söndag 31 maj 2009

Dagens Feeling



Jävla väder

Alltså, jag hatar detta. Jag menar det. Jag avskyr det här vädret. Och helt plötsligt måste alla börja "passa på att njuta" men det är inte ens det man gör utan man börjar jobba som små as i trädgårdar och klipper gräs och ska göra det så jävla trivsamt. Men det är fan inte trivsamt. Det är fan bara varmt och jävligt.


lördag 30 maj 2009

Elvira Ericssons bekännelser

Alltså, jag vet inte varför jag väntat så länge med att berätta om den här händelsen. Jag vet ju att jag någon gång måste göra det. Måste öppna upp, måste släppa ut för att kunna gå vidare. Jag måste det. Och därför berättar jag nu. Trots att det fortfarande rör upp många känslor och frågor i mig. Som än idag står obesvarade. Varför just mig? Varför?

Det var en nästan sommarvarm lördag, solens strålar smekte mitt blekfeta lekamen och jag och Molly bestämde oss för att ta en liten promenad till affären för att köpa glass. När vi gjort detta satte vi oss på bänken utanför Konsum och lapade i oss solen och våra smältande glassar. 
Då kommer han gående. Rakt emot mig. Med ett leende som säkerligen smält många tonårsflickors hjärtan. Han ser mig rakt i ögonen. Hans leende bländar mer än solen själv. Han knycker lite på axeln, blinkar flirtigt med ena ögat och säger "Hej!", släpper mig inte en sekund med blicken, de nötbruna ögonen borrar sig in i mig, håller mig gisslan.

Jorden rämnar under mina fötter. Och jag utstöter ett nästan ohörbart "Hij" i falsett. Paniken bubblar under ytan. Varför gör han så!? Varför mig? Varför här? Känslorna far i mig. Förvåning blandas med genans, upprördhet, förvirring och chock. Och långt långt långt inne, längst in, ett förbjudet pirr. 

Han går in på Konsum. Dithän jag själv också var på väg i tanken precis innan han dök upp. Jag skulle köpa en dricka till Molly och nu, i denna stund, hör jag henne i bruset av mina egna tanker "Maaamma, driiiickan. Nuuu". Jag reser mig från pankbänken och går i på Konsum. Och varför jag nu beter mig som jag gör förstår jag inte alls såhär i efterhand. Jag smyger längs hyllorna. Spanar efter hans vilda kalufs, hans spensliga pojkkropp. Inte för att jag vill se honom igen, tvärtom, jag vill inte för mitt liv möta hans blick igen. Aldrig. Så jag smyger längs hyllorna. Gömmer mig. Står länge och bläddrar bland tidningarna i väntan på att han och hans tuffa kepskompisar ska betala för sina glassar och lämna butiken. Sedan andas jag ut. 

Men fortfarande. Vad var det där om? Han kan faaan inte varit en dag över 14 år. Inte en dag.

fredag 29 maj 2009

Breaking news

Annars har jag faktiskt burit (haha, först skrev jag bärt) ner soppåsarna till soprummet OCH därtill skurat den förbannade balkongen. Det trodde ni inte va? Va va va?

Vattkopporna

Vattkopporna har blivit blåsor nu. Och jag tar tillbaka det jag sagt om att det är mest synd om mig. Det ÄR mest synd om Molly, som måste gå omkring och se ut som ett pestoffer. 

Vinnaren träder fram, typ not, men ändå!

Här ser ni vinnaren av Notonmyshift-t-thirtens man och deras gemensamma avkomma. Ser ni vad snygg t-shirten är! Titta! 
Snyggt också med hinkar på huvudet, kommer starkt till hösten. 
Kom ihåg var ni läste det först. Tack A* för bilden! 

onsdag 27 maj 2009

Molly har vattkoppor. Jag vill dö.

