torsdag 19 februari 2009

Skepp O'hoj! pt 1

Det var en kall blåsig höstdag för många år sedan, jag måste varit i spannet 7-9 år vid tillfället, och jag skulle tillsammans med min far och lillasyster av någon anledning fara ut med båten till vårat sommarställe. Vågorna slog mot bryggan och med förtjusning såg jag ut över det blå - här skulle det bli åka av! Hur faderns och den lilla systern blickade över havet kan jag inte svara på, men jag skulle kunna tänka mig att de inte var lika förtjusta som jag.

Vi hoppas i båten och far iväg. Snart blåser det upp ännu mer och regnet som börjat falla piskar våra ansikten tillsammans med den hårda vinden. Här snackar vi vågor! Stora vågor!
Den lilla systern gråter. Hennes mössa har blåst iväg. Gråter gör hon, och kurar ihop sig mellan faderns men där bakom styrpulpeten. Livrädd. Det är nog rätt ord, livrädd är hon.
Stora starka far, han är rädd han också. Ingen sikt har han, och vågorna slår mot båten. Båten kastas som en vante hit och dit och fadern vet att det finns mycket grund härikring. Han måste skrika högt för att höras i stormen, skriker lugnande ord till den lilla systern som gråter förtvivlat på durken mellan fadern ben.

Längst fram i fören står jag
- Fortare pappsi! Kör FORTARE! Wohooo!!!


Någon vidare riskbedömare har jag aldrig varit...

3 kommentarer:

  1. @Pelletsmaskinen - Ja, faktiskt, en egenskap jag fortfarande saknar. Tycker det är fantastiskt roligt när det blir turbulens i flygplan tex.

    SvaraRadera
  2. Nej, en insikt du faktiskt har. Någon "vidare riskbedömare ..." kanske du "aldrig varit." /P

    SvaraRadera