som "Aha, men aja, om ingenting är omöjligt så hoppa upp och flyg nu då, ja, exakt nu, bara flyg nu!" så svarade de typ kanske "Näe, men det är inte omöjligt!"

JO. DET. ÄR. FAN. OMÖJLIGT. IDIOT.

Tänk om hörrni. Tänk om.

Ibland undrar jag om personer som tycks sakna ett sinne för ironi i själva verket tagit ironi till en helt ny nivå. Det vore fantastiskt.

tisdag 7 juli 2009

Man avslutar alltid, och då menar jag alltid, det man påbörjat.

Idag har jag grillat kan jag lova. Det var ju så. Fyra tjejer, några glas vin och så grillat så förstås. Jag är givetvis den självutnämnde grillmästaren. Jag är en grym grillare. I alla fall, vant tände jag grillen och lämnade den för att gosa till sig ordentligt. Drack ett glas vin till innan jag tog allt som skulle grillas och gick ut till grillen. Men. Men? Grillen var död. Ingen eld. Ingenting! 

Givetvis tog gasolen slut just när jag skulle briljera. Så jag fick ringa på skjuts för att byta gasoltub. Första macken: Näe, slut. Slut. Happ, okej, nästa mack: Näe, den där tuben kommer från Statoil, de tar vi inte emot. Jag lackade lite här. Fräste att nähe, vad kostar en ny (jävla) tub då om det ska vara så kinkigt? 1600 kr. Jag vände på klacken utan ett ord. Inte ett ord sa jag. Bara tog mig tomma gasoltub och gick. Åkte till staden i närheten. Tredje macken: Tyvärr, slut, prova macken på andra sidan stan. 

När vi kommer till fjärde macken, så säger flickan i kassan att, tyvärr, de är slut, men du kan lika gärna ta en annan gasoltub istället. Jahaaaa. Jaaaaaja. Jasså det säger du? Så det är därför jag har åkt flera jävla mil för att köpa en satans gasoltub. Men hon var rar flickan. Och jag fick min gasoltub. 

Solen sken när jag åkte hemåt. Sen sken den inte längre. Just som jag kommit fram så kom det. Hällregnet. Sällan har jag sett ett så ohejdbart regn. Skyfall. Och en normal människa hade kanske bestämt sig för att näe, nu steker vi skiten. Vi steker! Inte jag. Jag. Skulle. Grilla. GRILLA! Och det gjorde jag kan jag lova. I hällregnet. Grillade. 

måndag 6 juli 2009

Äkta.

Jag är sjukt förtjust i sånna här liveprojekt a'la Black Cab Sessions - artister som bara ställer sig rakt upp och ner och drar av någon av sina låtar liksom. Här kommer 3 fina!








Det är ingen fikarast att flytta

Jag sköter inte mina åtaganden alltså, det är ett som är säkert. Men ni vet, jag är mitt uppe i att byta liv. Det är ett jävla inferno kan jag lova. Bostäder hit och dit, ekonomi, dagisplatser. För att inte tala om städningen. Vi har börjat packa för flytten, jag och min unge.
Jag trodde jag gjorde det lätt för mig när jag gav Molly två flyttkartonger och sa "I den ena lägger du allt som du vill ta med dig till nya lägenheten, i den andra det som vi kan ställa upp på vinden". Ni kan ju gissa hur det gick! Jag kan lova er att upp-till-vinden-lådan ekade tom.

Men ärligt, hon har fått mer gjort än jag. När jag släpat ner alla flyttkartonger och satt henne i arbete satte jag mig ner i soffan. Ångest och svett. Det enda vettiga jag fick gjort var att vika om Mollys redan vikta tvätt. Effektivitet - ett ledord.

söndag 5 juli 2009

Det kommer det kommer

Jag antas att ni ligger och krälar på backen i vånda och ångest över att jag inte uppdaterar. Det kommer mina älsklingar. Lite senare ikväll.

torsdag 2 juli 2009

En gång gästbloggade jag

Och det var så sjukt kul. När jag läser det inser jag också att jag lyckades ganska bra. Om jag får säga det själv. Läs här:

http://blog.mrhauer.com/2009/03/endtroducingelvira-ericsson.html

Och mark my words, jag är alltid på hugget att gästblogga. Verkar som att pressen gör mig gott.

onsdag 1 juli 2009

Man ligger där i sängen, stirrar i taket, tankarna far

Ibland funderar man ju liksom. Ni vet. På livet och döden och hur allt blev som det blev. Men mest på om man kommer få ligga nån gång framöver.

Jag älskar doften av öl, svett och kön på morgonkvisten

En vän till mig ska åka och bo i en stuga i en vecka tillsammans med sina manliga vänner. Han klagar, det ska regna hela jävla veckan. Han klagar. Jag myser.  Myser! För tänk er alltså. Tänk er! Tänk om de är typ fem-sex män. På en pytteliten bostadsyta. Den där fuktiga luften. Lite svett. Öl. After Shave. Pizza. Kön. Och lite mer svett. Lite mer kön. Vilken dröm alltså. 

Han kallar mig pervo. Aha. Aja. Men jaaa, vadå då!? Vadå liksom!? Får man inte fantisera om det kanske. Om massor med män ensamma på en pytteliten bostadsyta. Dofterna!



Ahhhh.

tisdag 30 juni 2009

Vi har en underbar relation, jag och min dotter





Och så har de mage att kalla en "jävla kärring" fast de är typ 13 och luktar kiss

Det händer saker med mig. Jag blir äldre. Som det här att jag sedan några år tillbaka kallar tonåringar för ungdomar. Ja, ungdomar. Som en kärring liksom! Men det slutar inte där. Nu har jag också börjat få en obekväm, orolig känsla när ungdomar befinner sig i min närhet. 

Ni vet, de ställer ju alltid till med massa dumheter. Svär och jävlas som fan. Är kaxiga och störiga. Gärna också på lekplatser, gärna när MIN UNGE LEKER DÄR! Och så vill man säga åt de där jävla ungdomarna. Men det har man ju sett hur det gått. För andra menar jag. Totalt ignorerade liksom. Eller så får de nåt "jävla kärring" kastat åt sig. Och det, att bli ignorerad av en ungdom är väl en förnedring av sällan skådat slag, än värre att bli hånad av densamme. Näe. 

Så vad gör man? Det är ju astöntigt att typ försöka vara kool emot dem, typ kalla dem "grabbar". Bara kärringar som försöker vara ungdomliga som kallar ungdomar av det otäcka könet för "grabbar", visst? 

Jag har ingen aning. Jösses. Ingen aning! Jävla ungdomar.

måndag 29 juni 2009

Jag gör allt för att hålla vätskebalansen i schack, framför allt under ensamma, melankoliska hemmakvällar

Jag har typ ätit en halv jävla vattenmelon nu. 

Jag vet att hundar har ungefär samma innanmäte som oss människor, därför blir jag fundersam

Pudelns kärna, var är det för uttryck egentligen. Alltså, jag vet ju vad det betyder, men vadå pudelns kärna? Har pudlar nån jävla kärna? Kan inte någon bildad jävel upplysa en gymnasie-dropout vad grejen är med det uttrycket?


(Åhhh, det ska bli så roligt att läsa era Faust-referenser! "Det var således pudelns kärna!")

Om rädda män och deras flykt till småbarnsåren

Jag har tänkt på en sak som jag skrev på skoj häromdagen, nämligen nummer åtta i min 10-stegs framtidsplan.
"8. Jag hoppas också att jag under min livstid får bekanta mig med en man utan moderskomplex. Skuille vilja prova en relation utan blöjbyten."
Det där var ju i stunden bara på skoj. Det förstår ju ni också, jag har egentligen bara haft två förhållanden där männen ifråga bett mig att pudra deras stjärtar med talk. Jag skulle vilja påstå att jag alltid överdriver lite. Men den här lilla överdriften, och en del diskussioner väckte en av mina hjärtefrågor.

Vuxna män som kallar sig pojkar.

Framförallt kommer detta påstående till uttryck för deras oro inför barn, typ: Hur ska jag kunna ta hand om ett barn, jag är ju själv ett barn. Vilket är lite lite lustigt eftersom de uppenbarligt har sökt sig till mig just av denna anledning, jag är mamma. Ni greppar dilemmat här va? "Pojkarna" söker en kvinna som vaggar dem i sin varma famn och håller vargarna på avstånd, men eftersom de är just pojkar så avsäger de sig alla förväntningar på någon form av ansvarstagande, vilket, givetvis skapar en ganska ansträngande livssituation för den omhändertagande kvinnan.

Och jag förstår att det är lätt. Som pojke friskriver man sig alla förväntningar, allt ansvar och alla skyldigheter. Men är det verkligen så ni vill ha det? Är det verkligen det? Vi har alla våra demoner, det kan vi vara överrens om, men varför inte kalla dem vid sina rätta namn. Och våga. Varför inte våga säga: "Jag är rädd för att ta ansvar, för jag är rädd att misslyckas", varför inte säga "Jag blir osäker på mig själv när jag känner att det förväntas mycket av mig". Våga säga "Om jag tar mig skyldigheter, så måste jag offra delar av mig, och jag vet inte om jag vill det".

För om ni gjorde det, istället för att skylla på någon slags emotionell underutveckling (som jag i de allra flesta fall har svårt att ta till mig), så hamnade vi på en nivå där vi kunde mötas som två vuxna människor. Och diskutera saken, som det så vuxet heter.

Jag suger kuk som en häst (tandintensivt) och skriver rubriker lika illa

Det första är total osanning skriven endast för att belysa sanningen i det andra påståendet. Jag är urusel på att skriva rubriker och det har mina kära vän Pelletsmaskinen inte varit sen med att påpeka heller, jag tror att hans exakta ord var "du är ju sjukt dålig på rubriksättning". Så har jag inte heller jobbat på Expressen med just det uppdraget.

Ett ställe jag däremot har jobbat i är en av Södertäljes allas fotobutiker. Man kan säga att många intressen formades där, många kunskaper tillfördes mig. Mina kunskaper kring ett stort antal sexställningar fördjupades också. Jag lärde mig vilka av Södertäljes kvinnnor som opererat brösten (de är mycket nogranna med att dokumentera detta kan jag lova) och vilka av samma stads män som var särskilt nöjda med längden på sina kön (detta dokumenteras också ganska frekvent!). Mitt intresse för foto utvecklades också här (det ena KAN ha med det andra att göra...om man säger så. Ni fattar va? Heheeee. Ni fattar!? Heh. Jorå, ni fattar.). Vilket resulterade i att jag hamnade på Tumbagymnasiets medialinje med inriktning fotografi.
En utbildning som jag sedan hoppade av. Och nu, mina kära vänner har jag kollrat bort mig själv så till den milda grad att jag inte vet hur jag ska snurra mig ur det här inlägget. Satan!

Jaja, men jag ska iallafall försöka skärpa mig mer rubriksättningen.

lördag 27 juni 2009

#followsaturday del 3: Hela Hustrun

Hela Hustrun bloggade tidigare son Den Goda Hustrun, en blogg jag aldrig läste men som hon beskrev som en kuken-i-fittan-blogg där hon anonymt berättade om sin otrohet och målet att bli en god hustru. Nu är hon inte längre otrogen och målet är inte längre att vara en god hustru utan att hitta en form för att få rum med hela hustrun i sitt äktenskap. 

Nu blir det kanske inte så mycket att just den varan, utan för det mesta korta och jävligt fyndiga inlägg om allt och inget. Jag är ett stort fan av fyndigheter. Och jag är ett fan av Hela Hustrun. 
Var noga med att också läsa taggarna på hennes inlägg, som höjer nästan alla inlägg ytterligare en nivå. 

fredag 26 juni 2009

Vad har man annars vänner till?

En av mina bästa strategier för att få det städat i hemmet är att bjuda hem en vän. Då måste man städa, för man vill inte att vännen ifråga ska se vilken lortig sate man är. Så funkar det. Jag tror inte jag är ensam.

Men nu har en ny typ av strategi utkristalliserat sig. Och jag gillar den. Mycket. Låt mig förklara:
Man bjuder hem en vän. Till ett stökigt hem. Gärna mycket gammalt skit i kylskåpet och sånt. Gärna såpass liksom. Ni vet, blodpudding-som-gick-ut-den-25-februari-nivån. Så. Och sen ba' häller man i sig vin tillsammans med vännen och på morgonen efter lämnar man sedan vännen i detta kaos. Vännen är bakis, står inte ut med odören som omger denne. Ah, så då måste han städa. Det är lysande! Sen blir vännen hungrig. Men för att komma åt färskvarorna måste personen ta sig igenom en djungel av icke så färska varor. Det vill säga, vännen rensar kylskåpet.

Det är en lysande strategi. Lysande!

Jag vill dock höja ett varningens finger, för det kan komma att bli så att vännen, efter att ha sett detta inferno till hem, ser på din person med samma avsmak han ser på ditt hem. Men....
Det kan det väl vara värt!?

Ni bestämde!

Och snart får ni följa Gullsebubs och Grodans väg till altaret!

torsdag 25 juni 2009

Jag har också en plan!

När Pelletsmaskinen skriver om sin plan känner jag verkligen att det är dags för mig att också lägga upp en plan över min framtid och mina drömmar. Här kommer den i 10 steg:


1. Om femton år är jag 40 och min dotter 20. Då vore det roligt om vi kunde vara gravida samtidigt.

2. Om 10 år räknar jag med att kunna börja ligga med män i min egen ålder. Och yngre.

3. Om ca 7 år kanske jag inleder en karriär som fotomodell. Och då menar jag inte för "skojiga" reklamer, typ Iprenmannen.

4. Om 9 år räknar jag med att jag får operationen för borttagning av den stora vårtan jag har på kinden betald av landstinget.

5. Karriären då? Om 12 år hoppas jag att slippa behöva gå på stritan. Fortsätter med livesändningarna på webben i ytterligare 3 år.

6. Om 25 år hoppas jag att någon dyker upp på min 50 årsdag, tillskillnad mot detta år.

7. Jag vet inte om det är något att hoppas på, men jag önskar att man inom 14 år kommit på något sätt att lösoperera mina stelopererade ben.

8. Jag hoppas också att jag under min livstid får bekanta mig med en man utan moderskomplex. Skuille vilja prova en relation utan blöjbyten.

9. Man ska inte hoppas på det omöjliga. Men tänk om man inom 10 år kunde köpa en ost på säg 16-17 kg för hemmabruk.

10. När jag dör vill jag kremeras. Så jag hoppas att de löst problemet med för små luckor. Jag vill dö riktigt riktigt fet nämligen.

onsdag 24 juni 2009

Att annonsera på blocket är lite som att ropa till landets alla miffon att: HÄR ÄR JAG!

Ja, faktiskt exakt så. Vid två tillfällen idag så har två olika personer rent av telefonterroriserat mig. Den senaste, alldeles nyss ringde inte mindre än 24 gånger under uppskattningsvis 15 minuters tid. För varje gång det ringde blev jag mer och mer rädd för att svara. Det är ju bara galningar som ringer sådär! Tillslut blev jag dock förbannad och sa till galningen att ringer man på det där sättet så får man definitivt inte hyra min lägenhet. Glöm!


tisdag 23 juni 2009

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här

Allvarsbloggande. Det är något som jag helt undvikit här. Jag har tänkt, att när man landar här, så förväntar man sig humor, underhållning, ett gott skratt. Det är mitt erbjudande. Det är vad som gjort att såpass många valt att läsa vad jag skriver. Och jag har tänkt att kanske tar jag udden av det genom att ibland visa andra sidor. Kanske är det dumt av mig att resonera så, kanske inte. 