Molly har vattkoppor. Vattkoppor! Jag vill krypa ur mitt skinn. Fattar ni liksom? VATTKOPPOR. Ni kanske inte gör det. Men det är för att ni inte har hela historien. Det skulle ta en evighet att återge den, men låt oss bara säga att jag är fobiskt rädd för hudsjukdomar. För att illustrera detta ska jag återge en händelse som inträffade för några år sedan. 

Jag befann mig på jobbet då jag upptäckte att jag kliade mig frenetiskt i knävecket. Jag drog upp byxbenet och vad ser jag. Tre små prickar. Tre stycken! Ja nej, jag vet, det är inte mycket. Men det var tre prickar som jag inte kände igen. Snabbt drog jag slutsatsen att jag fått svinkoppor. Panik utbröt. Utan ett ord lämnade jag jobbet springande och tog en buss in till stan. Jag måste till ett apotek, jag måste till ett apotek skrek rösten i mitt huvud. 

När jag väl kom till apoteket hade det stängt. Exakt bara några minuter innan jag kommit fram. Jag såg hur det rörde sig därinne. Så jag bankade och bankade på dörren. Ingen kom. Jag fortsatte banka. Bindgalen! Banka och ropa. Ingen kom. Sen kom två väktare och sa att jag skulle avlägsna mig från platsen. Striden var förlorad, men kriget var inte över. Jag och mina tre prickar i knävecket begav oss till akuten. Akuten. Tre prickar i knävecket. Ungefär så fobisk är jag för hudsjukdomar. 

Akuten vill inte ta emot mig. Tydligen är inte svinkoppor något akutärende. Men jag ser till att få en tid på vårdcentralen omgående dagen därpå. Och gissa frustrationen när jag kommer till VC och min doktor är en kines som inte kan ett jävla ord svenska. Knackig engelska också. 
"IMPETIGO, skrek jag, IMPETIGO!" Han bara skakade på huvudet. "IIIIIMPETIIIIGO!" fortsatte jag. Någon antibiotika ville han inte skriva ut. Gubbfan. Nej, det behövs tydligen bara om man är väldigt illa ansatt. Men det var ju jag! Men han gav med sig kan jag lova. Jag var mycket övertygande under min utläggning för att övertala honom. Jag gjorde uttalanden som: "Don't you fuck with ME mister", "I will commit fucking suicide" och "Just write the damn precription, or else...". Det gick hem. Jag har alltid varit bra på att uttrycka mig på ett övertygande sätt. 

Såhär är det alltså för mig när det kommer till hudåkommor. Så ni kanske förstår att Mollys vattkoppor är way mer smärtsamt för mig än för ungfan. Jag vill dö. Dö.

tisdag 26 maj 2009

Skitsnack 25 sekunder

I jukeboxen på lokala haket finns Eminem. Jag var bra sugen på att välja låt ett där. Bara för att jävlas med folk. I 25 sekunder.

Ingen blogg utan lite bråk

Alltså, var är alla bloggtroll, sura kommentarer och allmänt djävulskap? Mer sånt! Mer röj. 
Idag sa min syrra att hon inte alls gillar Gullsebub och Grodan-inläggen. Alls. Spinn vidare på det!

måndag 25 maj 2009

Gullsebub köper present

Grodan fyller år. Helvette inte igen, tänker Gullsebub. Han minns ännu hur det slutade förra året. Han köpte en dammsugare, för det behövde de ju, och det blev ett jävla liv på kärringen. Började härja om ifall det bara vad det han hade henne till, en förbannad städkärring. Nej, hade hon ryat, då kan du ta en färja till polen och hämta hem nån vårtig jävla kärring att hålla efter ditt jävla hem. Hans självförtroende att köpa presenter efter detta hade för alltid varit borta.

