måndag 20 april 2009

Mina värsta ramlingar pt.1

Alltså, jag har ramlat mycket i mina dar. Framförallt i tonåren. Inte på nåt gulligt bambi-vis. Mer på något slags okontrollerat tjockis vis. Ush vad det är jobbigt alltså. Eftersom det här först och främst är en förnedringsblogg, så tänkte jag redogöra för de värsta ramlingarna i mitt 24 åriga liv.

Dagisfallet
Jag skulle hämta min lilla dotter på dagis. Det var en härlig vårdag. Solen sken och gruset dammade. Min (sedvanligt) helsvarta outfit toppades av ett par svarta wayfarers. Härligt var det, härligt!

Hälsade glatt på alla ungar gjorde jag. På väg till Mollys avdelning. Där på vägen, klev jag över repet som avgränsar gården, så att inte barnen smiter oövervakade till andra sidan. Inga konstigheter. Klär på den lilla råttan och peppar för hemgång. Hon vill helst inte.

Jag får iallafall ut henne. På gården sitter fröknarna kring ett bord. Och alla barnen leker runt på cyklar. Trots motsträvig unge är jag glad. Underbar dag! Vår, mina vänner, VÅR!

Det är då jag gör det. Just då. För att peppa min lilla dotter för hemgång så ränner jag med galoppsteg över gården. Jag far fram. Som ett spänstigt rådjur. Blickar bakåt mot min dotter. Hejar på! Kom nu! Kom! Och sen. Hoppet över repet. Avgränsarrepet. Inte så graciöst om man säger så. Inte så graciöst alls. Snarare är det så att foten fastnar i repet. Och jag drar i backen.

Ja, ni ser det ju framför er. Vårdammet. Kläderna. Glasögonen som ligger en halvmeter ifrån. En hel drös dagisbarn som skrattar och pekar. Och en hel hög kärringar som kväver ett fniss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar