tisdag 10 mars 2009

Får jag lov

Alltså, jag har ju aldrig varit någon populär tjej. Det har ni ju fattat. Jag har varit. Är. Den där roliga tjejen. Ni vet, hon som tog med sig C-vitaminbrus till skolan i mellanstadiet och stoppade in dem i munnen och låtsades tugga fradga. Den sortens tjej.

Givetvis fick jag aldrig dansa tryckare. Aldrig att någon räckte fram handen när tonerna av Lady in red började ljuda ur högtalarsystemet. Fast egentligen vet jag inte hur många som egentligen fick dansa tryckare över huvud taget. Det fanns några olika typer av dansare på golvet på ett mellanstadiedisco.

  1. De som satt vid sidan och trånande, sökande och sorgset blickade ut över dansgolvet i hopp om att någon jävel skulle se en och vilja rädda en från ens tragiska öde.
  2. De som dansade larvtryckare med sin tjejkompis istället. Gärna att man överdrev alla rörelser extra mycket så att alla verkligen skulle fatta att man skojade.
  3. De extra patetiska som dansade med sig själva, eller nåt jävla kvastskaft.
  4. De som faktiskt dansade med någon av det motsatta könet.
  5. De som försökte göra livet surt för de som faktiskt dansade med motsatta könet genom att dra ner killens händer till tjejens rumpa osv.
Själv växlade jag mellan typ 1, 2 och vid riktigt låga tillfällen 3an.

Känner ni igen er? Vilka var ni?

3 kommentarer:

  1. Du glömde de ensamma tjockisarna som satt och åt popcorn och larvade sig men som egentligen jättegärna ville dansa med nån..

    SvaraRadera
  2. Satan! Jag visste att det var något jag glömt. Den var jag nämligen också.

    SvaraRadera
  3. Jo men man kunde ju låtsas också att det inte fanns någon man faktiskt ville dansa med på dansgolvet, och larva sig på det sättet. Fast man egeeentligen ville....

    SvaraRadera