Han tog sin nya Honda CRX -89 (lätt stylad, sänkt, 17 alu japsdämp, portad topp, extraktor, mm. mm. hade det stått om den, 20 lax på blocket. Ett kap.) ner på stan och klev ångestfyllt omkring i denna sörja av butiker. Svettningarna kröp fram bara han klev ur bilen. Vad skulle han köpa!? Vad ville Grodan ha!? Hon var ju ett jävla mystierium alltså. Vad fan skulle hon vilja ha, hon blir ju för fan aldrig nöjd, tänkte han, här köper man en fin jävla dammsugare och hon skriker och härjar som om man gett 'na en jävla påse skit i present. Otacksamma jävla fitta, blev nästa tanke.

Han släpade omkring på stan med något vilt i blicken. Utan mål. Utan mening. Han tänkte ett tag på skiljsmässa. Det kunde hon fan få. Tack o hej bara. Inte fan fick han ligga heller. Näherå, det kunde man ju glömma sedan den där grejen på valborg. Han fattade fortfarande inte hur någon kan gå och bli så förbannat sne över att man tallar lite på sin jävla fästmö? Det är väl förrestens ens förbannade rättighet, tänker han. Han urslipper sig ett tyst "fyyyfaaan, att man står ut..".

Han köper tre trisslotter. Tre trisslotter och ett par sexiga trosor. Tjejer gillar ju att få underkläder, det kändes som ett säkert kort. Han funderade på blommor. Men var inte det att överdriva lite, tänkte han. Så han struntade i det.

När Grodan öppnat sina paket grinade hon illa mot Gullsebub. Hennes ansiktsfärg skiftade från den vanliga grisskära till djävulens röda färg på nanosekunder. Och hon fräste: "Storlek 36!? TRETTIOSEX!? Fyyyyfan, ditt svin, tycker du att jag är tjock? Är det det du vill säga!? Jag har för faaan storlek 40."

söndag 24 maj 2009

Sett på stan

Eller stan och stan, på lokala haket. Hell yeah! Alltså, det är väskan ni ska notera. Men det fattar ni va?

Det vore för övrigt grymt roligt om ni som skaffar ett notonmyshift-plagg skickar in bild på detta! 

90-tal

Falkvinge får faneme ligga alltså

Rick Falkvinge låter meddela via Twitter:

"Falkvinge@notonmyshift :) Helt ok - jag har så jag 
klarar mig."


lördag 23 maj 2009

Jag listar manliga bloggare efter fuckability:

Eftersom jag inte hittade någon bra topplista så tog jag helt enkelt de bloggar jag själv kände till och läser/någon gång läst och som är relativt kända. Det här är ingen topp 12, det här är toppen till botten liksom.

1. Ett liv i exil (Jonas Peterson)
2. Magnus Betnér (Magnus Betnér)
3.Vesslan (?)
4. Deepedition (Niclas Strandh)
5. Farzad & Ramin (Ramin och Farzad Nouri)
6. Nikke Index (Nikke Lindqvist)
7. Markus Birro (Markus Birro)
8. Nimrod (?)
9. Schulmania (Calle Schulman)
10. Att vara Alex Schulman Alex Schulman)
11. Jag heter Klaus (Klaus Beiersdorf)
12. Storstadspojken (Blondinbellas Nils)
13. Rick Falkvinge (Rick Falkvinge)
14. DennisM (Dennis Mnånting)

#empati

Min bästa egenskap är nog att jag är så empatisk! Ånej, nu ringer Lotta. Jag svarar inte alltså, hon ska alltid börja böla! 

fredag 22 maj 2009

De små svinen!

Jag är sjukt allergiskt. Som ett litet as! Satan vad jag snorar. Jag har hört att det ska finnas två marsvin i närområdet. När jag hittar dem alltså. När jag hittar dom. 

Frågan är bara: Frysen, ugnen eller mixern?