Men i natt är en sån natt. Jag tror ni vet. Det går inte att sova. Tankarna snurrar. Till mångt och mycket helt irrelevanta tankar som jag i ljuset av dagen bara skulle borsta av mina axlar. Men i natt, i natt tynger de dem som oket tynger oxen. Och jag plöjer djupare och djupare i mina fåror. (Ja. Det är over the top, jag vet)

Så slår musikspelaren om till The Smiths Please, please, please let me get what I want. Och exakt det önskar jag. Att jag för en gång skull skulle få vad jag vill ha. Jag vet vad jag vill ha. Jag vet exakt vad jag vill ha. Kärlek.

Men kärlek är inte lätt. Och man får det definitivt inte bara för att man ber snällt. Och man ska inte gå och vänta. Man ska definitivt inte jaga. Man ska aldrig hoppas för mycket. Och man ska inte ge upp för tidigt. Jag går bet. 




Och nu kan jag inte låta bli. Men det är någon som googlat på 
"runka dunjacka" och hamnat här. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för notonmyshift.

måndag 22 juni 2009

Vad som ska hända med Gullsebub och Grodan är upp till er.

Gullsebub och Grodan står i ett vägskäl. Vart är de på väg? Hur ser framtiden ut? Minns ni fredagsunderhållningen "Du bestämmer" på nittiotalet. Exakt samma. Ni bestämmer, jag skriver storyn. Rösta till höger!

Gullsebub och Grodans histora läser ni här:

Gullsebub och Grodan har fredagsmys
Gullsebub och Grodan åker till IKEA
Gullsebub, Grodan och Robinsonpremiären
Gullsebub och Grodan firar Valborg
Gullsebub och Grodan ska se ESC-semin
Gullsebub köper present
Midsommar hos Gullsebub och Grodan

Skriv under i kommentarerna!

Och sen kan vi väl alla unisont erkänna att vi gärna, i ensamhet, drar in doften av våra egna fisar och ler nöjt åt hur illa de doftar?

lördag 20 juni 2009

#followsaturday del 2: Word up, Anjo

Alltså, det här är bloggen som rör upp känslor, alla kategorier. Andreas språk är bland de finaste jag vet. Så många gånger gör han mig stum av beundran, lika många gånger har han fått mig att gråta ohejdat eller skratta sådär skämmigt högt som ens morsa gjorde helt ogenerat.

Det är egentligen anledningen till att ni ska läsa den. För att den kryper in under huden. 

Är jag död, eller är det ni?

Jag funderade länge på det. Vad hände igår? Avled ni av fylla och synd? Berätta, för jag har inte hört ett ord från er sedan i förrgår. 

fredag 19 juni 2009

Man får ett sms

"...Om du bryter kedjan riskerar du 10 år med hängmage, hängröv, potenssvikt och extremt lite sex."

Jaha? Skulle det vara något nytt alltså?

Midsommar står för allt en allergiker hatar, ja bortsett från spriten

Spriten är nog enda behållningen för en allergiker en dag som denna. Ush! I skrivande stund är de alla ute och dansar kring nåt jävla björkinklätt monster. Blommor i håret har de och regnet öser ner. Det kan de gott ha. Härinne öser tårarna ner som regn. Det är jag fan inte värd. Och inga jävla ögondroppar har jag.

Glad midsommar älsklingar!

Midsommar hos Grodan och Gullsebub eller Midsommarstången är inte den enda stång det dansas kring ikväll. Eller jo.

Gullsebub och Grodan sitter i bilen. De närmar sig stugan där de tillsammans med sina polare ska fira midsommar. Grodan kvittrar glatt i passagerarsätet medan Gullsebub kör. Enhandsfattning på ratten, den andra vilande på Grodans lår.
- Tänk att de aldrig bjudit oss förut, va? Vad är det om?, skrattar Grodan.
- Mmmm, svarar Gullsebub och tänker på att ikväll, ikväll är det nog tammejfan han som får ligga. Inte ett fräsigt ord har hon sagt på hela dagen. Han fantiserar vidare. Hennes blick kommer vara så villig, fuktig. Han kommer leka med henne, spela svårflörtad. Sen ska han ge henne ett lillfinger. Hon kommer vara så till sig. Lyda hans minsta vink. Så när han ber henne att dansa för honom, dansa av sig sina kläder, så kommer hon att göra det. Sakta, sensuellt, sedan hetsigt. Han kommer ligga tillbakalutad och bara se på. Och när hon sedan stå där, naken, framför honom, med styva bröstvårtor och pulserande kön som kommer han peka mot sitt skrev och mena: Sug av mig.... Och hon kommer ställa sig på knä framför honom och..
- Hallåå!? Har du hört nåt av vad jag sagt eller? Va!?
- Joo, alltså, joo, jag tycker det låter jättebra.
- Jättebra!? Vadå, jättebra? Fyyyfan, vilket svin du är. Jättebra att jag känner mig tjock. Jättebra. Du kan ju dra åt helvete din jävla gris. Om du ens tittar åt mig ikväll så kastar jag ringen. Fattar du? Jättebra.. Pff.

torsdag 18 juni 2009

Somnade på soffan

Jag somnade på soffan för fem timmar sedan. Vaknade nu. Helt dregligt på soffkudden blev det.

onsdag 17 juni 2009

Hur botar man sjukdomen sugmärken?











