lördag 28 februari 2009

Mr. W

Det pinsammaste ögonblicket i mitt liv.

Alltså. Det här, det tar emot att berätta kan jag säga. För det här, det är en pinsamhet som ah. Jag kan inte annat än att skaka på huvudet åt mig själv. Jag har försökt berätta den för folk i min närhet ibland, men de skämsiga skrattatackerna har gjort att ingen någonsin hört denna historia. Förrän nu. Jag för ut den i strålkastarljuset. Fy fan alltså.

Jag var på stan tillsammans med min dåvarande sambo och lilla dottern. Dottern satt i vagn. Jag var på jakt efter nåt, fan vet vad. Men jag var stressad, men ändå på relativt gott humör. Fan om det inte var juletid. Jag tror det.
Iallafall, vi befinner oss inne på MQ, som vid den tidpunkten var en relativt liten butik. Det är då det händer. Det är då. Det händer.
Jag krockar med Mollys vagn rätt in i en man i rullstol. Och ja, det i sig är väl ingenting liksom. Jag hade kunnat säga ursäkta och så var det inget mer med det. Men det är ju just det. Att jag inte säger ursäkta. Utan jag säger... Jag säger:

- Heheeee, hoppsan, en till på hjul!

Helt glättigt också. Helt nöjt. Som om jag var jättefyndig när jag sa det. Helt jävla nöjt. Alltså, Elvira. Fan. Elvira kom igen. En till på hjul!? På hjul! Han svarar:

- Jaaaa, hrrrrmmm, då kan det bli trångt. Och kastar en synnerligen irriterad blick på mig. Alltså, han blir riktigt stött av min urblåsta kommentar.

Och först då ställer jag mig själv frågan. Vad sa jag egentligen? Vad fan sa jag? Sa jag nåt så dumt? Så fruktansvärt puckat?
Och så fort som jag pep ut ur butiken, det var nog någon form av rekord. Efter kommer sambon. Han väser:

- Vad faaaan sa du? Vad sa du? På hjul!?

- Jag. Vill. Inte. Prata. Om. Det. OKEJ!?


Så. Nu har ni hört den.
En till. På hjul.. Suck.

Praise the lord and pass the ammunition!


Dixie Chicks - Sin Wagon (Official Music Video) - Funny videos are here

A tribute to Hemligahaggan pt2

En av mina favoritbloggar genom tiderna gick i graven för längesedan. Det händer fortfarande att jag går tillbaka till den och läser mina favoritinlägg. Det känns ju som min skyldighet att ni också får ta del av denna sinnessjukt bra blogg. Så jag snor skiten, och kallar det en hyllning.

"Behöver hjälp!

Satungens stöldturné fortsätter. Var precis inne i hennes rum med ett gäng nytvättade kläder och vad hiitar jag i näst nedersta byrålådan? Ett halvt paket bragokex, en tom gevaliapåse och sju stycken ihopknöglade kaffefilter.

Sabla unge, är det därför hon beteer sig som en speedad tupp om kvällarna? Sitter hon och käkar kaffepulver och kakor nätterna igenom?

Får ta ett allvarligt snack med henne när hon kommer hem. Hur gör man för att få fram budskapet till en tvååring? Genom samtal eller ska jag fortsätta med att låsa in henne i garderoben om natten?"


utdrag från: metrobloggen.se/sobrilsubban

fredag 27 februari 2009

Vad var det för dag sa du, sa du?

Molly tjatar alltid om "myspys" såhär på fredagarna. Myspys. Undra vem fan som lärde henne det ordet. Inte var det jag iallafall, det kan jag lova 're! Myspys. Alltså, ärligt talat. Nu är ju hon bara barnet, hon kommer väl lära sig. Men vuxna människor som ringer till "älsklingen" på fredageftermiddagen från jobbet och frågar om de inte ska ha lite "myspys" ikväll, de orkar man inte med va? Ni vet dom där som kanske kallar varandra "Grodan" eller "Korven" eller jag vete fan vad de kallar varandra. "Gullsebub"? Nåt myspysigt är det iallafall.

Ah, och sen ska dom ha myspys dårå. Hyra nån mysig film kanske då. Fast ändå nån som det är lite fart i. Lite läskig liksom. Så man får "kura ihop sig och bara mysa" liksom. Ja, så dom valde väl den där jävla filmen med Sean Connery (han är ju så bra!!!) och Catherine Zeta Jones. Entrapment. De har ju sett den förr ju. Men den är ju så mysläskigt va! Perfekt.

Nåt jävla gottis köper de väl också. Lite plockgodis och ett rör Pringels till Gullsebub och salta pinnar (lite kalorier) till Grodan.

Sen ryker de väl ihop som ett helvete för att Gullsebub råkade säga att Zeta-Jones hade en förbannat mustig röv liksom. Hon går och lägger sig på sängen och tittar in i väggen och väntar på att han ska komma, helt ångerfylld och be om förlåtelse. Hon kommer sura. Och han skulle ju bara liksom böna och be och pussa henne och hålla på, och först ska hon bara streta emot och sen så skulle hon ju ändå ge med sig och så skulle de ju ligga med varandra. Och så skulle det ju ändå vara myspys. Gullsebub och Grodan 4-ever.

Men han kommer ju inte. Han har ju liksom gått in på toan. Skiter väl i hennes jävla pms-besvär. Och han hatar ju att han ska behöva kalla henne Grodan. Vafan. Fittan vore mer passande. Och så runkar han väl lite då.

Fredag idag hörrni! Myspys!

Sol i sinne, brun inne.

Jag höll på och googla nåt, vet inte vad riktigt, när den här bilden kom upp. Alltså, jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte. Alls. Är det någon slags tryckpress hon ligger i? Aja.


torsdag 26 februari 2009

Proudly presenting: Robert R.

Robert R. alltså. Ett av de första sms jag fick från honom var "möt mig vid Larskyrkan" och jag tänkte förnöjt att här har jag minsann hittat nån som inte håller på och sjåpar sig (Snygg som ett helvette är han ju också). Pang på ba'!

I wish!

Från dag ett har han hållt på å sjåpat sig, fanskapet. Herregud, kan en tjej få lite mother fuckin' love eller? Fast ja, man har ju fått en hel del annat. Ja, jag vet vad ni tänker där ute i stugorna, men nej, där gick ni bet.

Jag fick en fruktansvärt godhjärtad vän. Men humor. Förbannat bra humor. Varje gång vi ses skrattar jag så att jag gråter. Så bra. Med strålande smak för allt vad musik, litteratur och film - här är killen som introducerade mig till Arcade Fire, Hans Gunnarsson och Nekromantik.
Robert R. och en BiB så är vilken kväll som helst räddad. Och av den anledningen tycker jag synd om alla er stackare som aldrig kommer få ta del av den här galet bra killen.