Mina värsta ramlingar pt 4

Alltså, jag har ramlat mycket i mina dar. Framförallt i tonåren. Inte på nåt gulligt bambi-vis. Mer på något slags okontrollerat tjockis vis. Ush vad det är jobbigt alltså. Eftersom det här först och främst är en förnedringsblogg, så tänkte jag redogöra för de värsta ramlingarna i mitt 24 åriga liv.

Den klassiska bajsramlingen
När jag och min syster var små så var vi mönsterelever. Vi kom aldrig för sent till en lektion, och om vi mot all förmodan skulle bli det var detta förenat med obegränsad ångest och gråt. Så var det. Det förklarar mitt handlande kring denna ramling, som jag nästan hade förträngt, men som min kära syster var snäll nog att påminna mig om. 

Vi var på väg till skolan. Jag och min syster. Vi hade flyttat från landet in till stan men gick kvar i skolan på landet. Detta innebar givetvis en bussresa på ett par mil varje morgon. Och det hände aldrig, och då menar jag aldrig, att vi missade denna buss. 
Vägen till bussen gick nedför en trappa, genom en park, över ett torg och sedan brukade vi vanligtvis vänta vid hållplatsen ca 15-20 minuter - vi var alltid ute i mycket god tid. När vi kommer till parken, som är lite som ett utsprängt hål liksom, det är då det händer. I backen ner så halkar jag. Och jag halkar inte på vad som helst. Jag lovar att det var en jävla Grand Danois som hade tömt en veckas satans tarm i den där förbannade backen. Själva ramlingen kan väl beskrivas som en klassisk bananskalsramling. Och landningen. Ja, ni kan ju gissa. Rakt ner i den när jävla skithögen. Detta resulterade givet vis att en stor andel Grand Danois-skit nu härbärgerade mina jeans. Ljusa jeans.

Så, vad gör jag i denna prekära situation? Går jag hem, byter byxor och tar en senare buss? Nej, ve och fasa! Komma försent till skolan!? ALDRIG! Nej, vi fortsätter givetvis vår promenad över torget och väntar snällt i våra 20 minuter på att bussen ska komma. All covered in shit. 

På bussen frågar jag om min syster kanske har något ombyte i skolan. Jympakläder eller så. Det tror hon att hon har.
Bra. Bra det. Framförallt bra eftersom min syster är 3 år yngre än mig (i det här fallet jag 11 hon 8) och alltid ha vägt typ halva min vikt. YES! Jag kan låna kläder av henne. Allt är löst. Allt är löst.

I min kamera

Jag hittade den här bilden i min mobilkamera. Om jag inte missminner mig så är det den nattmat jag stoppade i mig när jag kom hem från after worken. Polarbröd och en kall kokkorv. Life is good!




-- Post From My iPhone

torsdag 21 maj 2009

Och vinnaren är:

Vinnaren av den sjukt jävla heta notonmyshift-teen är: A med sin lysande avslutning.

Han gick längs stigen ful som stryk och jävligt ointressant för alla utom kronofogden.

Grattis A! Maila mig din adress på: elvira.v.ericsson@gmail.com så skickar jag t-shirten till dig!

Tack alla andra för era utflippade svar, grymt roligt att läsa! Det här gör vi snart igen!

-- Post From My iPhone

onsdag 20 maj 2009

Kom på!

Kom på en äkta 90-talsgrej till: DEXTROSOL.


-- Post From My iPhone

Ni är ju sjuka i huvudet

Och jag älskar det! Fortsätt tävla, imorgon kl 15 bestämmer jag mig. Och hörrni, det är grymt mycket lättare att vinna om man inte är anonym. Åtminstone ett säreget namn eller en mailadress tycker jag allt.

After Work

Ikväll ska jag på after work. Eller after work och after work. Jag och en kollega tillika bästa vän ska sätta oss på en pizzeria i Järna och dricka öl. Men det känns ju ändå jävligt soft att få kalla det after work. Folk som går på after work, det är ju sånna framgångsrika människor som ägnar dagarna åt sinna äckligt välbetalda och roliga jobb och nätterna åt att dricka dyra drinkar och umgås med ofräsht snygga människor. Visst?