Här ser ni dagens sökord till bloggen. Och jag tänkte att kan vi inte hjälpa den stackarn som söker botemedel för sina sugmärken? Finns det någon huskur man kan ta till? Håll inte inne med era bästa tricks och tips nu!

Appropå 2009, eller vilket år det nu är i år.

Häromdagen fick jag för mig att det var år 2010 i år. Det var ju dumt. Sedan blev jag osäker på om det verkligen kunde stämma. Så då googlade jag "Vilket år är det i år". Och det var ju fullkomligt idiotiskt.

Sommaravslutning. Vi kommer varandra nära, in på livet, det är en dragkamp - bokstavligt talat.

Vi ska ha sommaravslutning på jobbet. Och jag har tillsammans med några kollegor fått uppdraget att ordna det praktiska. På önskelistan står:

  • Tipspromenad med snitslad bana
  • Dragkamp, gärna killarna mot tjejerna
  • Lite allsång, och några sommarvisor i bandspelaren

Vänta, är det här 2009? Eller 1989? Jeees!

tisdag 16 juni 2009

www.notonmyshift.se

Nu kan man komma hit genom att gå in på notonmyshift.se också, 
ba' satt ni vet. 

Hustrumisshandel kommer stort i sommar och till hösten

Jag har fått den där jävla ögoninfektionen igen. Ni kommer kanske ihåg sist... Den här gången är det inte så himla farligt, men ändå. Ändå.

Så jag sitter med solglasögon nu, framför skärmen. På jobbet. Okej, jag har fått en del skumma blickar, men hellre det är folks blickar av aversion och avsmak. Visst?

Och jag har ju hört att domestic violencetrenden kommer starkt till sommaren och hösten. Fashion! Gah!

måndag 15 juni 2009

Gimme gimme gimme!

Varje dag är det ändå ganska många som läser den här bloggen. Fler än jag någonsin hade trott någonsin skulle läsa den. Jag vet ju vilka några av er är, men bara en bråkdel. Vilka är ni? Har ni egna bloggar? 

Gör det bara. För en gångs skull ba' gör det! Skriv en kommentar. Och länka till din egen blogg. Jag svär att jag kommer läsa den. 

Det slutade så jävla obehagligt alltihopa.

Kollade igenom lite bilder från ett av mina firanden denna vecka. Närmaste bestämt från den dagen då jag fick beskedet att jag kommit in på skolan. Det hela ser tämligen standard ut.

Lite fnitter.

















Lite kärlek.

















Lite tunga.

















Lite gangsigns.

















Lite.... och DÄR blev det plötsligt jävligt obehagligt. Ser ni mig. Näe, för jag är inte där. Det är ju för faan Bert Karlsson.


söndag 14 juni 2009

Det ständiga skoproblemet

Jag älskar skor. Har alltid gjort. Eller såhär; jag älskar skor när de står i skohyllan och är snygga. Ska jag däremot kunna gå i dem så blir de direkt till ett satans besvär. Inte ens ett kärt jävla besvär. Utan bara besvär.

För det första, jag har fått någon jävla bredfotsgen vilket i princip innebär att 75% av alla jävla skor därute inte passar mina fötter.

För det andra, jag har stora fötter. Storlek 40. Det är väl inte så himla stort säger ni. Och det är det väl kanske inte heller rent teoretisk. Det kunde ju definitivt varit värre. Det hade kunnat vara så illa att man hade fått typ storlek 43 och genast liksom blivit förpassad till herravdelningen. Så illa är det ju inte. Men ändå.

För det tredje, inte nog med att jag har breda, tjocka och långa fötter, de är också de känsligaste jävla fötter jag känner. Jag överdriver endast marginellt när jag säger att jag faan får skavsår av nya strumpor. Jag lovar. Detta gör att de 15 jävla procenten skor som jag skulle kunna ha av bredhetsskäl drastiskt sjunker till typ 2%.

Jag kan ha ca 2% av sveriges skor. Fattar ni?! Detta är anledningen till att de skor jag har (och faktiskt använder) ser ut såhär innan de kasseras.







-- Post From My iPhone

lördag 13 juni 2009

#followsaturday del 1: Pelletsmaskinen

På Twitter ägnar man fredagarna åt något man kallar #followfriday. Detta innebär att man tipsar alla sina followers om twittrare som man gillar. Nu kör vi #followsaturday (det klingar inte lika fint jag vet) här hos mig. Varje lördag en presentation av bloggar som jag följer, och älskar. 

Pelletsmaskinen
Per Åström skriver den  fina bloggen Pelletsmaskinen. Med ett fantastiskt språk skildrar tankar, händelser och åsikter - livet! Den har allt - humor, svärta, intelligens och skärpa. Och så blommorna.  