Fast ah, det finns ju baksidor. Som det att han tydligen har blivit någon form av Göteborgare. Alltså, vem fan vill ha med nån Göteborgare att göra? Nä. Det betackar jag mig Robert R. Det betackar jag mig.

E du go' ellär? Nä fy fan.


A tribute to Hemligahaggan

En av mina favoritbloggar genom tiderna gick i graven för längesedan. Det händer fortfarande att jag går tillbaka till den och läser mina favoritinlägg. Det känns ju som min skyldighet att ni också får ta del av denna sinnessjukt bra blogg. Så jag snor skiten, och kallar det en hyllning.


"Männens kåta hjärnaktivitet.

Jag känner mig riktigt fransk ikväll! Jag dricker rödvin, röker cigaretter och äter baguette. Eller, jag äter chips men same same liksom. Och så övar jag på min franska. Jag försöker tala skånska vilket i mina öron låter som franska.

Pygmén är i väg hos en vän och har grabbkväll. Grabbkväll, vilket fascinerande uttryck! Vad gör man på dessa grabbkvällar? Spelar tvspel? Annordnar whiskeyprovning? Dricker maltöl? Har bögsex? Det andra könets tankebanor är outgrundliga och tur är väl det. Männens hjärna må vara stor, men hur mycket hjärnaktivitet pågår egentligen bakom deras kåta små ansikten? Inte mycket! Kvinnlig list ni vet, kvinnlig list...

Satungen sover som en stock i sina ömma föräldrars sovrum. Så slipper jag bli antastad av pygmén när han kommer invinglande med alkoholstinkande andedräkt om en timme. Kvinnlig list ni vet, kvinnlig list..."


utdrag från: metrobloggen.se/sobrilsubban

Och mamma sa

- Mamma, varför kallas kakorna drömmar, för just drömmar?
Mamman tänker en liten stund och svarar sedan, men en djup filosofisk röst.
- Jaaa, du, det är för att de så lätt går i kras.

onsdag 25 februari 2009

Cage - I never knew you

Baskern

När jag och lillasyster var små, eller ja medelstora, så tvingades vi av vår mor till att bära basker. Det blev lite systrarna Ericssons signum. Den där baskern. Vi hade dem i olika färgkonstellationer. Mest minns jag en klarröd med svarta band nedtill.

En eftermiddag, jag var något nere för räkning efter en jobbig magsjuka, men jag hade stämt träff med en kompis. Vi skulle på bio. Bara hon och jag.

Vi gick på kritikerrosade och oskarsvinnaren:
Babe - den modiga lilla grisen

Iallfall. Jag var ganska orolig för det här med att jag var lite magsjuk liksom. Men mor, hon sa några lugnande ord. Som verkligen gjorde mig trygg. Hon sa:

- Äsh! Om du känner att du måste kräkas, kräks i baskern!

Iiiiih!

Helt otroligt!

Attackglass!

Ärligt, den kom bara flygande liksom! Jag kunde inte värja mig.















Sjukt ofräsha färger också. Men den som känner mig vet att jag inte kan sätta några gränser när det kommer till glass. Ju.

Vem av dessa tog ej piller?

En kreatör sedan barnsben. Det var jag minsann. Men om jag fick ta mig tillbaka till barnet jag var då och fråga henne: Tror du verkligen att den där bruden med silikonläppar och blå ögonskugga INTE tagit piller!? Dröm och glöm.

Your time to shine

Nu funkar kommentarsfunktionen igen, så därför kör vi en favorit i repris!

Alltså, jag kan ju inte sticka under stol med att jag vill att den här bloggen få sjukt mycket läsare och sån skit. Jag gör ju hela grejen för att få stå i strålkastarljuset liksom. Jag tror på fullt allvar att det är mig som världen väntat på. Bara det att statistiken för bloggen inte bekräftar mig. Så nu har jag tre uppgifter till er.

1. Jag är himla nyfiken på vilka det är som läser bloggen! Skriv erat namn i kommentarsfältet.

2. Börja kommentera! Det räcker med ett "hahahaha!" eller "det här var riktigt riktigt dåligt Elvira, skärp dig!". Men jag vill ha eran feedback, jag vill veta vad ni tycker!

3. Idag - sprid bloggen till minst 3 vänner som ni tror skulle gilla min skit. Så får vi se om statistiken gör mig rätta sedan.


Egenkär is my middlename.

Fast, ah, som en true blogger måste jag ju säga: Jag älskar er!

Citerat

"såg rosing på tv i morse, citat - har tatuerat in en panter med gucci halsband, den representerar mig... ahh behöver jag säga mer

en panter... med gucci hansband??? vafan! kom igen.. jag kör på en hyena med en sombrero, det känns fan som jag"

- Sofia Hagberg

Outfit

Det här är min favorit outfit.

Byxor - Stockholms Läns Landsting stl 80-90 kg
Tee - Cock Sparrer. Stöldgods.
Sjal - Alexander McQueer, köpt i Riga.



Julgranen....

Festen

Ni kommer ihåg den där sagan, om gubben som gick till skräddaren för att typ sy en rock eller nåt, och varje gång han kom dit så sa skräddaren "Det bidde ingen rock, det bidde en tröja" och sedan "Det bidde ingen tröja, det bidde en mössa" och sen "Det bidde ingen mössa, det bidde ett par vantar" och slutligen "Det bidde ingenting".

I helgen ska jag ha fest. En fest i sann "nu ska jag minsann ta det här stycket tyg och gå till skräddaren och sy mig en fantastisk rock"-fest.


Det bidde ett par vantar - fest.

tisdag 24 februari 2009

Awesome

Förlovning

Så har dom förlovat sig. Ja, ni fattar ju vilka vi snackar om.

Jag funderade länge på om det fanns någon speciell anledning till att de gjorde det just på Fettisdagen. Men jag vet inte vad det skulle kunna vara....

Nåt fel

Bara för att jag hetsar er att kommentera så är det nåt fel på kommentarsfunktionen för de som inte har nån egen blogg.
Men den kommer föhoppningsvis fundera snart igen och då kommer jag fortsätta hetsa!

Proudly presenting: Peter K.

Peter lärde jag känna på Facebook, i en grupp som hette Dogma Montage. Vi ägnade i princip all vår vakna tid (vilket för Peter är ca 22 h om dygnet) åt att göra galna photoshop-montage. Det var då jag insåg vilket geni Peter är.
Peter K. is one crazy ass motherfucker. Det är ett som är säkert. En multitalang. Allt han rör vid blir humor. Eller konst. Verkligen allt. Han kan filma när han öppnar kylen och tar en öl och betraktaren skrattar högt.

