lördag 21 februari 2009

När jag såg döden i vitögat

Vi var i Thailand hela härliga familjen. Efter en förmiddag på stranden tog vi en siesta i vårt hotellrum. Med oss hade vi varsin glass. Jag är ju en girig jävel. Och hade givetvis valt den största strutglassen som fanns. Jag, lillasyster och farsan står i köket och skojar och äter glass. Det är då det händer.

Ni kommer väl ihåg när man åt strutglass och bara kände sig nödgad att bita underifrån. I struten. Och föräldrarna blev alltid så sura. Ryade om hur det skulle rinna glass underifrån och kladda ner hela bilen och allt. Ja, ni vet.
Den där reflexen den höll i sig lite längre för mig än vad den gjorde för andra barn. Jag var ju ändå tretton år nu. Men det kunde inte hjälpas. Jag kände ett starkt sug för att äta glassen underifrån och faller till föga för begäret.

Samtidigt som jag för glasstrutens spets mot munnen så säger lilla pappa något hysteriskt roligt, och således bryter jag ut i ett asgarv. Skrattet varar dock inte länge, för i den djupa inandning jag gjorde lyckades jag suga med mig glasstruten.

Situationen är nu denna: Vi står i köket. Jag med en strut i halsen åt fel håll. Spetsen som en kon rakt ner. Systern och pappsen står och skrattar högt.

Och snart är det inte längre pappans skämt de skrattar åt, utan mitt ansikte som går från normalt, till rött, till blått. De skrattar och skrattar och jag försöker desperat att andas. För varje försök till andetag jag tar så sugs struten längre ner i halsen. Och systern skrattar. Och fadern skrattar. Och jag viftar med armarna. Och då skrattar de ännu mer. Skrattar och skrattar.
Och jag försöker säga hjälp, men det blir bara "Hhhhrrrrrpppppff, hrrrrrffff". Och de skrattar som de aldrig sett något roligare. Ur vägen Mr Bean, här kommer nära-döden-elvira.

En heimlich senare ligger jag på sängen. Skakad. Chockad. Och från köket hör jag skrattet. Det där fruktansvärda skrattet från två människor som säger sig älska mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar