tisdag 31 mars 2009

Gästbloggare Hemligahaggan


Satungen är förkyld. Nyss vaknade hon och skrek i nästan tio minuter över att hon var täppt i näsan. Sedan kissade hon ned hela mig. Hon satt nämligen i min famn. De där situationerna är lite svåra att hantera tycker jag. Man får ju inte säga: "Vad i helvete gör du unge?" och kasta henne på sängen för att rusa iväg och duscha av sig allt kisset. Det får man bara inte enligt soc.

Fast man kan ju heller inte säga: "Vad duktig du var nu Satungen. Fortsätt kissa på morsan så blir hon glad."

Istället håller jag bara käften och fortsätter trösta.

När hon var bebis och använde blöja så var det vardagsmat att bli nedpissad. Man var liksom så härdad att man tänkte: ja men lite urin e väl inte så farligt. Det är ju jätte rent, speciellt bebiskiss. Och så fortsatte man med det man höll på med och lät den där lilla kissfläcken torka.

Men nu när Satungen kissar så är det mer människokiss. Det är lite äckligt faktiskt. Ungefär lika äckligt som att Pygmén skulle ställa sig och kissa på mig...


Om tre veckor sticker jag och Pygmén till Paris förresten. Vi ska käka baguetter och titta på massa konst. Jag har försökt hetsa Pygmén i flera veckor med att han ska odla mustage lagom tills vi åker. Så vi passar in mer. De där fransoserna ska ju tydligen vara rätt främlingsfientliga av vad jag har hört. Men Pygmén lyssnar inte på det örat. Han brukar mest sucka när jag lägger fram mina briljanta idéer. Jag tänker i alla fall odla mig en mustage! Basker ska jag använda också. Franskan tänkte jag lära mig när vi kommit dit. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara att snacka franska? Dom låter ju precis som vilka påtända skåningar som helst!


Nåväl, dags att sova. Det gäller att vara utvilad varje morgon när man har en kvinnlig motsvarighet till Hitler som chef.

Det var kul att blogga. Tack Virre! (eller du kanske inte gillar mitt egenkomponerade smeknamn?) Jag saknar min egen blogg. Synd att jag jobbar så mycket, annars hade jag börjat igen. Eller ska jag kanske ändå..?
Köss/ Sobrilsubban

Välj mina glajjor!

Nedan ser ni fyra par glasögon som jag kom över för en extremt billig peng. Nu väljer ni vilket par som ska bli mina glasögon. Ni bestämmer!

Och fan ta er om ni säger ugglorna bara för att jag ska gå runt och skämmas!

1. Glasögonen "Ugglan"














2. Glasögonen "Blottaren"














3. Glasögonen "Spanarn"















4. Glasögonen "Far Awayfarer"

Hat















Äckligt!

Jag hatar människor som äter banan i kollektivtrafiken. Doftet. Ljudet. Allt med bananätning i offentlighet är avskyvärt.

Och när vi ändå är inne på ämnet. Kvinnor som filar naglarna i offentliga miljöer. Det är fruktansvärt. Fullkomligt fruktansvärt.

(Byter vagn)

måndag 30 mars 2009

lördag 28 mars 2009

Lady GaGa

Alltså. Jag vet inte. Jag vet inte ens vem hon är. Har inte ens hört hennes musik. Eller ah. Jag har väl hört typ de korta reklamklippen på Spotify och teve. Men ah. Skiter väl i hennes musik. Men alltså, allvarligt talat. Lady Gaga. Gaga?

Låter som en dragqueen som är sådär halvbra på deepthroats typ.
Fast ah. Inget fel på det liksom.

Rolig historia

torsdag 26 mars 2009

Videoblogg: Listerine

Jag testar nya Listerine:



Tack till mw för musiken!

Du är ju bombad!

Längesen man sa "Det är ett fritt land!" när nån sa ifrån när man retades. Längesen också man kallade nån "Bombad" för att säga nåt jävligt dumt. Också längesen man flipprade med händerna i fejan på nån och sa "Luften är fri! Luften är fri!". Längesen som man rabblade siffror när nån försökte räkna. Längesen man sa "åh, åhhh, ååååhhh, jaaa, mera, mera, ahhhh" också, för den delen.

onsdag 25 mars 2009

Oh boy!



























Tänkte lite på det där om man skulle ha sex till Peps Persons - Oh Boy! Hur skulle det te sig egentligen. Låter inte så lockande. Inte mitt förstahandsval liksom. Men i och för sig. Skulle nog bli nån form av gladsex liksom. Som om man skulle ta en random porrfilm kanske, och trycka fast forward? Eller typ Stefan & Krister i sexform? Tjolahoppsan! Två tummar upp! Hallojsan! Gamle sjörövare! Gökeligöka! Tummelitummis och en flaska med rom! Ja jevvlar!

Gästbloggaren: Michael Ö.

Nästa gästbloggare är Michael Öhrnberg. Honom har ni ju också stött på här tidigare. Han skriver själv bloggen Beats breaks and big smiles 2.0 som undertecknad gästade för nån vecka sedan.

Biz in Harmony

Jag är inte den sortens person som irriterar mig på saker och ting i livet, tycker mest att det verkar vara ett slöseri med både tid och energi. Jag förstår liksom inte hur man kan störa sig på korkade bombhot mot Frölunda Torg eller på ännu mer korkade personer som verkligen på allvar tror att det var en bomb och springer runt som ett skadeskjutet rådjur hela dagen med panik i blicken.

Det verkar också bara onödigt att ödsla energi åt att hata Västtrafik och GS som för ungefär tusende dagen i rad präglar stadsbilden med krånglade signalsystem, inkompetenta förare och multipla vagnfel. Jag menar, vad är poängen med att störa sig på det? Det skulle ju vara ungefär lika fånigt som att irritera sig på ens brukare, som jag är personlig assistent åt, som tror att jag inte behöver raster eller såna onödiga saker som mat. För att inte tala om övrig vårdpersonal som tror att all brist på vila mer än väl kompenseras av orden "Men du kan ju skriva övertid".

Och jag skulle ju aldrig få för mig att i hemlighet vilja avliva alla som kör på mig och kräver total uppmärksamhet med sina rullatorer, barnvagnar, rullstolar och kundvagnar. För att inte tala om de ack så charmiga ungdomarna på spårvagnen som så vänligt bjuder på smörig dussin-r'n'b ur en sprakande högtalare på budgetmobilen.
Det är ju absolut inget att störa sig på! Jag menar, vad finns det egentligen för irriterande med att, när man försöker avnjuta sitt kaffe och sin smörgås på David Bagare, överfallas av ammande mammor, medelålders tanter som högljutt informerar omgivningen om exakt hur gott det ska bli med räksmörgåsen de har på tallriken framför sig.
Eller på invandrarkidsen som på blodigt allvar grundligt diskuterar hur fantastiska skådisar Martin Lawrence och The Rock egentligen är. Eller för den delen på den hostande och illaluktande gamlingen som inte kan dricka sitt kaffe utan att spilla ner sig.

Nej, jag är nog på det stora hela rätt nöjd och glad över hur många saker det är som jag absolut inte irriterar mig på en tisdags förmiddag i Göteborg.