Å andra sidan är han en bitter jävel, fast i fashionabla Stockholm, och världen vill honom illa - det är hans fullkomliga övertygelse. Tänk sura gubben i Kurage Den Hariga Hunden och ni har Peter.

Det är förbannat svårt att ironisera över Peter, det skulle liksom bara falla platt. Men en sak är säker, ni kommer se en hel del av Peter här på bloggen även framöver. En av mina största inspirationskällor.















"Promenad sa hon. Valla kärringen tänkte jag."

måndag 23 februari 2009

Att kvävas och vad som kommer efter

Jag höll på att kvävas idag igen förresten. Satte nåt i halsen, eller fel strupe. Tänkte för en stund att om jag dör nu så skulle det kännas jobbigt. Stökigt hemma och grejer. Iallafall så svalde jag så mycket luft att jag rapat i timmar nu efteråt.

Accidenten med glasstruten

En dedikerad läsare av Not on my shift gjorde den här illustrationen av min nära döden upplevelse.














Konstnär: Peter Kempe

Dagens Feeling

Jag förvånas ständigt över hur jag lyckas få till dessa fantastiska hårkreationer.

Billigt

Okej, billigt att sitta här och posta YouTube-klipp. Men vadårå?

Som jag känner mig

Den här låten illustrerar precis hur jag känner mig. Som om den var skriven för bara mig!

Skepp O'hoj pt 3

Vi har förflyttat oss till ännu ett nytt sommarställe, på en ny ö. Denna gång i skärgården. Jag har nu blivit till åren kommen, vi snackar 23. Båt har jag inte kört på många år, man skulle kunna säga att jag tappade geisten efter den lilla accidenten på Storborris. Men nu var den tillbaka med besked!

Som ni kanske förstod redan i början av den här serien sjöfararhistorier, så är jag ju inte någon vidare riskbedömare. Därför drog jag muntert med killen jag levde med då och den lilla dottern (då 3 år gammal) ned till bryggan där båten låg. Sjökort? Jag? Du skojar! Med min rutin och sjövana, då behövs inte såntdär larv. Nej, flytväst på sin höjd. Det räcker gott för att säkra oss för denna lilla utflykt.

Att få av kapellet är nästan en historia i sig. Ni kan ju föreställa er. Två landkrabbor står på bryggan medan kaptenen själv hasar runt ovanpå kapellet samtidigt som hon försöker lossa det. Båten gungar hit och dit och någon vidare smidig typ har jag då aldrig varit. Men skam den som ger sig! Efter en lång kamp får jag loss fanskapet och vi är på gång!

Jag kopplar vant i alla slangar, det här har jag gjort förr, och även om det är en tio år sedan så sitter det i händerna! Som att cykla. I med landkrabborna och sen! Iväg!

Och färden går faktiskt alldeles lysande. Vi tar ett varv runt ön. Kör i lite kringelkrokar. Gasar lite här och lite där. Jag njuter i fulla drag. Här hör jag hemma. På sjön! Sambon och dottern, ja, de ser ju ganska roade ut de också. När jag gasar på lite viftar sambon lite med armen, men det där tecknet förstår jag inte. Sänka farten? Inte!

Tillslut har vi åkt runt i cirklar och det är dags att fara hemåt. En sista vända tänker jag och gasar iväg runt nästa ö. Och det är då det händer. Det osannolika. Vi får möte. AV EN FINLANDSFÄRJA. Skräcken i sambons och dotterns blick, ja, den är obetalbar. Själv ropar jag:
-Nu blir det åka av hörni! Vilka vågor det ska bli!
Och där sa jag ett sanningens ord. Vågor blev det. Jag gasade på, rakt mot vågorna och vattnet stänkte så det stod härliga till! Sambon och dottern befinner sig nu på båtens botten. Och jag ska erkänna att jag någonstans också kände att det här kanske övergår även min gedigna sjövana. Men vi tar oss ur svallet helskinnad och rätt nöjd styr jag båten mot bryggan. De bleka medpassagerarna är inte långsamma när det är dags att hoppa av. De formligen flyger av båten.

Jag sätter vant på kapellet igen och sedan går vi tillbaka till stugan.
När vi kommer hem ringer jag fadern för att berätta att vi luftat båten:
- Idag var vi ute med båten! Härligt var det! Och inga problem att köra, som att cykla!
- Ni hade väl sjökortet med er?
- Naeee, alltså, det beror på vad du menar med sjökort...Sjökort och sjökort liksom... Pff!
- Elvira, i skärgården måste man ha sjökortet med. Direkt utanför bryggan är det grund. Jag kan säga att det är ren tur att du inte körde på det och fastnade där. Det hade sett ut det.

Jaaa, det hade sett ut det.

söndag 22 februari 2009

Pony play

Det glädjer mig att se att Pony Play kommit ut i det öppna. Länge har vi som ägnat oss åt denna hobby fått hålla oss i det fördolda. Men nu har posh-spice kommit ut och banar vägen för alla ponnyflickor där ute i stugorna!

Senaste familjetillskottet: Gabbi

Proudly presenting: Sophie H. L.

Första gången jag såg Sophie plockade hon, tillsammans med sin kille, ur bebis och barnvagn ur bilen. Själv var jag redan då en ensamstående bitter morsa och jag tänker väl något i stil med "Fuck her, och hennes lyckliga jävla liv. Jag är inte avundsjuk. Hon får säkert ändå inte ligga. Bara massa gnäll om disken och tvätten och what not. Nej, tackar vet jag att var singelmorsa. Helt härligt. Och avslappnat. Jag gör vad jag vill liksom. Jag gör vad jag vill."
Snygg som fan va hon också. Vilket inte gjorde saken bättre.
Inte visste jag att jag inom loppet av några veckor skulle ha funnit min sister in arms i henne. Praise the lord! Och sen när hon också blev en ensamstående bitter morsa så försvann all eventuell tveksamhet. Vi gick ut en kväll, pratade Marc Jacobs och dagen efter sa jag att jag funnit min soulmate. Och det hade jag. Vi var som Lili & Sussi, Thelma & Louise, Kill Bill 1 & Kill Bill 2. Vi hörde ihop. Vi har alltid funnits där för varandra, peppat varandra, fångat varandra när vi fallit. Allt det där. Som man gör med sin bästa vän.

Men nu är det trubbel i paradiset. Han heter visst Jonas eller Johan eller fan vet jag. Och ja. Jag kan inte ha någon sån vän. Så, till dig Sophie H. L. - Tack och hej! Ha ett bra liv.















Sisters in arms.

Team

Jag ville ta lite snygga bilder till bloggen. Men det var nån himla unge som klämde sig in och förstörde hela tiden.








Gabriel

Idag pratade jag med Gab"Har du mens eller?"riel på Ica. Han frågade hur läget är, sa något om snön och när jag suckade över snön så sa han "Fan va du gnäller".

Han är en riktig charmör.

Give up, you schmuck!

Epoker i mitt liv: Reklamationstiden

Jag är en periodare i många hänseenden. Genom åren har jag hängivet kastat mig in i olika typer av intressen eller ämnen. Just nu skulle man nog kunna säga att bloggen är ett. När folk vanligtvis kanske gör ett inlägg eller två om dagen. Så snittar jag på 6-7-8. Sån är jag. En del av de saker jag ägnat mig åt har varit ganska normala. Men det finns en del märkliga saker jag haft för mig också.

Reklamationskärringen

Året efter att jag fått barn var det. Jag hade haft en period då jag handlade dyrt smink som en besatt. Vilken var egentligen den bästa mascaran, founationen, läppglanset, concealern, borsten osv osv. Jag provade allt, och la alla mina pengar på detta intresse. Men detta blev också i slutet starten på en ny besatthet. En dag hade jag köpt en mascara, Diorshow, som skulle vara the motherfuckin' shit när det gäller mascaror. Och om man säger såhär. Jag delade inte uppfattningen. Slint slog det. Helt oväntat kan jag säga. För jag hade ju provat skitgrejer tidigare utan att reagera nämnvärt. Men nu! Pengarna tillbaka, det skulle jag fanimig ha!

Till butiken, och härjade. Det gjorde jag. Härjade som en tokig. Ryade och röjde med kassörskan (som i just detta fall förtjänade det kan jag tillägga). Kassörskans usla bemötande tror jag var det som triggade igång besattheten på allvar.
Så blev reklamation ett intresse som jag engagerade mig i på allvar under en period. Jag letade saker att vara missnöjd med, och var jag inte missnöjd så såg jag till att bli det. Varenda liten knapp som lossnade från nån gammal cardigan - nog skulle den tillbaka till butiken! HÄVDA MIN RÄTT! Det skulle jag göra. Hävda min rätt. Jag skulle kunna tänka mig att jag blev varje butiks skräck, det där vet man ju, att det finns folk som butikspersonalen varnar varandra för så fort denne stiger in i butiken. En sån.

Såhär i efterhand skäms jag fruktansvärt.

lördag 21 februari 2009

Min syster beskriver samma händelse såhär

"en gång var vi utomlands och elvira moffla i sig en glassstrut jävligt glupsk var hon och tillslut proppa hon i hela botten av struten tuan att tugga, då fick hon lite svrt att andas, jag och pappa garvade lite för hon såg ju så jävla störd ut. detta kallar elvira för en "nära döden upplevelse" HAHAHAH

ja tillslut fick pappa göra en Heimlich manöver säger hon, men han dunkade lite på henne. hahah ah ni skulle vart med, hon såg så larvig ut som en uppblåst fågel, struten va som en näbb. ahahah ååh, fan att man inte filmat alltså."

När jag såg döden i vitögat

Vi var i Thailand hela härliga familjen. Efter en förmiddag på stranden tog vi en siesta i vårt hotellrum. Med oss hade vi varsin glass. Jag är ju en girig jävel. Och hade givetvis valt den största strutglassen som fanns. Jag, lillasyster och farsan står i köket och skojar och äter glass. Det är då det händer.

Ni kommer väl ihåg när man åt strutglass och bara kände sig nödgad att bita underifrån. I struten. Och föräldrarna blev alltid så sura. Ryade om hur det skulle rinna glass underifrån och kladda ner hela bilen och allt. Ja, ni vet.
Den där reflexen den höll i sig lite längre för mig än vad den gjorde för andra barn. Jag var ju ändå tretton år nu. Men det kunde inte hjälpas. Jag kände ett starkt sug för att äta glassen underifrån och faller till föga för begäret.

Samtidigt som jag för glasstrutens spets mot munnen så säger lilla pappa något hysteriskt roligt, och således bryter jag ut i ett asgarv. Skrattet varar dock inte länge, för i den djupa inandning jag gjorde lyckades jag suga med mig glasstruten.

Situationen är nu denna: Vi står i köket. Jag med en strut i halsen åt fel håll. Spetsen som en kon rakt ner. Systern och pappsen står och skrattar högt.

Och snart är det inte längre pappans skämt de skrattar åt, utan mitt ansikte som går från normalt, till rött, till blått. De skrattar och skrattar och jag försöker desperat att andas. För varje försök till andetag jag tar så sugs struten längre ner i halsen. Och systern skrattar. Och fadern skrattar. Och jag viftar med armarna. Och då skrattar de ännu mer. Skrattar och skrattar.
Och jag försöker säga hjälp, men det blir bara "Hhhhrrrrrpppppff, hrrrrrffff". Och de skrattar som de aldrig sett något roligare. Ur vägen Mr Bean, här kommer nära-döden-elvira.

En heimlich senare ligger jag på sängen. Skakad. Chockad. Och från köket hör jag skrattet. Det där fruktansvärda skrattet från två människor som säger sig älska mig.

Här har jag min chans!

Nu ni! Verkar som lyckan har vänt va! Härliga tider!

Videoblogg: Den läskiga pizza....degen.

Jag hade först inte tänkt visa er denna. För jag ser så förbannat ful ut. Men nu har jag spelat den om och om och om igen här hemma och garvar fan högt för mig själv varje gång. Så jag offrar mig. Ni vet ju ändå hur förbannat snygg jag är egentligen.

Alltså, minen. Skräcken. Rädslan. Och så rycket när degen smäller till. Men just den stegrande rädslan. Och reflexen att skydda ansiktet genom att titta bort. En jävla pizza.....deg.

"Håll i er nu."


video

fredag 20 februari 2009

Snuskgubbe!

Var ute i trappen och sprang halvt avklädd. Så möter jag en granne. Vad fan har han i trappen att göra vid den här tiden!? Snuskhummer!

Vad är det?

I hjärtat där, vad är det? Nån smal dildo? Eller?

Dagens Feeling aka Omedveten videoblogg aka ....jaha

Bjuder på en tabbe. Också ett bevis på att jag pratar för mig själv.


video

Skepp O'hoj pt 2 eller När jag nästan dödade ett barn

Ett annat sommarställe. En något äldre version av mig. Egen båt hade jag också. Ja, nu kommer det väl nån kommentar om att det inte alls va min båt. Men det tyckte jag iallafall. En Finn Speed. Som denna faktiskt. Samma färg och allt.









Fast min hade motor också. Det hade den.

En dag skulle jag skjutsa över ett gäng ungar från vår sida av ön Borris, till den andra. Storborris kallades målet, the highquarters på ön kan man säga. I båten fanns alltså ungarna säg en 4 stycken. Bland annat den mesiga lillasystern. Ombord fanns också fadern, som skulle med för att se att allt gick rätt till.
Färden runt ön gick fint. Jag är ju ändå en rutinerad båtförare. Inga konstigheter. Inga konstigheter alls faktiskt. Men sedan är det något som går snett.

Vi kommer fram till bryggan, som på Storborris är ganska hög. Den där lilla lilla båten har liksom inte en sportslig. Jag kör fram till bryggan i sakta mak. Stannar. Och barnen börjar klättra upp från båten upp på bryggan. Och fråga mig nu inte hur. Men plötsligt blixtrar det till i mitt huvud. Och jag lägger i gasen. Full gas. Rakt framåt. RAKT FRAMÅT IN UNDER BRYGGAN! Barnet som är påväg att klättra upp ur båten kastar sig med nöd och näppe ner mot durken och klarar sig. Otroligt nog skulle jag vilja säga.

Panik får jag. Panik. Och lägger i backen. Full gas! Båten flyger meter bakåt och från bryggan. Nu börjar det bli ett jävla liv runt omkring mig. Folk samlas på bryggan och ryar och skriker och farsan sitter där i båten och viftar med armarna. Jag hör ingenting. Bara sitter där med handen på gasen och gasar och gasar. Fram och tillbaka far jag. Med full gas. Helt okontrollerat. Fram och tillbaka. In under bryggan igen. Ut några meter från bryggan. Och så in igen.

Fadern körde hem.

Fredagsinlägget

Ikväll ska jag:

  • Tvätta
  • Diska
  • Jävla städa

Vad gör ni ikväll?





Kvällsmat blir det också. LYX!

Citerat

"jag rapade precis o tyckte att det luktade restaurang.. helskumt."

- Peter Kempe, Facebook

torsdag 19 februari 2009

Mmmm brownies!

Lagade blodpudding till middag idag. Molly älskar blodpudding. Inga konstigheter. Timmar senare hittar jag några brownieskanter på skärbrädan. In i mun ba! Och ja, då slår det ju mig, att jag har ju fan inte bakat nå brownies.

Dagens Feeling

Fashion

Fick den här lilla trasan på posten, hade helt glömt bort den. Är det en keeper?















När jag gick i åttan. På vintern då. Då var grejen att man skulle ha dunjacka. En speciell en från JC hade alla. En svart. Eller marinblå. Och inte nog med det, man skulle liksom vika in den nedtill (väldigt viktigt att man gjorde det med huvtröjorna från fruit of the loom och Champion också). Resultatet blev ju en någorlunga särpräglad form. Ja, jo, klart jag också ville ha en såndär jacka. Men ni vet, jag är alltid lite sen men att fatta trenden. Och föräldrarna, ja, det var alltid lite motsträviga. Så när jag väl fick igenom det där dunjackeköpet - ja då var ju alla jackor slut på JC.
Tulla lite på reglerna då. Så viktigt kan det ju inte va. Att den är just från JC. Så vi stack till Jober Max. Rea som vanligt. Ja, och slutsålt. Förutom en.

Lila var den. LilaMETALLIC. För vuxna. I storlek XL.

Men jag ville ju så gärna gärna ha en dunjacka att vika in nedtill. Det blev aldrig så hippt. Det där.

Skepp O'hoj! pt 1

Det var en kall blåsig höstdag för många år sedan, jag måste varit i spannet 7-9 år vid tillfället, och jag skulle tillsammans med min far och lillasyster av någon anledning fara ut med båten till vårat sommarställe. Vågorna slog mot bryggan och med förtjusning såg jag ut över det blå - här skulle det bli åka av! Hur faderns och den lilla systern blickade över havet kan jag inte svara på, men jag skulle kunna tänka mig att de inte var lika förtjusta som jag.

Vi hoppas i båten och far iväg. Snart blåser det upp ännu mer och regnet som börjat falla piskar våra ansikten tillsammans med den hårda vinden. Här snackar vi vågor! Stora vågor!
Den lilla systern gråter. Hennes mössa har blåst iväg. Gråter gör hon, och kurar ihop sig mellan faderns men där bakom styrpulpeten. Livrädd. Det är nog rätt ord, livrädd är hon.
Stora starka far, han är rädd han också. Ingen sikt har han, och vågorna slår mot båten. Båten kastas som en vante hit och dit och fadern vet att det finns mycket grund härikring. Han måste skrika högt för att höras i stormen, skriker lugnande ord till den lilla systern som gråter förtvivlat på durken mellan fadern ben.

Längst fram i fören står jag
- Fortare pappsi! Kör FORTARE! Wohooo!!!


Någon vidare riskbedömare har jag aldrig varit...

Citerat

"Sen vet jag inte.. tror det var Gudrun med emaljögat och Helena snett ben som var här förut.. Meeen, då låg jag och sov vet du."

- Peter Kempe, Söndag i trappuppgången.

Förberedelser

Jag förbereder mig för att skriva min sexhaiku genom att läsa om haikuns uppbyggnad på Svenska Haiku Sällskapet jag inser att det här kommer att bli svårare än jag först trodde. Men skam den som ger sig!

Västerländsk haiku
1. Kan bestå av 5-7-5 stavelser på tre rader, men kan även vara fri från stavelseräkning. Helst uppdelad på helst tre rader.
2. Bör innehålla ett årstidangivande uttryck.
3. Bör också vara indelad i två hälfter för att förstärka överraskningseffekten.

Japansk haiku
1. Är skriven på en rad
2. Ska bestå av sjutton teckenljud (jion).
3. Ska helst följa teckenljudsrytmen 5-7-5.
4. Ska innehålla ett årstidsangivande (kigo) och helst ett avskiljande uttryck (kireji) som delar dikten i två delar.
5. Innehåller ofta svåra kinesiska tecken och äldre former av de japanska fonetiska systemen hiragana och katakana.


För haiku oavsett språk gäller:
Den är inte sentimental
Den för samman naturbetraktelser med livets villkor
Den ska vara fåordig och undvika upprepningar
Den ska helst inte innehålla personliga pronomina
Den ska undvika alltför starka adjektiv
Den ska sträva efter att stimulera läsarens associationsförmåga Formen bör underordnas det poetiska innehållet

Att haikudiktning helst inte bör låsas i alltför fasta ramar klargjordes redan av de tidiga mästarna. Det viktigaste var poesin, inte formen. Skrev de en dikt som inte höll teckenljudsrytmen 5-7-5 lät de den ändå passera.

Easy does it

onsdag 18 februari 2009

Never any sex

Har fått kommentarer från olika håll nu om att jag borde fixa ett ligg, med tanke på hur jag far kring ämnet hela tiden.

Jag har bara en sak att säga till er:

Å VAFAN TROR NI JAG VILL DÅ!?




Och nu kom jag på var jag fått rubriken ifrån...

Till Fanny

Igår fick jag mitt första fan-mail. Inser ju att jag i framtiden inte ens kommer kunna svara på alla mail som rasar in. Därför njuter jag av den här tiden, när jag kan svara och bygga upp en relation till mina läsare. Därför dedikerar jag detta inlägg till Fanny.

Så, jag lovade ju att jag skulle återkomma med min egen lista över vad jag är stolt över att ha åstadkommit idag. Här kommer den:

Jag gick till jobbet.
Jag var duktig och köpte nötter och choklad till mig.
Jag unnade mig en dusch med mansschampot.


Funderar för övrigt på att skriva en roman, eller åtminstone en längre novell, eller ja, en dikt kanske. Haiku. Nåt snuskigt skare bli iallafall. Med en tjej som heter Sophie i huvudrollen. Mitt favoritnamn.

Dagens Feeling

Pirate Bay

Relativt engagerat följer jag rättegången mot The Pirate Bay. Vad jag själv tycker i frågan kan nog de flesta räkna ut med arslet. Men det är inte det jag tänker blogga om.
Nej, det är nämligen så, att jag tror de blir fällda. Och nu bortser vi från sakfrågan. Vad de än stod anklagade för, och hur oskyldiga de än vore, så finns det fan inte en sportslig att en man vid namn Gottfrid Svartholm Warg går fri. Det förstår ni väl? Äka seriemördarnamn.













Äkta muttskägg också.

Fucket.

Idag på lunchen kom ett för tillfället obligatoriskt samtalsämne på tal i lunchrummet. Ekonomin. Lågkonja. Varsel hit och varsel dit. Bostadsmarknaden. Ja, ni vet kanske. Också facket. Det pratade vi extra mycket om. Facket, facket, facket, fucket, fucket, fucket. Tillslut tänkte jag bara på att ligga.

Proudly presenting: Olivia E.

Det här inlägget hade jag egentligen inte tänkt publicera förrän ikväll. Men eftersom personen jag ska presentera hetsar som fan, så får det bli nu. Ni ska inte tro att de här inläggen kommer ur spontan kärlek, de är framtvingade, forcerade.

Proudly presenting: Olivia E.

Olivia. Ja, vad fan ska jag säga om henne. För det första, det här är ju min syster. Syrran liksom. Lillsyrran. Som ibland känns som storesyrran. Men oftast faktiskt bara syrran. På många plan är vi varandras motpoler. Hon är spara, jag är slösa. Hon är ordning, jag är oreda. Hon får ligga, jag får inte. Behöver jag fortsätta? På andra plan är hon ett karbonpapper av mig, eller jag av henne. Svårt det där. Som när jag klippte hennes hår, och sa att jag hade skapat henne. Och varje gång skulle hon grina efteråt, fast hon hade bett om det. Men näe, jag skapade inte henne. Eller ja, det beror ju på hur man ser det. Jag skulle ju alltid stjäla showen, lite som med det här inlägget nu, är det mig eller Olivia jag skulle presentera? Och eftersom jag alltid skulle stjäla showen, så har hon fått kämpa kanske lite hårdare. Därför är hon ljusår roligare, snyggare, klokare och duktigare än mig.

Nä fan, det blir ju helt slajmigt det här va? Gröta runt i massa sentimentala kärleksförklaringar. Det skiter vi i tycker jag.

Olivia E. en jävla apa.

De låg med varandra?

Igår spaltade Blondinbella upp 3 saker hon var stolt över att hon gjorde igår. Listan såg ur såhär:

Jag bjöd Nils på lunch och vi hade kvalitets-tid tillsammans
Jag gjorde bra ifrån mig på debatten i skolan
Jag var duktig och gick och tränade yoga


Now, correct me if im wrong. Men visst är det så att när man säger att man hade "kvalitets-tid" med sin sambo, då menar man att man låg med varandra va? Själv skulle jag visserligen gjort tvärtom, tagit lunchen efteråt. Eller bara tagit något litet innan. Så man stod sig till lunchen. Kanske en macka, eller en såndär liten portionsförpackning yoghurt till exempel. Eller så kan man skära upp gurk- och morotsstavar och blanda lite dipp. Ja, eller ibland räcker det med bara en frukt. Grapefrukt är ju gott till exempel.

Senare idag får ni min egna lista. Måste bara hinna göra något bra innan.

Tjock, som du!

Igår var jag hemma hos föräldrarna. Den ömma modern fyllde år. Under fikat klagar modern över sina svullna anklar och fötter.

- Titta hur dom ser ut, som lyktstolpar. Helt tjocka, som dina brukar se ut Elvira!
- Tack vafan.

tisdag 17 februari 2009

Dagens Feeling

Proudly presenting: Michael Ö.

Gav grymma Michael chansen att välja ämne på ett inlägg här på bloggen. Och låt mig säga att jag inte blev förvånad när hans val föll på "Du kan blogga om mig, vilken förträfflig kille jag är". Ett löfte är ett löfte så här kommer det. Jag låter även detta bli starten på ett nytt tema på bloggen, där jag helt enkelt presenterar några sköna lirare i min närhet.

Proudly presenting: Michael Ö.

Alltså jag skulle ju kunna skiva om Michaels superba smak för film, böcker och musik. Eller hur irriterande bra han är på snabba repliker (en egenskap jag alltid önskat att jag haft - ni vet, man kommer alltid på efteråt vad han borde ha sagt). Jag kan snacka om ett stort hjärta och en skarp hjärna. Skulle kunna skriva om hans sköna stil, eller att han inte trackar mig överdrivet mycket för mina egna smått störda egenheter. Skulle kunna nämna hur skönt nördig han är eller att jag diggar honom trots att han i sin tur gillar vuxentecknat.

Fast när allt kommer till kritan. Anledningen till att jag och Michael kommer så bra överrens.
Det är ju att vi delar samma passion för pony play.


Älskar folk som säger va de tänker

För någon månad sedan var jag på Ica.

På bandet la jag upp:
- 1 chokladkaka - Marabou Daim
- 1 paket tamponger

Kassören, en kille i de 20, skrattade för sig själv och sade sedan:

- Haru mens eller?

One heck of a moist movie

Då och då får man ju frågan om vilka som är en bästa filmer. Jag brukar namndroppa filmer som Lars and The Real Girl, Requiem for a dream och Boondock Saints för att nämna några, men sen finns det en film som jag alltid måste nämna, trots vetskapen om att de allra flesta kommer tycka att jag är komplett galen.

Nekromantik.

En tysk, romantisk skräckfilm från 1987, underteckad Jörg Buttgereit.

Filmen är en riktig magvändare, samtidigt är det en mycket vacker demonstration av olycklig kärlek. En ganska simpel histora egentligen. Robert och Betty bor ihop och delar samma svaghet för det icke-levande. Lyckligtvis har Robert ett jobb där han dagligen har möjlighet att förse dem med godbitar. En dag lyckas Robert få med sig ett helt lik med sig hem, vilket gör dem båda mycket nöjda. Lyckan varar dock inte länge, Robert förlorar sitt jobb och Betty bestämmer sig för att lämna honom och ta liket med sig. Resten av filmen handlar egentligen om hur Robert handskas med sin olyckliga kärlek och sorgen över att bli lämnad.
Crescendot är defenetivt slutscenen, Robert inser vad han behöver göra för att vinna Bettys hjärta åter, och gör så.

Konst mina vänner, det är vad jag tycker att detta är.

SMS

Peter Kempe
05-feb-09 20:31
"Va? Kalsotter? Aldrig hört det ordet..."

måndag 16 februari 2009

I duschen

Steg in i duschen för en stund sedan. Nytt schampo från Head & Shoulders, citrus någonting, för fett hår. När jag öppnar flaskan kommer en fantastisk doft av man ur den. Äkta mansdoft. Och då tänkte jag det, att det är tur att jag står i duschen nu. Lägligt liksom. Fattar ni!? Lägligt liksom! Haha. Ni fattar va!? Jaaa, ni fattar. Hahaha. Lägligt vare. Visst!?

Dagens Feeling

Appropå presenter, kärlek och romantik pt 2

Samma pojkvän. Samma naiva romantiker till tjej. Julafton.

Vi skulle snart flytta ihop. Visst hade allt gått lite fort men vi gillade ju varandra. Jo, men det gjorde vi. Och han, som aldrig firade jul eller alla hjärtans dag, eller födelsedagar eller ens en jävla fredag, lyckades bli övertalad att fira jul hemma hos min familj. Vi är äkta julfreaks. Vi älskar jul.
Jag tänkte att han kanske dragit lärdom av födelsedagen. Hoppades. Okej, förväntade mig ingen hundvalp direkt. Så luttrad hade jag iallafall blivit.

Och nog fick jag en julklapp alltid. Visst fick jag det. Jag hade köpt kläder till honom, en uppsättning fina knivar (fast nu har jag ju lärt mig att det är otur att ge bort knivar...hm) och ett stort fint fotoalbum som liksom skulle representera vår framtid, alla minnen vi skulle få ihop. De skulle in där i albumet. Vårat gemensamma liv. Det gav jag honom.

Jag fick ett par Thinsulate-vantar.

Kuriosa

Varje gång jag ska kolla statistiken för bloggen går jag in på google och söker på anal.

Tänkte ni ville veta det.

Bon Iver

Förra årets stora upptäckt i musikväg för min del var definitivt Bon Iver. När Justin Vernon bröt upp med sitt band och samtidigt blev lämnad av sin flickvän beslutade han sig för att flytta till sin fars stuga i norra Wisconsin för att komma ifrån världen. Här spenderade han dagarna med att hugga ved, lyssna på vargarnas ylande och spela in det fantastiska albumet "For Emma, Forever Ago".

Det är sällan jag hittar en platta där jag uppskattar varenda spår, men det gör jag verkligen här. Nu har han släppt en ny EP, Blood Bank, som efter ett par lyssningar känns lika fantastiskt, inte likadant, men ändå fantastiskt.

Facebook-chat

2:17pm Elvira

jaaa, det hade varit fint du. du får det väl bra ändå. själv då? jaa, jag ska hem och bära sopor. har byggt en liten sopstation på balkongen. vill inte ens blogga om det, så dumt är det. hahah

2:17pm Michael

hahahaha

SMS

03-nov-08 18.24
"Gubbhänder: när fingertopparna sjunker in så att man får intrycket av spetsiga fingrar från sidan."

Ordning och reda

Ja, det är inte något man kan beskylla mig för att ha. Inte någonstans faktiskt. En del brukar ursäkta det som sk. "kreativt kaos". Jag vet inte hur det är med den saken, men det stillar iallafall den värsta ångesten.
Nedan ser ni mina två skrivbord. De ser ungefär likadant ut, både det handgripliga och det digitala.


















söndag 15 februari 2009

Vad tänkte jag?

Jag har haft många halvtokiga frisyrer i mitt liv. Ett spektra av röda toner som definitivt kan ifrågasättas, ett antal crazy klipp som jag idag inte skulle välja att göra. Men de flesta, ja i princip alla, är jag ändå rätt nöjd med att jag haft. Feathercut'en skulle jag inte gjort ogjord, inte heller den stopplys-röda nyansen som jag valt så många gånger. Men det finns en frisyr, en, som jag bara inte förstår hur jag tänkte.




















Need I say more?

Dagens Feeling

Smygätaren

Det var ju så, att jag i julklapp fick ett medlemskap i viktväktarna av mina underbara föräldrar. Helt härligt att få det i present, en jävla käftsmäll. Nu har denna lilla period av självsvält börjat. 
Jag är ju en duktig flicka, och att framstå i god dager hos mina föräldrar känns väldigt viktigt. Därför utspelade sig denna lilla scen idag:

Jag och Molly kommer hem till mina föräldrar, som överöser oss med blommor och presenter (efterspel från gårdagen). Jag fick rosor och ett halsband och min kära dotter fick kläder och en stor bytta gelehjärtan. Som min mor genast påpekade var menat för Molly, och inte hennes viktväktar-morsa. Jaja, fattar jag väl. 
Ändå beslutar sig Molly för att bjuda laget runt, duktig som jag är säger jag pliktskyldigt "Nej, tack" när frågan kommer till mig. 
Efter middagen blir suget dock för stakt för mig - jag kan inte motstå de färska, sockrade gelehjärtana som bara ligger där i sin hjärtformade plastask och bara väntar på att bli uppätna. Jag sonderar terrängen, Molly - upptagen i badet. Mamma - på toa. Pappa - fast framför teven. Då tar jag tillfället i akt, smyger så tyst min uppenbarligen FÖR stora kroppshydda kan med, och i en jävla fart grabbar jag åt mig en näve gelehjärta och piper in i köket igen. Sekunden senare reser sig fadern upp ur tevefotöljen och stegar in i köket. Jag vräker i mig näven med hjärtana och ber till gud att han inte ska notera mitt snedsteg.

Och fadern klev in i köket. Kastade en bister min på sin förlorade dotter. Och skakade uppgivet på huvudet.

Genitalier i barnlitteraturen pt 2

En annan barnbokskaraktär som ständigt flashar juvren är Mamma Mu. Ja, nu är väl det kanske rimligt, eftersom kossor just inte går med underbyxor, men inte desto mindre provocerande. I filmen Mamma Mu och Kråkan bjuds det på flertalet scener och klipp där Mamma Mu bjuder mer är lovligt på sina behag. När jag sedan googlade på saken för att visa er så hittade jag den RIKTIGA Mamma Mu också, och det är ju bara att konstatera att den tecknade absolut varit trogen sitt original.

Riktiga Mamma Mu:
















Och här, trailern för filmen Mamma Mu och Kråkan:

Genitalier i barnlitteraturen

Det finns mycket att säga om litteratur för barn. Är det inte prinsessor som tacklas hårdast i nåt jävla hockeylag så är det äpplen större än ett hus eller farbröder med önskehattar. Men värst av allt är ändå hur man presenterar de nedre regionerna. Gubben Pettson är ett solklart exempel på hur obehagligt det kan bli.


Kvällen i bilder





























lördag 14 februari 2009

Dagens Feeling
















Till alla killar som läser bloggen vill jag också hälsa att bilderna är tagna med bar underkropp. Som en teaser liksom.

Boy A

Boy A är en grymt bra film som jag verkligen kan rekommendera. Idag kom jag att tänka på den och framförallt på en scen när huvudpersonen Jack är ute med sina polare, trippar, får ångest och börjar dansa. Sjukt bra. Kanske att ni måste se filmen för att förstå. Så gör det.

Appropå presenter, kärlek och romantik

Dagen för min 19 årsdag. Killen jag var ihop med, ja, han var väl inte mycket för varken födelsedagar eller julaftnar eller namnsdagar eller alla hjärtansdagar eller ens fredagar om man säger så. Men det var jag. Det var min 19 årsdag, första födelsedagen som jag var ihop med killen också. Och jag skäms för att säga det. Men på något sätt hade jag intalat mig att jag skulle få en hundvalp. EN HUNDVALP! Jag vet, väldigt moget av mig att tro att jag skulle få en jävla hundvalp, men det hade jag iallafall fått för mig.

Killen kom och hämtade mig på jobbet. Ingen present.
Han tänker nog vänta tills vi kommer hem till mig, tills det bara är han och jag.

Vi kommer hem till mig. Ingen present.
Han väntar nog tills vi kommer hem till mamma och pappa, för att alla ska få se hur glad och lycklig jag blir.

Vi kommer hem till mamma och pappa. Ingen present.
Ahhh, han väntar tills kalaset är slut och vi kommer hem till mig igen. I lugn och ro.

Vi kommer hem till mig igen. Ingen present.
Nu vet jag! Han väntar in i det sista för han vill att jag ska tro att jag inte får någon present! Hah, avslöjad han är då!

Vi borstar tänderna, går och lägger oss (ligger inte med varandra) och så...börjar han snarka. INGEN PRESENT!

Tanken på att inte få någon present på sin födelsedag gjorde mig tokig. Ja, så jag väckte honom förstås.
-Varför har du inte givit mig någon födelsedagspresent!? Va!?
- Vadå, öhhhh, du har ju fått en redan? Och jag tänkte faktiskt köpa blommor.
- Vadå redan fått? Jag har inte fått ett skit.
- Haruju, du fick ju telefonen av mig förra veckan.

Telefonen ja. Den som jag fick inlindad i en kökshandduk. Den som kom från lagret av telefoner som han förvarade i garderoben. Som han kommit över gratis. Telefonen ja.


....och han tänkte ju köpa blommor.

Tillägg

I den där åldern drömde jag förövrigt också om att bli "balens drottning". Jag kan säga att oddsen för det var sämre än att jag typ skulle vinna hundra miljoner på lotto OCH ramla ur sängen och dö. Ändå... hoppet och sedan. Hopplösheten.

14 år

Att vara 14 år är nog inte lätt för någon. Inte ens för de populäraste tjejerna eller tuffaste killarna. Men de fick iallafall en ros, eller två, eller vissa typ 10, på alla hjärtans dag. Jag fick ingen, och därmed har vi också konstaterat att jag inte hörde till skaran populära.
När jag var fjorton hade jag aldrig fått en kyss, visst, nåt år tidigare hade någon kille klämt mig på rumpan och utropat:
- Balla, balla, balla!!
Men det var också det närmsta jag kommit någon form av närkontakt med en kille när jag var 14. Någon ros på alla hjärtans dag, det var det inte tal om.
Jag kan fortfarande komma ihåg känslan, hur man trots allt hade en gnista hopp om att det kanske skulle finnas en ros märkt med mitt namn i den där hinken som de bar runt på från klassrum till klassrum och delade ut. Hoppet, och sedan. Hopplösheten. Jag kommer aldrig att bli älskad.

Allt det där har jag tagit igen nu. Men dagar som idag är det lite som att vara fjorton igen. Hoppet, och sedan. Hopplösheten. Inte ens en liten present på Facebook.

Missförstå mig rätt. Jag tycket att alla hjärtans dag är lika töntigt som alla andra. Typ.

fredag 13 februari 2009

Dagens Feeling

Lasagna!


























Kvällens föda. Nu står vi oss en vecka.

Kvällens planer ser ut som följer:

I skrivande stund lyssnar jag på Göteborgs Studentradio och programmet Come Clean Radio där störtsköna Michael kör Jedi Mind Trick's timme. Top 10 fula emcees. Jag skrattar högt. Vad en emcee var visste jag förövrigt inte förrän för någon månad sedan, ungefär som med skirat smör - kunde någon inte bara sagt att skirat smör var smält smör?

När denna timme är till ända är det dags för Let's Dance - veckans höjdpunk för Molly. Den stora frågan är: Vad har Kitty för klänning ikväll?

Efter detta åker jag väl på att läsa "För så gör prinsessor" för hundrade gången. Visste ni att prinsessor tacklas hårdast i hockeylaget? Ahvisst tänker jag jämt, hur många prinsessor är ens med i nåt jävla hockeylag liksom.

Och innan kvällen är över så kommer jag att introducera ett "Dagens"-ämne till bloggen. Utan en dagens, ingen blogg.