Jag sträckläste Pers blogg den dagen jag fann den. 
Det borde ni också göra!

fredag 12 juni 2009

Björnhunden

Igår såg jag en liten hund som såg ut som en björn. Bara på håll. Helt tjock och lurvig var den. Helt tjock. Alldeles lurvig och go. Jag brukar inte få sådana här känslor. Framförallt inte för något djur jag sett på håll. Men jag tänker på honom hela tiden. Hans bastanta lilla kropp. Hans lurviga päls. Antagligen hade han underbara nötbruna ögon att drunkna i. Ingen svans hade han heller, bara en liten stump. Åh, lilla björnhunden, var är du nu? Vad gör du? Har du det bra? Trivs du med ditt liv?

Om jag bara fick se honom igen. Om jag bara fick krama honom. Borra in ansiktet i hans lurviga päls. Bara en kram. Det är allt jag begär.

All respekt för mig själv har gått om intet

Det är ändrat nu, tack vare Elisa, men igår skrev jag i inlägget här under att Elliott Smith begådde harakiri. Fattar ni, han begådde harakiri. BEGÅDDE!? Ibland skrämmer jag mig själv. Riktigt rejält.

Jag älskar Elliott Smith

Det är något med honom. Något odefinierbart. För egentligen kanske han bara var en i raden av fina singer/songwriters. Men nej. I love him. Visste ni att Elliott begick harakiri? Högg ihjäl sig själv. Sjävklart tvistas det än idag om detta.



torsdag 11 juni 2009

Kisspaus

Idag har jag spenderat tid med en av de härligaste, smartaste och mest sociala människorna på länge. Jag visade prov på ytterst liten blåsa under de timmar vi umgicks. Det är fan inte min stil egentligen. Det där med blåsan alltså.

Ibland vill man byta unge kan jag lova

Som igår. Då kommer den lilla saten in till mig och kollar på mig med sorgsen blick och säger: "Jag vill inte att du ska dö, inte nu mamma, inte nu". Ah, och jag ba' "Jag ska inte dö, älskling, varför säger du så?". Och nu ska ni få höra. Nu ska ni få höra vad den förbannade ungen säger.



"Men du är ju så tjock mamma. Man dör om man är så tjock."



Vi får väl se vem som dör först om vi ska ha den tonen i hemmet.

Äpplet faller inte långt ifrån trädet

Jag vet inte, har jag visat den förr? 
Bilden som övertygade mig: Hon ÄR min dotter.

onsdag 10 juni 2009

Jävligt orättvist att man måste lida för saker man gjort i ett tidigare liv, tycker jag.

Orsaken till min hudåkommefobi bottnar i att jag som tonåring gick igenom en period med seriösa hudåkommor själv, i form av någon slags stressrelaterad psoriasisgrej. Det var psoriasis men det var inte det. Liksom. Ni fattar? Nej? Inte jag heller. Det är iallafall borta nu och kommer aldrig åter. Förutom en grej.

När jag blir stressad nu för tiden så får jag ett utslag under näsan. Det blir liksom torrt där. Ungefär 1,5 kvadratcentimeter torr hy liksom. Som om jag hade haft en mustasch där. En liten Hitler-mustasch.

Dagen efter

Om jag säger såhär: Jag mår som jag förtjänar.

tisdag 9 juni 2009

Jag firar. Vi firar. Fan vad vi firar.

Jaaaaa!

Jag kom in hörrni, jag kom in! KOM IN!


Ville bara att ni skulle veta det.
Och du A* - bild levereras vid kvällens firande!

Nervositeten

Den når just nu sitt klimax. Idag, mina vänner, idag får jag besked ifrån utbildningen som jag sökt, om jag kommer in eller ej. Jag har svårt att tänka på någonting annat. Därför är jag en så dålig bloggare just nu. Ni kan väl hålla tummarna för mig idag?


Update: Nu har jag pratat med dem, men de var fortfarande inte klara. Och det enda de kunde säga var att det iallafall inte var ett definitivt nej. Så nu måste jag vänta. Kanske en hel vecka till.

söndag 7 juni 2009

Ja, jag har röstat

Och jag vågar till och med avslöja vilket parti! Det vågade knappt de vuxna på Mollys kalas förrän nån sa Folkpartiet och då visade sig att hela jävla bunten röstade på Folkpartiet. In med Marit Paulsen liksom, hon är ju fresh!

Men roligast vore om ni gissade, kan ni inte gissa? Så får vi se om ni har rätt. Svara där i enkäten till höger!

lördag 6 juni 2009

Appropå ändtarmsreklam

Så tycker jag att Johnny Cash's Ring of fire vore en klockren låt att ha i en sådan reklamfilm.




...and it burns, burns, burns, the ring of fire, the ring of fire.


Tillägg: Efter att ha läst kommentarerna visar det sig är den är Johnnys käresta June Carter Cash som skrivit Ring of fire. Alltså är det kanske så att den VERKLIGEN handlar om ändtarmsproblem. Bara en annan typ...

Ändtarmsreklam

Om jag ska ha reklam så ska jag ha den här alltså, som florerar på många andra bloggar just nu. Den är ju helfräsh och går i linje med min blogg liksom. Pain in the ass. Visst?


Kejsarinnans nya kläder

Vet ni vad jag gjorde imorse? Helt stört. En sån där grej som man drömmer mardrömmar om att det ska hända. Jag gjorde det, på riktigt.

Såhär var det. Jag skulle in till stan för att köpa födelsedagspresenter till ungen som har kalas imorgon. Vid tidpunkten som dottern skulle bli hämtad gick jag fortfarande i myskläder. Och plötsligt insåg jag att bussen som jag skulle med gick om bara en kvart. Så jag slänger på mig leggings (ett par riktigt glansiga jävlar,typ som Sandy har i slutet på Grease, exakt sånna!) och en top, sen sprang jag runt och letade efter kjolen då det slog mig att jag nog måste sminka mig lite också. Hittade kjolen och slängde den på toalettlocket medan jag sminkade mig. En snabb blick på klockan och jag inser att jag måste rusa.

Så jag sticker. Hinner med bussen på sekunden. Och när jag sitter på bussen så inser jag. Ni vet nog. Ni vet. Kjolen! Satan! Jag har glömt kjolen! GLÖMT! Fattar ni? Glömt.

Lustigt nog genererar inte detta i så särskilt många sneda blickar i dessa dagar. Folk går ju omkring så liksom. Helt vant! Jag var dock inte helt van. Men inspirerad av mannen, myten, legenden, ja, jag pratar om MacGyver, så köper jag mig en klänning och byter om i närmsta omklädningsrum. Smart va? Smart som fan, om jag får säga det själv. Smart som faaan.

fredag 5 juni 2009

Ni bestämmer

Annonser, vad säger ni om det. Är det något ni kan tänka er att se här? Jag har undvikit det lite. För att jag vill ha det cleant. Men jag vacklar nu. Säger ni nej, så är det nej.

Och när jag ändå håller på: Alla förbättringsförslag är välkomna. Vad vill ni se mer av? Vad vill ni ha mer av, och mindre av? Mer bilder, mindre snusk? Mer snusk, mindre youtube-klipp? Inte för att jag postar så jävla mycket youtube-klipp iofs. Det får ni fan stå ut med.

Studenttrafiken

I år lider jag inte så mycket av studenttrafiken. Jag bor liksom inte så till, att det är någon större strömning av studentflak. Inte några alls faktiskt. Annat var det när jag bodde i stan. Ja, när jag skriver stan så menar jag Södertälje. 

Men iallafall. 

Då brukade jag stå på balkongen. Se dem passera. Ett kallt leende på läpparna. Och ett konstant fuck you med båda händerna.

Menstruationsskyddsundervisning

Vilket ord! Vilken dag! Vilka minnen! Skapade trauman långt framöver kan jag lova. Vi hade menstruationsskyddundervisning i slutet av mellanstadiet. Och fröken, med det självklara namnet Barbro, skulle visa vilken "fantastisk, ooootrolig" uppsugningsförmåga en tampong har. Så vi skulle förstå hur bra det var med tampong. Hur tryggt det är med tampong. 
Så hon stoppade ner den i ett glas med vatten och inom kort hade tampongen svällt så till den grad att den fyllde hela dricksglaset. Ni kan ju gissa hur många av flickorna som kände sig trygga med att stoppa en tampong i muffen efter den lilla uppvisningen. 

Jag ska villigt erkänna att jag inte vågade ha tampong förrän jag blivit av med oskulden.Den FÅR plats. Så att säga. Det ÄR lugnt. 

Barbros fel. 100%.

torsdag 4 juni 2009

Min första sexuella upplevelse

Jag var elva år. Kanske tolv. Och skulle sova över hos min bästa kompis. Vi hade tittat på film tillsammans med hela hans familj. På tv1000 och alla somnade. Jag med. Men till skillnad från de andra så vaknar jag en stund senare. På teven springer två tjejer med små skotskrutiga kjolar hand i hand mot en skola. Fast de är inte barn. Inte fan är dom barn. Men de låtsas att de är det. Tofsar i håret och klubba i munnen har de. 
De ska träffa rektorn. Och ni kan ju ana hur det hela fortlöpte. Rektorn läxade upp de båda flickorna efter noter. Både med linjal och så att säga "tyngre doningar". 

Jag var i upplösningstillstånd. Chock. Paralyserad. Ja, till och med rädd. Framförallt för att någon i den stora familjen skulle vakna och upptäcka att jag var vaken. Vid minsta rörelse från någon av de andra knep jag ihop ögonen och gav ifrån mig lätta snarkningar (jag har alltid varit duktig på att fejka sömn). Men det var definitivt en sexuell upplevelse. Något hände i mig. Som jag inte hade varit med om förut. Något som definitivt inte var normalt. 

Senast jag tittade på porr var det mer frivilligt. Men lika hemligt. Jag och min kompis satt och zappade vid teven. Då visar det sig att käre Boxer har bjudit på fri canal+ och klockan hade ju slagit midnatt. Vi tittar på varandra. Förvånat. Frågande. Han säger "Nä fyy". Jag stämmer givetvis in. Och zappar vidare. En stund senare går han. Jag rusar till teven och zappar tillbaka. "Nä fyyy" viskar jag tyst för mig själv. Samtidigt som jag lägger ifrån mig kontrollen.

Hon var rar när hon hade feber.

Ni vet, med min dotters hemska sjukdom. Det är nästan bra nu. Bara sårskorpor liksom. Vet ni att hon fick i munnen stackaren. Fatta det. Jag visste inte och försökte få henne att äta. Tro på fan att jag hittade all mat utspritt i små burkar och koppar sedan. Hon är inte dum, min dotter, inte dum alls. Fast jo, hon hade ju bara kunnat visa blåsorna i munnen så hade jag förstått. Så rätt dum är hon faktiskt. 

Men rar är hon. Gullig och rar. Iallafall så länge hon hade feber. Det har hon inte längre. Nu är hon gamla vanliga Monstermollan. Det är så hon kallas. På riktigt. Monstermollan har just anlagt en enorm picknick på vardagsrummet. Och när jag sa till henne att städa upp efter sig så sa hon bara "Nej, tack.". NEJ TACK!? Vadå nej tack? Hon tror tydligen att hon kan köra med mig hur mycket hon vill. 

Det ska vi bli två om, kan jag lova. 

onsdag 3 juni 2009

Operation: Fatstorm

Män kan vara så himla romantiska ibland. Det vet ni ju. Jag har massor med bra exempel. Som den där gången när jag fick en blandskiva av en kille, med orden "Varenda låt på den här skivan får mig att tänka på dig" och första spåret var Morrisey - You're the one for me fatty. 

Ni läste rätt. You're the one for me, FATTY.

För att inte tala om han som försökte vinna tillbaka mitt hjärta med orden "Jag har insett att jag verkligen inte gillar smala tjejer". Nähepp. Tack! Men dåså. Då blir vi ihop då. Så himla romantiskt. Tänk det liksom, tänk det när ungarna frågar hur mamma och pappa blev ihop liksom. "Jo, vi var ihop, men vi gjorde slut fast sen kom pappa på, efter empiriska undersökningar att han inte alls gillade smala tjejer, så då ville pappa bli ihop igen. Jaaa, och på den vägen är det."
Näe, alltså näe. 

En gång var det en kille som sa att jag kunde få en fantastisk cameltoe om jag ville. Ja, som en komplimang alltså! Love that guy! Love him!

För att undvika dessa komplimanger i fortsättning har jag nu påbörjat Operation: Fatstorm vilket innebär att mitt uppdrag för en tid framöver är att undanröja alla spår av tjockhet. Wish me luck!



tisdag 2 juni 2009

Fantastisk cover

En fantastisk cover på Fleet Foxes underbara Tiger Mountain Peasant song framförd av svenska First Aid Kit.


måndag 1 juni 2009

Omotiverat ljugeri

Alltså att jag ljuger och fabricerar och twistar på sanningen är väl något som ni som läser bloggen är vana vid. Inga konstigheter liksom. Men ibland kommer jag på mig själv med att ljuga i fullkomligt onödiga situationer även i verkliga livet så att säga. 

Igår ringde jag ett tryckeri. Det är nämligen ett jävla tjat om Not on my shift-tygkassarna men få verkar vara beredd att betala de 98 kr den kostar. Och jag har inte råd att köpa kassar till er alla för 98 kr/st heller. Så jag lurar lite kring det där. Kan säkerligen få ner kostnaden rejält. Och jag vill ju att ni ska ha dem liksom. Jag vill ju det!
Så jag ringde ett tryckeri. Jag anlitade helt enkelt mig själv (jag jobbar som art director) till att ta fram dessa kassar samt en jävla massa klistermärken. Det roliga är att när säljaren frågar om det är till mig själv eller en kund så svarar jag snabbt - En kund! Säljaren är förstås nyfiken på vilken typ av kund och jag berättar att det är en bloggare som anlitat mig och att "hon" är intresserad av att göra tygkassar i någon form av promotionsyfte.
Jag babblar på. Säger att kunden visserligen kan tänka sig att vänta för att få ekologiska kassar, men att säljaren gärna får skicka ett offertförslag på de vanliga också. 
Säljaren vill veta mer om bloggaren, är hon känd? Är det någon vi kan använda? Att hon har anlitat just oss? Njaa, jaaa, näee. Eller det måste jag kolla med henne isåfall. Så vidare värst känd är hon väl inte. Men hon kommer kanske att bli.... Eller ah. Skicka offerterna så får vi se!

Fan va jobbigt det blev kan jag lova. Och varför skulle jag börja ljuga om det där? Det hade ju inte gjort någon jävla skillnad alls liksom. Jösses.

På teve

Just nu är det Allra käraste syster på teve, ja, ni vet den där av Astrid. Brings back memories. Den är fin är den. 

Då kommer jag att tänka på just det där med att se saker som man sett i sin barndom. Och hur annorlunda det kan te sig som vuxen. Värst är nog Bröderna Lejonhjärta. Katla. Har ni sett den på senaste? Inte? Då ska jag berätta för ett att Katla är en jävla drake gjord av papier maché! Papier maché! Fatta! Det är så jävla uselt gjort att man får ångest. Riktigt dåligt. Och det där gick man på. 

Ett annat bra exempel är Narnia. Alltså, inte de nya filmerna utan de gamla. Hela jävla skiten är ett skämt. Och ändå var det magiskt när man var liten...