måndag 16 mars 2009

Psycho walking the streets

När jag var nyss fyllda 18 år köpte jag min första lägenhet. Jag älskade den lägenheten. Allt jag behövde fanns inom armlängds avstånd. I princip. På ena sidan porten låg Videofemman, ni hör ju bara på namnet vilket fantastiskt ställe. Fem spänn kostade rullarna att hyra. På andra sidan låg ett klassiskt turrelivs. Fin fint. Ni vet. Gärna lite konstiga grejor, dåliga datum och torrt bröd. Till hutlösa priser. Men fin fint. Never the less.

Jag blev ju ganska bekväm med det hela. Lärde känna personalen på de här ställena och sådär. Äkta känsla att närsomhelst och hursomhelst glida ner och få en särskilt utvald rulle placerad i handen på en liksom.

Och det var det. Att det var så bekvämt som blev mitt fall.

Jag var hemma och var sjuk. Ni ser det framför er. Håret sedvanligt åt alla möjliga håll. Pyjamasbyxor. Sladdrig t-tröja. Ja, tammejfan. Tofflor. Men bekväm som man är. Sjuk som man är. Så glider man ju ner till Videofemma ändå. De känner ju mig. Två rullar och en påse chips senare står jag åter vid dörren till min lägenhet. Baklås. Jippie.

Nå. Hade jag varit klar i skallen hade jag ju givetvis bara gått ner till mina vänner på Videofemman igen. Låna telefonen. Ringa mor och far. Inga konstigheter. Men ah. Jag vet inte om jag kan skylla på febern eller om det bara är sån jag är. För att låna nån telefon, det kom aldrig i åtanke.

Istället begav jag mig mot deras hem. På andra sidan stan. Med håret sedvanligt åt alla håll, pyjamasbyxor, sladdrig t-tröja. Tofflor. Och ja. Två filmer och en påse chips.
Blickarna jag fick alltså, blickarna jag fick. När jag korsade Södertäljes gator och torg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar