måndag 23 februari 2009

Skepp O'hoj pt 3

Vi har förflyttat oss till ännu ett nytt sommarställe, på en ny ö. Denna gång i skärgården. Jag har nu blivit till åren kommen, vi snackar 23. Båt har jag inte kört på många år, man skulle kunna säga att jag tappade geisten efter den lilla accidenten på Storborris. Men nu var den tillbaka med besked!

Som ni kanske förstod redan i början av den här serien sjöfararhistorier, så är jag ju inte någon vidare riskbedömare. Därför drog jag muntert med killen jag levde med då och den lilla dottern (då 3 år gammal) ned till bryggan där båten låg. Sjökort? Jag? Du skojar! Med min rutin och sjövana, då behövs inte såntdär larv. Nej, flytväst på sin höjd. Det räcker gott för att säkra oss för denna lilla utflykt.

Att få av kapellet är nästan en historia i sig. Ni kan ju föreställa er. Två landkrabbor står på bryggan medan kaptenen själv hasar runt ovanpå kapellet samtidigt som hon försöker lossa det. Båten gungar hit och dit och någon vidare smidig typ har jag då aldrig varit. Men skam den som ger sig! Efter en lång kamp får jag loss fanskapet och vi är på gång!

Jag kopplar vant i alla slangar, det här har jag gjort förr, och även om det är en tio år sedan så sitter det i händerna! Som att cykla. I med landkrabborna och sen! Iväg!

Och färden går faktiskt alldeles lysande. Vi tar ett varv runt ön. Kör i lite kringelkrokar. Gasar lite här och lite där. Jag njuter i fulla drag. Här hör jag hemma. På sjön! Sambon och dottern, ja, de ser ju ganska roade ut de också. När jag gasar på lite viftar sambon lite med armen, men det där tecknet förstår jag inte. Sänka farten? Inte!

Tillslut har vi åkt runt i cirklar och det är dags att fara hemåt. En sista vända tänker jag och gasar iväg runt nästa ö. Och det är då det händer. Det osannolika. Vi får möte. AV EN FINLANDSFÄRJA. Skräcken i sambons och dotterns blick, ja, den är obetalbar. Själv ropar jag:
-Nu blir det åka av hörni! Vilka vågor det ska bli!
Och där sa jag ett sanningens ord. Vågor blev det. Jag gasade på, rakt mot vågorna och vattnet stänkte så det stod härliga till! Sambon och dottern befinner sig nu på båtens botten. Och jag ska erkänna att jag någonstans också kände att det här kanske övergår även min gedigna sjövana. Men vi tar oss ur svallet helskinnad och rätt nöjd styr jag båten mot bryggan. De bleka medpassagerarna är inte långsamma när det är dags att hoppa av. De formligen flyger av båten.

Jag sätter vant på kapellet igen och sedan går vi tillbaka till stugan.
När vi kommer hem ringer jag fadern för att berätta att vi luftat båten:
- Idag var vi ute med båten! Härligt var det! Och inga problem att köra, som att cykla!
- Ni hade väl sjökortet med er?
- Naeee, alltså, det beror på vad du menar med sjökort...Sjökort och sjökort liksom... Pff!
- Elvira, i skärgården måste man ha sjökortet med. Direkt utanför bryggan är det grund. Jag kan säga att det är ren tur att du inte körde på det och fastnade där. Det hade sett ut det.

Jaaa, det hade sett ut det.

3 kommentarer:

  1. Vad är det jag brukar skriva här? Jo, så här: Respektlöst. Inte okej. Skärpning. Så gör man inte mot andra människor, speciellt inte barn. (Men det är likförbannat väldigt rolig läsning.) /P

    SvaraRadera
  2. @pelletsmaskinen I write to entertain. Så jag drar några extra växlar. Så att du vet. Men sjökort borde man ju haft alltså, hur fan jag nu skulle ha läst det. Ungen älskar ju fortfarande att åka båt, så några djupa spår tycks äventyret inte ha satt. Samma vecka fick hon 47 fästingar, DET är scary shit!

    SvaraRadera
  3. 47 är inte dåligt på en vecka. Och du vet att din dotter, den dag du gör något riktigt riktigt dumt, kommer att skälla ut dig efter noter. /P

    SvaraRadera