Tänkar-killen 18 cm.

Jag kommer ihåg på den tiden som man surfade på uppringt internet. Ja. Min familj hade inget internet då. Vi hade en gammal mac där vi kunde spela nåt spel där Bert Karlsson hoppade ner för en trappa, men blev dödad av stenbumlingar.
Men min bästis Johanna, hon hade internet. Och varje dag var vi hemma hos henne. Ställde äggklockan på 30 minuter. Ibland ibland en timma.

Och sen skulle det chattas. CHATTAS! Alltså, chat på riktigt. Som det var då. Aftonbladet Chat. Vi hette Jossie och Ellie. Gulligt liksom.

Gärna att vi "på skoj" gick in på sexchatten. Satt och fnittra som bara två småflickor kan göra. "Ush vad äckligt!" skulle vi säga. Visst som fan satt vi där båda två och var småkåta. Men det skulle vi ju aldrig säga. Visste vi ens vad det betydde?

Med hemligt pirrande underliv satt vi och chattade med någon Tough Guy -18 cm, som vi trodde betydde typ "Tänkar-killen". Det där 18 cm lyckades vi aldrig riktigt lista ut. Men vi insåg ju ändå, att det bara var en sak han hade i tankarna. Fast det gjorde inte så mycket. Han blev våran chatkompis, den där Tough Guy - 18 cm.

Jag tänker på dig ibland, Tough Guy - 18 cm. Vad gör du nu för tiden?

Tanttvätt













Pratade med en vän om offentliga duschar här om dagen. Han påstod att han aldrig ens kastade en blick på de andra männens nedre regioner vid de där tillfällena. Jag vet han ljög.

Det är ju intressant att studera människors tvätttekniker liksom.

Tanter brukar tvätta sig så brutalt. Det skvätter och far och duschslangen och hej och hå! Hela tvålen mellan skinkorna och far runt!

Sen finns de de där männen som ska visa att de minsann inte skäms liksom. De står för sin kuk. Om ni förstår vad jag menar. Tvättar ordentligt bakom pungen så hela paketet slängs från det ena låret till det andra liksom.

Sen har vi ju dem som är helt tvärtom. Skäms som små djur. Som har ett jävla sjå med att täcka sina privata delar samtidigt som man försöker att skvätta lite vatten här och där. Svårt att täcka allt samtidigt. Täcka brösten? Täcka muttan? Panik! Den här personen tar inte ner duschmunstycket från hållaren på väggen. Det kan jag lova er.

Och hur är de med dom. Dom som tvättar händerna i handfatet efter att ha duschat? Det, det är fan ett mysterium!

Eller är det bara jag?

tisdag 24 mars 2009

Vem är Elvira Ericsson?














Jag gjorde som Lina Neidestam och frågade 118 100 vem Elvira Ericsson var. Och tillskillnad från det något tveksamma svaret som Lina fick så var mitt spot on.

"118 100 tror att Elvira Ericsson är en vacker och sensuell kvinna med otroliga former. Vi tror att hon tycker om att spegla sig, laga mat och göra armhävningar."


EXAKT RÄTT JU, ELLER HUR!?

Vardagsrumsbetraktelse

Sitter i min en gång beiga soffa och blickar ut över mitt vardagsrum. En stilstudie i mänskligt förfall. På bordets befläckade skiva står vinglaset som i helgen fylldes, och tömdes på rödvin. Ett paket naturdiet som fungerar som ångestdämpande efter eventuell överätning. På den gamla tjockteven som Molly förärat med sin konstnärliga talang har hon också mycket väl placerat ut ett äppelskrutt. På golvet ligger resterna av någon form av pysselverksamhet vi ägnat oss åt. Små små konfettiliknande bitar vi klippt ur tidningspapper är strödda över den luddande mattan. Vet inte vad det skulle vara bra för. Såhär i efterhand.

I ett hörn står de två Guitarhero-gitarrerna och skräpar. Tillsammans med diverse sladdar tillhörande allt från playstation till dammsugare och hårtork.

Tvätten ja. Den står där borta. Men äsh. Den är ju nytvättad. Det hade ju varit värre om den var otvättad eller hur. Visserligen kommer den ju stå där tills den är otvättad igen. Men vafan liksom. Vem viker tvätt? Ärligt talat. Hmpff!

Mitt vardagsrum. En stilstudie i mänskligt förfall. Bara så.

Ingen bild.

måndag 23 mars 2009

Gästbloggaren: Peter K.

Sporadiskt kommer det dyka upp gästbloggare här på Not on my shift. Först ut är världens bästa Peter Kempe. Ja, ni vet vem han är. Flummig som fan. Modeorakel. Bitter som fan. Peter K.

Dagens Tack!


Allting nu sker på provision.
Dröm inte ens om att uträtta dina behov utan att ha krängt 2 teleabonnemang först!
Vi tillsätter en utredning.
Vi pratar jävlar inte om nån tillfällig lågkonja.
Vi pratar om att du ska jobba hela livet i en giftig kemikaliefabrik.
Och nån svettig gubbkukschef som tar alla pengarna.
Du ska va nöjd att ens ha ett jobb, eller hur.
Dö bäst du vill!

Snart är det inte bara pensionärerna som inte har råd att byta
kläder på 15 år.
Det är vardag i Sverige.
Och ingen tycks reagera det minsta.
Snorungarna som har gått Handels firar med champagne.
Allas pensionsfonder är borta.

Den förbannade fitthoran som är VD för SEB höjde precis sin pension med 35 miljoner.

Och det enda folk gör är att gå med i nån grupp som
"inte gillar den nya facebookdesignen".


Pengarna i madrassen!

Karma

Kattmänniskor

Lika lite som jag gillar katter, gillar jag kattmänniskor. Man kan inte lita på dom jävlarna. Dagens sanning.

söndag 22 mars 2009

Beck

Är inte tittandet på Beck på söndagarna bland det mest Svenssonaktiga som finns? Och gärna att man också förkastar Beck lite grann. Skit är vad det är. Skit. Men ändå, ja ändå så är du ju mysspännande. "Lagom" söndagsunderhållning liksom. Ja, så resoneras Svensson. Själv heter jag ju Ericsson. Så givetvis tittar jag på Beck ikväll. Men skit, det är det. Och inte fan gillar jag "Grannen" heller.

lördag 21 mars 2009

Do not disturb

Ikväll är det premiär för Robinson. Gullsebub och Grodan sitter bänkade. Do not disturb.

Obehagliga minnen

Det är Nalle Puh på teve. De som känner mig vet att jag hatar Nalle Puh och hans vänner, nästan på samma nivå som jag hatar Bart Simpson och hans äckliga familj.
Molly gillar Nalle Puh. De får mig att vilja stöta bort henne, som en vargmamma stöter bort den unge som uppenbart inte kommer klara livet i den hårda vargvärlden. Eller nåt sånt. Jag vet inte.
Hon har en liten Ior-docka som promt ska tas med vart vi än går. Ior, den sorgliga jäveln. Fast ah. är det nån så är det väl Ior då. Som man kan leva med. Aja.

I alla fall. Det fick mig att tänka på när McDonalds hade Nalle Puh och hans vänner-dockor till Happy Meal nån gång i slutet på nittiotalet. Eller början på tvåtusentalet. Kanske snarare det.
Alla fjortonåriga tjejer med puffiga dunjackor, adidasbyxor och fruit of the loom tröja skulle nu ha ett dussin Nassar i en klase hängande på den minimala lilla ryggsäcken. Alltså. Vad i helvette var grejen med det!? Kan nån snälla berätta det för mig?

fredag 20 mars 2009

Varning!

Alltså, att besöka en Konsumbutik omkring lunchtid är inte en bra ide. Jag frågar mig:

Hur många kärringjävlar med rullator är det tillåtet att husera i en och samma lokal samtidigt?












Håll er utomhus!

Lustigt

När jag läser efter så verkar det som att jag sätter likhetstecken mellan classy och flygvärdinna. Ärligt. Det är ju en jävla flygvärdinna jag beskriver. Scarves, taxklack, cabinväska.

Herregud.

torsdag 19 mars 2009

Hot!

Svarta latexhandskar. Säg den som inte tycker att det är hett. Säg den.

Date a millionaire


Ni har kanske sett den här annonsen på facebook. Jag tänkte direkt att det här än kanske nåt för mig. Eller vad vet jag. Jag har aldrig hängt med en rik kille. Någonsin. Och de är ju tydligen det. Garanterat rika.

Men så står det såhär: "looking to date classy women". Classy. Jaha. Då far det kört för mig. Jag är inte classy. Alls. Ska man ha nån jävla scarves runt halsen då? Taxklack? Jag vet inte. Alltid dra nån jävla cabinväska efter sig. På resa liksom. Classy. Jag vet inte. Inte jag iallafall. Jag åt tex pizza till middag idag. inte så classy va? Undra vad classy bruttor äter. Typ nån annan sorts restaurangmat va? Fast just inte pizza och hamburgare och kebab och sånt. Det känns osannolikt.

MEN. Så går jag in och kollar vilka tjejer som redan anmält sig liksom. Och då tänkte jag det. Att jag kanske ändå är lite classy? I jämförelse?

Citerat

"Oj, vilken laxhög!"

Utbrast Molly bara sådär helt appropå. Inga laxar i närheten.

onsdag 18 mars 2009

Gästar Beats breaks and big smiles 2.0

Jag kommer inte att blogga idag, pga personliga anledningar. Jag kommer inte orka.

Däremot kan ni någon gång under kvällen läsa mitt gästbloggsinlägg på ämnet kultur på Michaels blogg Beats, breaks and big smiles 2.0.

God läsning. Kärlek.

Edit: Nu ligger gästinlägget uppe!

tisdag 17 mars 2009

Bloggtroll sökes - betalar bra!

Alla bloggar av rang ska ju ha ett troll. Gärna flera. Som säger jävliga saker.

Jag betalar bra. Jag ser gärna ett CV och en förteckning över vad DU finner vara lämpliga förolämpningar.

Grubblaren gästar bloggen.

Japp. Från och med nu hittar ni Grubblaren aka Peter Kempe till höger här på bloggen i Twitter. Peter, som nämnts otaliga gånger på bloggen. Och man kan säga att det bara var en försmak på vad som komma skall.

I give you. Grubblaren!

Fashion

Jag köpte den här stora jävla rosetten.


















Men så kände jag att vafan. Skulle verkligen Not on my shift-Elvira ha en såndär käck jävla jätterosett i håret? Svaret är nej. Nej. Det skulle hon inte.
Så då köpte jag dom här också.


















Puh.

Det var två tomater

Det var två tomater, som gick på en väg
så sa den ena, haru bajsat på dig... eller...kom nu...eller ah. Roligt var det iallafall.

Jag målade över allt

Och såhär blev det istället.

måndag 16 mars 2009

Three little birds.

Psycho walking the streets

När jag var nyss fyllda 18 år köpte jag min första lägenhet. Jag älskade den lägenheten. Allt jag behövde fanns inom armlängds avstånd. I princip. På ena sidan porten låg Videofemman, ni hör ju bara på namnet vilket fantastiskt ställe. Fem spänn kostade rullarna att hyra. På andra sidan låg ett klassiskt turrelivs. Fin fint. Ni vet. Gärna lite konstiga grejor, dåliga datum och torrt bröd. Till hutlösa priser. Men fin fint. Never the less.

Jag blev ju ganska bekväm med det hela. Lärde känna personalen på de här ställena och sådär. Äkta känsla att närsomhelst och hursomhelst glida ner och få en särskilt utvald rulle placerad i handen på en liksom.

Och det var det. Att det var så bekvämt som blev mitt fall.

Jag var hemma och var sjuk. Ni ser det framför er. Håret sedvanligt åt alla möjliga håll. Pyjamasbyxor. Sladdrig t-tröja. Ja, tammejfan. Tofflor. Men bekväm som man är. Sjuk som man är. Så glider man ju ner till Videofemma ändå. De känner ju mig. Två rullar och en påse chips senare står jag åter vid dörren till min lägenhet. Baklås. Jippie.

Nå. Hade jag varit klar i skallen hade jag ju givetvis bara gått ner till mina vänner på Videofemman igen. Låna telefonen. Ringa mor och far. Inga konstigheter. Men ah. Jag vet inte om jag kan skylla på febern eller om det bara är sån jag är. För att låna nån telefon, det kom aldrig i åtanke.

Istället begav jag mig mot deras hem. På andra sidan stan. Med håret sedvanligt åt alla håll, pyjamasbyxor, sladdrig t-tröja. Tofflor. Och ja. Två filmer och en påse chips.
Blickarna jag fick alltså, blickarna jag fick. När jag korsade Södertäljes gator och torg.

söndag 15 mars 2009

Nahe.

Det blev ju en jävla uppslutning. Michael och Peter. I fucking love you. Jag ska måla en till tavla så ni får varsin. Det är ni fan värda.

Men ah. Det är väl inga konstigheter det här. Det är en del av konsten att vara missförstådd. Att lida. Att bespottas. Så. Note to self: Suck it up.

Vinn konst skapad av morgondagens stora stjärna.


















Nu har du chans att vinna konst signerad Not on my shift-Elvira. Wouldn't that be something, huh? Nåt att sätta upp ovanför sängen va? Nåt att stolt visa upp för grannar, familj och vänner.
Nåt att sälja inom ett par år för en rejäl hacka.

Såhär gör du:
Leta upp ditt favoritinlägg sedan starten av Not on my shift fram till idag. Posta en länk till det som en kommentar till detta inlägg. Eller för er som inte vet hur man kopierar och klistrar in en länk (Sophie) skriv vad erat favoritinlägg heter.
Sen väljer jag ut vilken jävel som har bäst smak.

Och satan. Nu tävlar ni. För får jag inga tävlingssvar. Då vete fan vad jag gör. Skär sönder tavelhelvettet.

lördag 14 mars 2009

Okej. Det är min stil.

Jaja, det är väl min stil då. Jag säger det själv. Innan nån annan jävel säger det. Men jag säger fortfarande.

Vafan!?

Inte min stil

Nej. Det är verkligen inte min stil att uttala mig kring Melodifestivalen.

Men vafan!?