Och okej, jag har inget äckligt välbetalt jobb och ja, snygga människor kan jag väl glömma men ofräsha kanske man kan få stöta på en och annan! Men skitsamma hörrni. Ikväll blir det after work!

Full som fan ska jag bli.

tisdag 19 maj 2009

Vinn Not on my shift-tee
















Nu har du chans att vinna ett stycke fashion ur den sjukt sjukt snygga Not on my shift-kollektionen. Allt du behöver göra (i sann jävla utlottningsanda) är att avsluta meningen nedan. Jag är enväldig domare. Ok! Förstod man något av det där? Ni ska liksom fylla i slutet av meningen med era egna ord. Ni bara hittar på liksom. Vad som helst! Vad som helst bara!


Avsluta följande mening:

Han kom gående längs stigen....

#empati

Alltså, jag är en av de mest empatiska människorna jag vet! Meeeen guuud, har du gått upp i vikt!? Shit, säkert 20 kg va?

måndag 18 maj 2009

Färjan på torra land

Jag tittar på Färjan på teve, lite med ena ögat liksom. Och ni vet, man skrattar ju, det är ju för bisarrt. Typ 3 generationer inavel som festar loss. Gärna tanter som raggar på pojkspolingar. Nu ska visst några bögar ha sin första dejt. Ja, man fattar ju varför dom valde Cinderella som första mötesplats - snacka att dom tänker ligga med varandra. Någon säger att hans bästa argument för att åka på kryssning är : "Säg såhär; på vilken krog i Stockholm får man sova över? Nej. Just det.". Nej. Just det. Och det är så jävla mycket fylla och så jävla mycket billiga ragg.

Och visst ser man ner lite på det där? På liksom Svennebanankulturen liksom. Det är inte någon smart grej, det är inte smarta människor. Det är så jag tänker, för mig själv.

Sen slår det mig. Hur såg mitt eget liv ut för ett några år sedan? Jag hängde inte med tre generationer inavel, men väl en punkare som kallades Stumpen för att han blivit av med benet - lika många teorier om hur som det finns människor. Tanter som raggade på pojkspolingar, låt mig tänka... Var det jag som tog en 16 årings oskuld? Jo, det var det. Satan. Och visserligen, det finns ingen krog i Stockholm att sova över på, men det fanns parker, och det fanns folköl så man stod sig till dörrarna öppnade igen. Ja, det var så jävla mycket fylla och så jävla mycket billiga ragg så man storknade. 

Därför borde jag hålla tyst va? Men det där var ju många år sedan. Många år sedan. Och vi var ju punkare, vi var inte Svennebanan. Vi stod över det där. Vi stod över det där. Så det så.

Hos Dr. Yousef

Idag var jag hos dr. Yousef med mina eskalerande allergiproblem. 
Det börjar faktiskt bli ett problem det där med att inte kunna andas, tro't eller ej. 
Dr. Yousef var en skön gubbe, varma ögon. Men vår konversation.... och hans förskrivning....jag vet inte alltså.

- Jaa, jag har alltså svårt att andas, framförallt nattetid. Det piper i luftvägarna och jag hostar.
- Neeej....
- Jo, alltså, jo. Det gör det.
- Hostar du, nej?
- Jo, alltså, jag hostar, inte kanske hela tiden men på nätterna.

Och efter detta skrev han ut nässpray. NÄSSPRAY!? 


Finns det överhuvudtaget något töntigare än nässpray? 
Snart får jag väl bettskena också.

Några ord om partiledarna och deras fuckability
































Jag tycker att Göran Hägglund är lik det där apotekarpsykot i Desperat Housewives.

Alltså, jag skulle kunna tänka mig att låta Jan Björklund stiga några placeringar på fuckabilitylistan. Det är en rätt stilig man faktiskt.