Early adaptor

Ja, nu drar det igång så smått. Nu ska vi "rasa" emot förändringarna på Facebook. Det är alltid likadant. Vi är så jävla missnöjda. Gärna att vi går med i nån protestgrupp om att vi vill ha tillbaka det gamla. Vad var det för fel på det? Vad var det för jävla fel på det!?

Vi ska skaka på huvudet och inte fatta någonting. Faan va obekväma vi blir. Vår existens. Den ruckas liksom. Varför finns jag? Vad är mitt syfte? Hur stort är universum? Vad händer när jag dör? Finns gud? Varför ska de hålla på o göra om Facebook såhär?

Själv ser jag mig som en early adaptor. Kom igen förändring! Kom igen då! Du kan inte klå mig.

Inte från Stockholm

I höstas gick jag en kurs på Berghs School of Communication (ett sus i publiken). En AD-kurs. Och ni vet nervositeten när man ska träffa sina klasskamrater. Vilka är dom? Hur kommer dom vara? Nån snygg jävel särkert. Som man ska försöka låta bli att titta på för att inte bli distraherat. Säkert nån know it all också. Alltid nån som hamnat på helt fel kurs. Och säkert att alla kommer vara helt koola och uppsnoffsade och reklamiga liksom.

Och ja. Den snygga jäveln råkade ju bli självaste läraren liksom. Så det var ju bara att uthärda. Kan ju inte låta bli att titta på honom liksom. Hade ju inte funkat. Aja, men iallafall. Jag hade klätt mig i de koolaste kläderna jag hade. För att smälta in.

Men där högg jag i sten. Vid första kurstillfället skulle vi tre och tre berätta vad första intrycket av de andra var. Och jag fick två tydliga svar:

- Du är inte Stockholmare
- Du jobbar definitivt inhouse.

= Du är en tönt. En jävla tönt är vad du är.

Ah. Men bra då! Bra! Jag skiter väl i er och era iPhones och koola frisyrer. Jag skiter väl i att ha på mig nån jävla säckväv med bälte och porrskor. Hör ni det va? Va!? VA! Bra.


Såg förresten att Telias erbjudande på iPhone är ganska förmånligt. Ska ta mig en funderare där.

Lågvattenmärke

Alltså. Jag vet. Lågvattenmärke det här. Men jag tjuter av skratt.

fredag 13 mars 2009

Kluddat


All geared up


Ser rätt tufft ut va. Som om jag skulle ut o "tagga" nåt. Eller vad det nu kallas. Om det inte vore för målarduken.

Monstret under trappan

Jag var hemma hos min nya vän för första gången. Vi hade precis lärt känna varandra. Hon var snäll. Hennes mamma var också snäll. Jag tyckte om dem direkt. Vi var. 14 år kanske. Ungefär. De hade en sån där bra trappa också. Som man kan gömma sig under ni vet. Som man hade som koja när man var liten. En sån trappa.
Och när vi hade ätit så tänkte jag att jag skulle spela min nyfunna vän ett litet spratt. Så jag stack ner i förväg. Ner för trappen. Sa att jag skulle på toaletten. Så smög jag in under trappan. Och väntade tålmodigt. Snart hörde jag henne komma ned för trappen. Och när hon var i höjd med mig stack jag ut armen mellan stegen och grabbade tag i hennes fot.

Hon blev så rädd. Så jävla rädd blev hon så att hon skrek högt. Började grina och grejer. Sprang ut i vardagrummet och skrek o tjöt som en stucken gris. Som om hon trodde att hon skulle dö eller nåt. För faan. Vad hon tjöt alltså.

Och morsan kom nedrusande för trappen. Höll på och gullade med henne och tröstade och fan vet allt. Frågade vad som hänt. Tjatade. Och hon fick ju inte fram ett ljud. Pekade och viftade mellan hulkningarna.

Ja, och då kände jag väl. Att det är väl kanske lika bra att kliva fram från trappen. Det roliga är väl slut liksom.

- Jag tror det är bäst att du går hem nu.

Sa hennes mamma. Mmm. Men satan vilket bra skrämsel det var!

En gång

En gång bröt jag foten för jag trampade snett på gränsen mellan asfalten och gruset när jag sprang hem från föräldrarna för att hinna se Idol. Känns inte bra för mitt personliga varumärke. Inte alls bra.

Between the bars 2

torsdag 12 mars 2009

Between the bars

Och mamma sa

Jag kommer ihåg en födelsedag när jag och syrran hade dekorerat matsalen med ballonger. Och mamma kommer in och utbrister:

- Gud vilka härliga ballar!

Dagens Feeling

SMS

15-okt-08 18:37
"Äkta jobbuttryck: Vi lyfter den frågan.
Vi stöter och blöter."

Så fel det kan gå

En annan dejt. Nu låter som om jag dejtar som ett litet as. Men det är inte sanningen. Men de få jag varit på. De är minnesvärda.

Killen lyssnade ju på Elliott Smith. Hur skulle det kunna gå fel då? Jag hade inga tvivel. Jag gillar en kille som gillar Elliott. Så är det bara. Eller?

Men jag började redan ana oråd när killen bestämde att vi skulle mötas upp vid svampen på Stureplan. Men aja. Han sa ju att det bara var för att det var bekvämt. För min skull. På samma linje som jag skulle komma med liksom. Omtänksamt. Fint.

Med mig i släptåg letar han upp någon uteservering. Mina ben var flammiga av den jävla brun utan solen jag nervöst hade smetat på mig kvällen innan. Det var det enda jag kunde tänka på. Varför i helvette skulle jag hålla på med det där frågade jag mig. Varför i helvette.

Så beställer han in ett glas rosé. Och jag tog samma. Även om jag helst hade tagit en stor stark. Rosé liksom. Vafan. Nej. Det här skulle inte sluta bra. Det kände jag.

Och jaaa. Medparten av den sk. dejten blev någon form av rådgivning över huruvuda jag borde lägga om lånen på min lägenhet. Sexigt värre.

Råd till framtida dejter: Håll mig borta från Stureplan. Beställ öl. Och prata för guds skull inte om räntor och lånelägen och satans värderingar.

Och jag sa:

- Trevligt det här du. Ta hand om dig nu.

onsdag 11 mars 2009

Trouble's what you're in.




Kan inte fler förresten gå med i blip.fm? Som twitter, fast musik. Värt ju.

Tillbaka till rötterna

Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag känt att min kreativitet falnat. Som de flesta som läser bloggen kanske vet så jobbar jag som ad och formgivare. Men jag saknar att skapa på ett kravlöst plan. Det är många många många år sedan jag målade eller tecknade eller skapade någonting med mina egna händer. Utan tanke på briefer och målgrupper och allt vad det heter.
Nu har jag köpt hem färg och dukar och skit. Nu ska jag göra det.

Första tavlan. Ja. Den kanske jag till och med lottar ut här då.

Första riktigt seriösa inlägget tror jag? Jag ber om ursäkt.

Aldrig ska man få till det

Var på dejt en gång. Killen var drop dead. Out of my league. Vi tar ett par öl på stan sedan fortsätter vi hem till honom där vi tömmer en bag in box. Typ. Och det är då han säger det.

- Jag är inte killen som har en toarulle vid sängen om man säger så. Jag är inte ute efter att ligga med dig. Inte killen som har kondomer under kudden liksom. Du behöver inte oroa dig.

Jag svarar:

- Neeeej, men gud, det trodde jag inte heller. Skönt med sånna killar. Gud ja. Verkligen. Fint liksom. Jävligt fint. Du är en bra kille du. Riktigt bra. Bra liksom. Heeeh.

(Tänker: Satans jävla helvette att man aldrig kan få till det. Satan!)

Dagen Feeling

Snattaroutfit

Alltså, idag när jag gick till Ica hade jag den här outfiten. Jag tänkte att det kanske kunde skapa lite förståelse för det här inlägget.

Not on my shift - en förnedringsblogg i tiden

Känns som förnedringsbloggandet antog nya höjder i och med mitt förra inlägg.

Rönninge by night

Vi var och såg Dolly Parton på Stadion. Jag och Sophie S. Jag hade stukat foten och nyligen avlagt ett nykterhetslöfte. Vi delade på en folköl. Och åt popcorn. Tror att jag drack en cola innan ocskå. Kanske. När konserten var slut så följde vi massan, som likt ett lämmeltåg rörde sig från Stadion till Stureplan. På vägen köpte jag en cola light till. Och jag borde känt redan då. Ni vet. När man känner att man är både kissnödig och törstig samtidigt. Då ska man kissa först och sen dricka. Inte tvärtom. Det har jag alltid sagt. För fan.

Men ah. Jag köpte en cola och drack den och vi skyndade vidare till vårat pendeltåg hem. Och ja. Om jag inte borde känt det innan. Så kände jag det nu. Fem minuter innan tåget skulle gå kände jag att satan, jag är kissnödig. Men nog fan kan man hålla sig tills man kommer hem. Inga problem. Inga problem alls. Och nu kommer ju tåget.

Redan vid Stockholm Södra får jag den där känslan. Det här kommer inte gå bra. Och jag försökte alla trix. Jag lät bli att tänka på vattenfall, vattenkranar, vattenpölar, vattenhundar och allt annat som har med vätska att göra. Jag lät bli. Och jag satte ena benet över det andra. Och så det andra benet över det ena. Och så vidare. Paniken börjar sprida sig.

Jag börjat vagga på sätet nu. Fram och tillbaka. Folk börjar titta konstigt. Är hon påtänd? En mamma med sin lilla dotter tittar på mig med ilsken blick, tar sin lilla dotter och går och sätter sig i andra sidan vagnen. På väg bort hör jag dottern fråga sin mor:

- Varför var hon så konstig mamma?
- Den där flickan har tagit knark, förstår du. Man ska akta sig för sånna. Man vet aldrig aldrig aldrig vad de kan ta sig till. De är desperata förstår du. De kan försöka ta ens pengar, eller kläder, eller halsband eller vad som helst de kan få tag på.

Flickan kastar en förkräckt blick åt mitt håll. Samtidigt som jag frustration och panik utropar:

- Saaaaaatan. Jag måste av det här jävla tåget. Helvette!

Alltså, jag säger det. Det är inte svårt att sätta en hel tågvagn i skräck. Inte svårt alls. Nu är jag tvungen att resa mig upp från min plats. De som sitter runtom mig ryggar tillbaka av minsta lilla rörelse jag gör. Jag börjar vanka fram och tillbaka i gången. Mumlar och rabblar peppande ord som iblands byts ut mot ett högljutt Satan! eller Helvette! eller Grrööölllheeee!

Jag överväger att dra i nödbromsen. Men nej. Jag överväger att faktiskt bara låta det komma. Men nej. N E J.
Nästa station går jag av på bestämmer jag. Jag ska inte dit. Men jag går av där. Jag måste. Måste. Det var den gången jag fick se Rönninge by night. Och Rönninge by night fick se mig. I all min prakt.

Men jag säger det. Det har aldrig varit så skönt att kissa som då. Nästan så att det var värt det.

You're the hooves that lead me through the forrest

tisdag 10 mars 2009

Musfinger. Eller alltså. Ahh.

Jag har fått musfinger tror jag. Och kom för faaaan inte med nåt "höhöhö" nu, för ni känner mig bättre än så. Ni känner mig bättre än så. Men fan vad fingertopparna bränner på höger hands pekfinger och långfinger alltså.

Dagen Feeling



Kaleidoskop

Jag köpte ett kaleidoskop häromdagen. Satan va fint alltså. Tänk att allt man behövde för att bli lycklig är ett kaleidoskop. Jag spelade in en film med mitt kaleidoskop. Titta va fint! Alla borde ha ett kaleidoskop. Satan. Låter som nåt som niotillfem-Sandra skulle ha skrivit det här. Har ju ett personligt varumärke att tänka på. Meneee. Aja.



Tänk förresten hur många gånger man kan få in ordet kaleidoskop
i en så liten text.

Får jag lov

Alltså, jag har ju aldrig varit någon populär tjej. Det har ni ju fattat. Jag har varit. Är. Den där roliga tjejen. Ni vet, hon som tog med sig C-vitaminbrus till skolan i mellanstadiet och stoppade in dem i munnen och låtsades tugga fradga. Den sortens tjej.

Givetvis fick jag aldrig dansa tryckare. Aldrig att någon räckte fram handen när tonerna av Lady in red började ljuda ur högtalarsystemet. Fast egentligen vet jag inte hur många som egentligen fick dansa tryckare över huvud taget. Det fanns några olika typer av dansare på golvet på ett mellanstadiedisco.

  1. De som satt vid sidan och trånande, sökande och sorgset blickade ut över dansgolvet i hopp om att någon jävel skulle se en och vilja rädda en från ens tragiska öde.
  2. De som dansade larvtryckare med sin tjejkompis istället. Gärna att man överdrev alla rörelser extra mycket så att alla verkligen skulle fatta att man skojade.
  3. De extra patetiska som dansade med sig själva, eller nåt jävla kvastskaft.
  4. De som faktiskt dansade med någon av det motsatta könet.
  5. De som försökte göra livet surt för de som faktiskt dansade med motsatta könet genom att dra ner killens händer till tjejens rumpa osv.
Själv växlade jag mellan typ 1, 2 och vid riktigt låga tillfällen 3an.

Känner ni igen er? Vilka var ni?

Proudly presenting: Molly E.

Eftersom Molly E. är min egen avkomma skulle man ju kunna tro att hon var den perfekta ungen. Icke. Jag säger det igen. Icke. Grejen med Molly är att hon är min raka motsats. Det är ingen ordning på henne. Alls. Hon slarvar och slänger med saker. Sparkar av sig skorna på mattan när hon kommer in. Slänger jackan på fotöljen i vardagsrummet. Eller som nu, precis framför teven. Lat är hon också. Lyfter inte ett handtag för att hjälpa till. Ber man henne skakar hon bara lättsamt på huvudet och säger "Nej, tack." Fattar ni?

- Molly, städar du ditt rum är du snäll?
- Nej, tack.


Inte har hon nån känsla för stil heller. Noll koll på rådande trender. Idag bär hon till exempel en två storlekar för liten Hello Kitty-tröja (såååå 2007), plisserad jeanskjol, galonisar och vita sneakers på fel fot (Kriss Kross referenser!?). Och musik ska vi inte tala om! Måns Zelmerlöv. Need I say more?

Nej. Min raka motsats. Tur ändå, att hon har en så ordningsam, stilsäker och påläst moder som kan leda henne ur fördärvet. Tur.

Moving on

Jag känner att relationen till Head & Shouldersshampot börjar bli blasé. Vi går på rutin. Det känns inte spännande längre. Jag behöver något nytt, fräsht, utmanande. Jag är inte rädd att prova nya saker. Sååå. Jag tänkte. Jag tänkte gå all in. Jag tänkte. AXE.

Eller är det kärringsjukt (eller vad heter det när kärringar är gubbsjuka)?

Skäm ut mig bara, gör det!

Molly har ju en vana att göra bort mig inför folk. Framförallt när det gäller matvanor.

När Molly var 3 år gick hon på dans på söndagarna. Där var alla föräldrar jävligt pretto. Kom dit hela familjen fast man inte fick vara med och satt och vänta utanför för att när dörren öppnades vid avslutning rusa emot och möta och vara helt glättiga och spattiga liksom. Jag försökte. Gudarna vet att jag försökte. Men det föll liksom alltid platt. Med den där ungen man har.

Ungarna kommer utspringande från danssalen. Jag möter helt glättig och spattig. Klär på henne ytterklädernna samtidigt som jag högljutt frågar min lilla raring:

- Nu min lilla älskling. Tänkte jag att vi skulle gå och äta något gott. Du får välja vad du vill! Vad vill du äta, gullunge?

- Coca Cola Light

Ja, det svarar hon. Minst lika högljutt som jag. Pratet tystnar för en sekund. Alla vänder blickarna mot oss.

Jaaaa, vadå? Coca Cola Light är väl mat det också!?

måndag 9 mars 2009

Sätter Pony play på kartan

Jag har noterat att jag får lite trafik från folk som googlar på Pony Play. Ja, och så såg jag detta när jag bildgooglade. Inga konstigheter. Inga konstigheter alls faktiskt.











(Förstora bilden genom att klicka på den)

Min första moped

Min första moped såg ut såhär:















Och min hjälm såg ut såhär:








Själv såg jag ut ungefär såhär:



















För er som inte har så god fantasi:

Luktar mögel

Sedan i fredags känns det som jag går omkring och luktar mögel. Det finns en fullt vettig förklaring till detta. Men känns det ändå inte lite talande?

söndag 8 mars 2009

Gullsebub och Grodan på utflykt.

På söndagarna brukar Gullsebub och Grodan göra någon liten utflykt. Ibland åker de till Maxi och storhandlar, ibland till Skärholmen där Grodan provar leggings på Gina Tricot medan Gullsebub vaggar fram och tillbaka utanför. Den här söndagen är det Ikea som står på schemat.

Värmeljus ska de köpa. Det hör ju liksom till. Att man köper värmeljus. Gärna att man åker ett par mil enkom för att köpa värmeljus. De är ju så billiga där vet ni. Billiga och bra. Så man åker ju gärna en bit för att köpa just de ljusen.

Så fort de kliver in genom dörrarna på Ikea, efter ett par varv på parkeringen och ett smärre gräl som avslutades med att Gullsebub vrålade "Käft jävla surkärring!" vilket för ovanlighetens skull gav önskat resultat, blir Grodan en annan. Hon krokar sin arm om hans och kastar en förälskad blick på honom. Gäller ju att smälta in, på Ikea är det viktigt att vara nykär. Det vet ju alla. Här ska det inte grälas eller grymtas. Utan bara mysas och drömmas och planeras för framtiden.

Utställningen är ett krav för Grodan, hon tittar och pekar och pillar på varenda jävla skåphandtag. Gullsebub betraktar mest Grodan. Här är hon i sitt esse, sitt vidrigaste esse. Han nickar lite till henne när hon upprymt pekar på något jävla blockljus och låter henne stoppa ner handen i hans bakficka när de går vidare utan protest. Han vet. Han vet att här låter man henne vara. Här låter man henne hållas. Annars...

Nere vid "Gröna rummet" står Grodan i hyllorna med orkideér och gräver i säkert 10 minuter. Gäller att hitta nån med många stänglar. Tillslut hittar hon en med tre stänglar och höjer den triumferande i luften för att visa Gullsebub vilket fantastiskt fynd hon gjort. Gullsebub nickar. Nickar och tänker på varmkorv. 5 spänn. Undra om han ska ta tre. Eller fyra. 5 jävla spänn! Ljuspunkten på Ikea. Målet. Tanken på 5-kronors-korven är det som får honom att kunna uthärda de här förbannat utflykterna.

Snart framme vid kassan. Bara betala. Sedan korv. Korv och sedan ut till bilen med orkideér och värmeljus och nåt jävla kuddfodral. När de kommer hem kanske han får ligga med henne också. Ibland stannar liksom känslan kvar i någon timme efter Ikeabesöket. Han hoppas på det. Tänker och hoppas. Samtidigt som han skramlar fram tre femmor och fem enkronor ur fickan. Äntligen korv!

Betygsätt Not on my shift

Japp, det får ni gärna göra. Här:

http://www.bloggtoppen.se/blogg/44031/

Just be simple

lördag 7 mars 2009

På Ica

När man går in på Ica här i Järna, så ser man sig själv på en teveskärm. Ni vet, från en övervakningskamera. Det är alltid en otrevlig historia det där. Den fångar mig inte ur min bästa vinkel. Om man säger så. Men vissa dagar är det värre än andra. Och ibland är det så jag tänker "Nu ser jag ju ut som en jävla snattare". Och ni vet. När man väl har tänkt den tanken. Då får man ju för sig att man ser ännu mer ut som en snattare bara för att man har tänkt att man ser ut som en snattare. Och den blir det ju värre, för då försöker man se normal ut, fast man vet att man bara ser ut ännu mer som en snattare då för att man försöker så jävla mycket så att det ser uppenbart fejkat ut. Och i och med att man tänker det så ser man ju ÄNNU mer ut som en snattare. Ja, ni förstår vad jag vill säga. Den eskalerar, snattarlooken, i en rasande fart.

Och alltid i de där lägena så står det en jävla väktare vid kassorna och övervakar. Och man är så jävla nervös men stirrar stint framför sig för att inte se misstänkt ut. Men så vet man ju att det där vet dom ju om. Därför tar de oftast de som ser fokuserade och målmedvetna ut. Så man flackar lite med blicken bara for show men det känns liksom ändå inte safe.

Ta sig snabbt ut ur affären. Och nog fan mjölken under armen som man i stressen och nervositeten glömt att betala. Förstår ni vart jag vill komma? Ica SKAPAR snattare, genom att ha den där teven i ingången.

Men durå!

Vi kollade på Let's Dance igår som sig bör på fredagar. Molly är inne i den där perioden där hon pekar ut folk i teven och säger "Jag är hon" och "Du är han".
Denna kväll var jag David Hellenius, Michael var Magnus Samuelsson och Molly utnämnde sig själv till självaste Tony Irving.

En bit in i programmet pekar Molly hånfullt på mig och följande lilla dialog utspelar sig:

- Hahaaaaa, mamma, du är en kiiiiiiille!!!

- Men durå! Du är ju bög.

fredag 6 mars 2009

Snabbare städning

Tror ni man städar snabbare med sånna här skor också?

OBS! Notera att jag är ganska vig.


Ensam kvar

Nu är jag ensam kvar på kontoret. Slänger upp benen på skrivbordet gör jag. Lyssnar på The Decemberists och funderar på vad det ska bli för kvällsmat. Veckoransonen vet ni.

Molly har efterfrågat lasagne. Det konstiga med det är ju att hon inte äter lasagne. Jag vet inte. Har hon plötsligt ändrat sig? Eller tycker hon bara att det är roligt att säga?

Twitter

Tänkte att alla som är nåt kör ju med Twitter ocskå.

Kurt Wagner

Alltså, Lambchop är underbara. Låten Slipped Dissolved and Loosed är underbar.
Men Kurt Wagner. Han ser ut som Roger i Macken.

torsdag 5 mars 2009

Behändigt

Första gånger Robert R. skulle hälsa på mig hade jag städat och gjort fint. Fint som fan faktiskt. Frosta av frysen-nivå var det. Ja. Ungefär alltså. Bildligt talat.

Ändå var det första han kommenterade den tampong som jag strategiskt placerat framför kylskåpet.

Men vadå? Det är väl inga konstigheter. Jag placerar gärna ut sådana nödvändigheter på väl utvalda platser så att jag lätt kan komma åt dem när behovet griper in.

Inga konstigheter alls.

Alltså, det här med fisar

Att man står ut med sina egna, hur illa de än luktar, men nästan kräks av andras.

Vad beror det på?

onsdag 4 mars 2009

A tribute to Hemligahaggan pt3

En av mina favoritbloggar genom tiderna gick i graven för längesedan. Det händer fortfarande att jag går tillbaka till den och läser mina favoritinlägg. Det känns ju som min skyldighet att ni också får ta del av denna sinnessjukt bra blogg. Så jag snor skiten, och kallar det en hyllning.


"Alla är vi hycklare

Varför är man en sån hycklare som förälder? Predikar hela dagen för ungen om att "godis äter man på lördagar", "den som spar han har" och "ser du för mycket på tv så får du fyrkantiga ögon". Helt sjukt med tanke på att man, så fort barnet lagt sig, hämtar godisskålen och spenderar kvällen framför teven. Och vill man ha en ny klänning och är fattig fem dagar innan löning, så tar man pengar från sparkontot helt enkelt.

Vill Satungen ha en ny leksaksspis, säger inte jag; "då får du ta pengar från ditt sparkonto". Nej, jag låter henne tråna till nästa julafton istället.

Uppenbarligen fungerar inte den här uppfostringsmetoden! Min mamma körde nämligen exakt samma grej med mig, ändå sitter jag här med godiset.

Jag tror jag slutligen upptäckt den sanna anledningen till varför man skaffar barn. Det är för att man för första och enda gången i sitt liv får dominera över ett annat liv. Alla föräldrar är maktmissbrukare. De som påstår något annat snackar skit.

Synd att sanningen nådde mig för sent bara. Jag kunde skaffat en hund istället."


utdrag från: metrobloggen.se/sobrilsubban

Fruktkönet

Den här lilla episoden ägde rum för ett tag sedan. Jag skulle köpa mellis på Ica. Äkta nyttig som jag var tog jag frukt. Banan och äpplen.

Och hur det än kom sig, så råkade jag placera dessa frukter så olyckligt på kassabandet. Jag la liksom påsen med de två äpplena, och sedan mellan äpplena hamnade bananen.
Jag noterar det precis i samma sekund som kassörskan startar bandet.

Nu glider fruktsnoppen mot kassörskan. Tänker jag. Rakt mot kassörskan. Och det är ungefär precis när jag tänker det som jag brister ut i ett fullkomligt hysteriskt skratt. Kassörskan rycker till. För en liten stund stannar fruktsnoppen till på bandet.
Jag skrattar. Och skrattar. Och det är en ordentlig kö. Tre kassor öppna. Jag känner nu, att det här blev jobbigt. De förstår ju inte varför jag skrattar. Tror jag är galen.

Så jag försöker liksom få dom som iallafall är närmast runt mig att förstå. Pekar på fruktkuken på bandet. Fnissar fram "Det....ser....ut...ser ni!? Se! Ser ni?".

De ser inte. De förstår inte. Och för varje ord jag säger känner jag hur önskan att bara få sjunka under jord ökar. De förstår ju inte. Och jag skrattar. Nu mera nervöst. Desperat. Ser ni inte!? Och försöker förklara. Utan ord. Pekar och grymtar. Skrattar. Ännu mer nervöst.

- Sjuttonåfemti, säger kassörskan och tittar på mig med ett oroligt, ja nästan förskräckt blick.

Jag betalar. Säger tack. Och tar min fruktsnopp och går.

Storhetsvansinne

Äkta storhetsvansinne att jag trodde att jag skulle få massor av kommentarer om jag skulle låta er bestämma om jag skulle fortsätta blogga eller ej. Men jag tackar mina två hjältar, Anderas och Peter som räddade min heder.

Självklart slutar jag inte, jag har ju bara börjat!

100

Det här hundrade inlägget har givit mig prestationsångest delux. Så nu skriver jag det bara. Så har vi det överstökat.

Tre veckor med bloggen. 100 inlägg.

Är ni nöjda, vill ni ha mera, eller ska vi sätta punkt här?

Based on a true story

Hon var speciell. Bröt ben och armar och allt sånt där stup i kvarten. Det var väl någon typ av sjukdom, men det där tänkte han inte så mycket på. Alla är ju olika tänkte han. Vissa lyssnar på 50 cent, andra bryter handleden då och då, alla har vi våra svagheter liksom. Och hennes råkade vara benstrukturen. Visst, det kunde bli lite tjatigt. Men hon var ju fin och rar och gjorde aldrig en fluga förnär. Inte han heller för den delen. Svärföräldrarna var mycket nöjda om man säger så. Det var dom alltid med honom. Positiv och framåt. Härlig liksom. Och rar.
Nej, i det stora hela så var det fint alltihopa. Det tyckte han absolut. Och ikväll skulle de ju ut och ha kul. Det hade han ju längtat efter. Och hon också, det lilla benranglet. Hon hade verkligen sett fram emot kvällen. Till och med att de hånglat lite innan de tog på sig skorna. Fast att han hade en kompis hemma som stod lutad mot dörrposten och väntade på dem.

Hon var fin. Hade tagit på sig den där klänningen som han tycker så mycket om. Fast som hon tyckte att hon såg oproportionerlig ut i. Så han förstod ju. Att det var för hans skull. Och han tänkte igen att jo. Hon är ju fin och rar och gör aldrig en fluga förnär.

Men så snubblade hon ju såklart. I trappen. Och hans första reaktion var att kliva åt sidan, så han inte skulle slitas med. Det var väl kanske inte det klokaste. Det förstod han ju i efterhand. Men det kunde han ju inte ändra på nu. Det var så det blev helt enkelt. Sånt man gör. Utan att tänka.

Sedan låg hon där. På golvet i trappen.

Och när han tänker på det såhär i efterhand. På hur han uttryckte sig. Så kan han ju kanske förstå. Förstå att hon inte hade någon lust att prata med honom efter det. Men ändå. Lite överdrivet. Eller ah. Alltså. Det var så det blev helt enkelt.

- Ush. Lägg dig inte där. Äckligt ju.

Ja. Så sa han faktiskt. Men det gick ju så fort. Och det var dammigt och jävligt på golvet i trapphuset. Det var det faktiskt. Så mest var det av omtanke. Men visst, han kunde väl ha valt sina ord. Det kunde han väl kanske gjort.

Synd bara. Ändå. För hon var ju fin och rar och gjorde ingen fluga förnär.

tisdag 3 mars 2009

Topp 3

Alla har skämsskivor, skämsartister, skämslåtar. Musik som man gillar som fan, men inte gärna skryter om. Eftersom det här är en förnedringsblogg som någon så insiktsfullt påpekade så måste jag ju givetvis dela med mig om mina topp 3 skämsskivor.

3. Peter LeMarc - Sången dom spelar när filmen är slut
Alltså, det är inte okej. Jag vet. Men satan bra! Och jävligt mycket nostalgi.











2. Lionel Richie - The Best of Lionel Richie
Alltså, också att det är en best of. Det är liksom knappt okej i sig. Och sen att det är Lionel. Men alltså....Stuck on you... ah!











1. Rod Stewart - Great Rock Classics of Our Time
Okej, det här är väl bara plain sick liksom. Jag vet inte hur jag ens ska kunna förklara det. Så ah.











Så, nu vill jag veta era!

Nikotinfritt snus

En grej som är rätt fånigt, det är väl ändå det där nikotinfria snuset? Alltså, kom igen. Vad ska det vara bra för? Ja, det skulle väl vara för att det är lite hett med snusare liksom. För visst är det det? Lite hett.

Så det kanske är med nikotinfritt snus som med det där att jag funderar på att skaffa glasögon utan styrka i (jag ser ju inte dåligt) för att jag tycker jag skulle bli förbannat snygg i glasögon.

Men ändå, det skulle kännas lite larvigt med glasögon utan styrka. Liksom det är lite larvigt med snus utan nikotin.

Hett. Men larvigt.

måndag 2 mars 2009

Partyt

Jag berättade ju att jag skulle ha fest i helgen. Och det hade jag hörni, med besked! Grannarna ringde störningsjouren, gjorde dom. Det var flaskor och burkar och blöta handdukar och allt var det var - överallt. Det tog ett jävla tag o städa upp ska jag säga er och det luktar liksom fortfarande intorkad öl i hela lägenheten.

Titta själva får ni se, sånt jäkla röj!

Lars and The Real Girl

Till alla som ännu inte sett den: Se den!
Den går på bio nu också.

söndag 1 mars 2009

Konversation om finlandskryssning

michael säger: (21.16.45)
vill ju se ifall man blir uppraggad av nån gammal sliten kvinna, haha

Elvira säger: (21.19.54)
Men lätt alltså! På väg till hytten så drar hon liksom upp kjolen helt fumligt och "hooohoo!!" som ett jävla gökur. Bara råkar slå i väggen hela tiden i korridoren och typ försöker gå sexigt baklänges o dra dig i nån jävla halsduk ellr slips eller fan vet jag.

michael säger: (21.20.15)
hahaha, i love it!

Elvira säger: (21.22.51)
du vet, sen kommer ni in till hytten och då ska kärringen strippa helt plötsligt! Typ tar helt vingliga steg lite hit o dit och typ hummar på "Strangers in the night".

michael säger: (21.23.16)
jag skulle lätt inte banga, haha

Elvira säger: (21.27.37)
Näfan, fattar jag väl. Men det är ju bara det. Att sen när hon fått av sig typ det mesta av kläderna (bh:n va svår, så den har hon liksom bara dragit upp ovanför brösten) så sätter hon sig liksom gränsle på dig. Du sitter där på sängkanten där liksom. Men tro på faaan att hon tappar balansen och jag menar, du har ju ett par öl i varje ben också så inte fan hinner du fånga henne liksom.

Elvira säger: (21.27.51)
Slår i huvudet som fan gör hon vet du.

Elvira säger: (21.29.09)
Men det var nästan tur det. För bara en stund senare så kommer liksom Pekka in på rummet. Ja, den där "jävla gubbfan" hon jiddra om tidigar. Inte fan hade du fattat att han OCKSÅ va på båten.

michael säger: (21.29.30)
hahahahahaha

Domherren eller vilken annan sävlig pizzeria som helst

Jag älskar sunkiga pizzahak. Alltså, jag älskar det. I valet mellan en slirig stureplansklubb och den lokala pizzerian är valet enkelt.

Ni ser det framför er va? Mörkbetsad panel på väggarna, puffiga gardiner, gärna någon helt pensionärsaktig tavla med typ småfåglar vid nån kärve i kombination med någon Inter-halsduk på väggarna liksom.
Längst in i lokalen, vid Jack Vegas-maskinerna sitter en av stammisarna. En sliten kvinna, är hon 39 eller 58 år? Svårt att avgöra. Gärna nån kort kjol, gamla snowjoggers och nån skinnjacka med axelvaddar liksom.

-Faan vet du Valle, säger hon med en röst studsar mellan lokalens väggar, igår var jag nere hos Yxan du vet, och fan vet du om inte Nubbe var där med sin nya... Yvonne heter hon va?

Inget svar från Valle. Hon knäpper några gånger på apparaten och fortsätter:

-Hon är jävligt trevlig ändå. Hon Yvonne alltså. Fast att hon tog Nubbe från me. Det är väl ingen sådär som man skulle lita på, det säger jag inte du. Säger jag inte. Men hon bjöd på en grogg, stark som fan va den...och sådär. Menee jag tyckte hon var lite väl trevlig mot Benke. Men näe, det där lägger jag me inte i alltså. Jag har nog som det är ändå. Ja, du vet, hyresvärden ringde idag. Nubbe hade ju lovat att pröjsa hyran den här månan vet du. Men det visste man väl att karln inte går att lita på. Har aldrig varit nåt att lita på vet du. Spelade bort alla pengar gjorde han du. Och man ville ju inte tjata jämt och ständigt heller vet du.

Hon tittar upp från apparaten, bort emot Valle som sitter några bord längre bort med en stor stark framför sig.

- Näee, det säger jag dig Valle. Det är annat med dig du. Det känner jag, vet du. Jag känner sånt där.

- Jävla kärring....

- Va sa du?

- Jävla kärring, suckar Valle, jävla kärring sa jag. Kan du knipa trut nån gång eller? Jag försöker koncentera mig här. Tänka!, fortsätter han och stirrar stint på ölen framför sig.

- Jaha, svarar hon, jaha du.

Och så matar hon in sin sista tjuga i spelautomaten. Suckar.
- Jaha du...

Omme!

Snacka om stiltje på bloggfronten idag. Satan alltså. Men jag lovar att återkomma inom en timma!