Om Rick Falkvinge hade varit med så hade han utan tvekan hamnat i botten av listan. Ja till och med efter Mona.

#empati

Jag är så otroligt empatisk. Extremt! Kan inte uteliggarna kamma till sig och skaffa jobb? Äckligt när de ligger runt på trottoarer sådär!

söndag 17 maj 2009

Not on my shift i Bloggvärldsbloggen

Igår nämndes bland annat Not on my shift i Aftonbladets Bloggvärldsblogg (av Mymlan).

Partiledardebatt

Jag tittar på partiledardebatten på Agenda och listar härmed partiledarna efter fuckability:

1. Lars Ohly
2. Maria Wetterstrand
3. Fredrik Reinfeldt
4. Jan Björklund
5. Göran Hägglund
6. Maud Olofsson
7. Mona Sahlin

Det var la det. 

lördag 16 maj 2009

#empati

Jag gör ALLT för mina vänner, är så empatisk! Lova att inte säga nåt, men jag ligger med Nettans man, hon får skylla sig själv! 

fredag 15 maj 2009

Som en mycket, mycket gammal man

Jag är allergiker. En hardcore sådan, allergisk mot allt man kan tänka sig i princip. Detta innebär att jag under perioder är sjuk av allergi, låt oss säga hela våren och sommaren. På ett ungefär. Jag snorar och snyftar och beter mig. Jag kliar och harklar mig och inser nu när jag skriver det varför jag så sällan blir raggad på under vår/sommar-halvåret.

Jag har också den senaste tiden utvecklat någon form av andningssvårighet. Jag rosslar och hostar som en gammal. Detta sker framförallt nattetid. Om nätterna kan ni se mig vanka, runt runt i min lägenhet. Rossla och hosta och för mig själv uttala ett matt "Oj oj oj oj...". PRECIS EXAKT som jag får för mig att en mycket mycket gammal man skulle bete sig. 

#empati

Jag är nästan FÖR empatisk. Vi ska skaffa en sommarkatt! Lagom att ha en liten kisse över sommaren. De är inte så söta sen heller...

torsdag 14 maj 2009

Vinsterna

Jag lottade ju ut två tavlor för ett tag sedan. Och de måste jag ju skicka förtusan!
Peter och Michael som vann, maila era adresser till: elvira.v.ericsson@gmail.com så kommer era tavlor - inte dom som var på bilden, dom här är bättre!

Hon som dog

När jag var liten var det en tant som jobbade på Posten som dog för att hon haft en gummisnodd kring handleden under en dag då hon sorterat post. Hemskt va? Bara knall fall liksom! Skoningslöst!

Jag inser ju att det där antagligen bara är dikt och förbannad lögn. Eller lögn och förbannad dikt. Vad som liksom. Ta det som är rätt. Men den lilla tanten finns alltid där, i mitt bakhuvud och påminner mig om att inte ha saker hårt om vitala delar. Eller några delar överhuvud taget. 

Idag har jag en kjol som är lite liten om man säger så. Jag har genom detta orsakat blodstopp från midjan och neråt. Hittils.

Tack för att ni läste. 

#empati

Jag gråter till Broarna i Madison County så empatisk är jag! Min dotter blir ledsen när jag säger att hon är ful, men hon är ju det!

Cribs - Kylskåpet



tisdag 12 maj 2009

#empati

Jag är så otroligt empatisk. Känner ingen så empatisk som jag. Men gud vad du skelar! Ser du mig? Hoho!

#empati

Ibland är det jobbigt att vara så empatisk som jag är. Fattar inte varför vi ska hålla på och skänka pengar till barn i Afrika!?

#empati

Jag är otroligt empatisk! Extremt empatisk! Kan vi sluta prata om dig och din skilsmässa, tycker du jag ska klippa lugg? 

Eurovision Song Contest Semi

Ikväll är det dags och ni kan ju gissa vad Gullsebub och Grodan gör! Ja, Gullsebub är ju inte så jävla nöjd egentligen men han gör det ändå. Det handlar om att bevara husfriden. Låt oss säga att han har noterat den gamla tampongen som Grodan glömde inrullad i papper på handfatet.

I sin statusrad på Facebook har Grodan skrivit "Jag håller alla tummar å hejjjar på Malenis IKVÄLL !!!!!!!! :0) :0)".

Och nu börjar det. Shhhhhhhhh!

Saddam, den illojale jäveln

Balloonfighter

Det här är det bästa jag sett på länge. På jävligt länge. Typ sen Stenmark. Balloonfighter är en blogg att följa, gör det nu!

Mina värsta ramlingar pt. 3

Alltså, jag har ramlat mycket i mina dar. Framförallt i tonåren. Inte på nåt gulligt bambi-vis. Mer på något slags okontrollerat tjockis vis. Ush vad det är jobbigt alltså. Eftersom det här först och främst är en förnedringsblogg, så tänkte jag redogöra för de värsta ramlingarna i mitt 24 åriga liv.

Badhushalket
På badhuset här i stan (Sveriges största äventyrsbad?) är ett ställe som jag mycket sällan besöker. I princip aldrig. Men det har hänt. Fan. Det har hänt alltså.
Mellan motionsdelen och själva äventyrsbadet går det en inglasad gång. En inglasad gång där du passerar badhusets entré. Det är alltså så, att du, när du går genom denna gång visas on display för samtliga människor som är påväg in eller ut från badhuset, helt påklädda.
Denna gång befolkades entrén av... Ja, vad kan det ha varit - ett fotbollslag? Ett tjugotal härliga ynglingar som åkt hit för att plaska.
Nu gäller det att sträcka till sig, tänkte jag, och drog in magen och försökte så graciöst som möjligt gå igenom gången. Och visst, de tittade, oj vad de tittade! Jag sträckte på mig lite till, tittade målmedvetet framåt, försökte verka oberörd.
Och då. Det är då jag gör det. En äkta äkta bananskalsramling. Och det är ingen vacker syn. Den lilla kroppskontroll jag hade är som bortblåst och jag ligger på det hala klinkergolvet och ålar omkring med handduken i den ena handen och ett förskräckt ansiktsuttryck.
De skrattar. Och det förstår jag. Hade det varit jag som stod där ute hade jag nog själv legat på backen och rullat runt i ett ostoppbart asgarv.
Fort som fan upp på fötter igen, ni vet, sådär som man gör. En liten bock till min publik, som fattar galoppen och ger mig en applåd, innan jag lommar iväg. Fort som satan. För att aldrig mer återkomma till det där badhuset. Aldrig mer.

#empati

"Jag är EXTREMT empatisk faktiskt, jag är det! Jag är för övrigt så trött särbehandlingen av rullstolsbundna - herregud, lär er gå!"

måndag 11 maj 2009

90-tal

Idag har jag haft en nittiotalsbonanza på twitter. Alla gamla minnen från nittiotalet har kommit upp till ytan. Tänk: Jazzbrallor, Just D, Fila-skor med uppfluffad plös, Robyn-bob, Championtröjor, The Latin Kings, Ruttan, Ronny & Ragge, Hårmascara, Dia Psalma, Buffaloskor, Adidasbyxor, Crockerjeans, Cecilia Vennersten, Nalle Puh och hans vänner-djur från McDonalds, Miniryggsäckar, Ultima Thule, Fruit of the Loom, 2-pac, "Balla, balla, balla!", Rocobarocco, Läppenna, Backstreet Boys, Pingis, Butterflyknivar, Absolute Music, Coolio, Page med extremt vass mittbena, Kjol utanpå byxor, Definitivt 50 spänn, GES, behöver jag fortsätta?

Jag var inte hipp alltså. Hade Gustav Vasafrilla och basker. Fick ingen Fruit of the Loom collegetröja utan ärvde en med texten Danmarks Turistbyrå. Jag skulle vilja påstå att jag klarade mig igenom hela den här perioden enbart på att försöka vara lustig (oftast på min egen bekostnad). Men en gång var det en kille som gjorde "Balla balla" på mig också. Faktiskt!

Jag lider av hybris

Det har väl inte undgått någon att jag har drabbats av ett totalt okontrollerbat storhetsvansinne. Detta har visserligen eskalerat, men om vi drar oss tillbaka till det första inlägget jag någonsin skrev i bloggen:

"Nån gång ska man väl starta en blogg också. Åttiotalist som man är. Lejon som man är. Kvinna som man är. Uppmärksamhet är allt. Allt. Och med för lite tålamod och för mycket tilltro till sig själv så är det kanske här man hamnar. "

Alltså - jag satte väl huvudet på spiken dag ett.

Men jag vill bara att ni ska veta det. Satan vad jag är glad för den här bloggen och att ni läser den. Era störda, smarta och roliga kommentarer är det som gör bloggen. Och för en ensamstående morsa utan tillstymelse till kärleksliv så är ni alla mina virtuella älskare. Eller kalla det KK om ni vill.

Kommentarer

Ibland får man jävligt sköna kommentarer. Kolla tillexempel kommentarerna till det här gamla inlägget:

söndag 10 maj 2009

Bott i skitlukt i 20 år























På löpet hos Länstidningen Södertälje idag. 
De har bott i skitlukt i 20 år. Stackarna.

Men vad har hänt egentligen? Vilka är de?
Vad är det för skitlukt?
Nu får ni bjuda lite på er själva, ge mig storyn
bakom löpet!

lördag 9 maj 2009

Dam(m)sugning

Ni vet ju hur jag är, ja, när det gäller städning alltså. Det är ju ingen hemlighet att jag hatar städning och framförallt - att jag inte ens vet hur man gör. Jag lider av en grav städallergi skulle jag vilja påstå, och det finns inget botemedel... Eller gör det det?

Här om dagarna kom dom där dammsugarpåsarna som snälla, och potentiella maken, MrDustbag skickade till mig. Med dom fick jag också några luktagottpinnar som man ska placera i själva dammsugaren. Vid dammsugning avger då dammsugaren en angenäm doft. 
Och det ska jag säga er, det är inte vilken angenäm doft som helst, utan doften av man. Och här, mina vänner, börjar det bli intressant. Plötsligt ser jag potential i dammsugaren. Känner ett litet...pirr om man så säger. 

Det känns, om jag ska vara frank, inte som en omöjlighet att jag inom kort tid kommer kunna stoltsera med lika många sugmärken som "skolans madrass" hade när hon var 15 år. Och jag funderar på om det är möjligt att ta relationen ännu längre än så. Inluften? Utluften? Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Jag ska fundera på det där. Kanske dammsugaren inom snar framtid kommer gå under produktnamnet damsugare istället. Vi får se.

Och om så sker, tack MrDustbag, tack.

Dammsugarpåsar direkt i din brevlåda från mrDustbag.se, specialisten på dammsugarpåsar

torsdag 7 maj 2009

You are a fan of Not on my shift

Jag vill bara meddela alla hängivna notonmyshift-läsare att man numera kan sätta sitt beundrarskap on display genom att bli ett fan av bloggen på Facebook. 28 st har redan kommit ut - gör det du också!

Till exempel genom att klicka här!

En sjukt bra blogg

Nu ska ni få ett tips som heter duga. Gillar ni mig, då älskar ni damen som skriver denna blogg. 

Man kan göra slut av många anledningar.

Jag hade en pojkvän en gång som uttalade ordet människa som mängiska alltid. Det var också anledningen till att jag gjorde slut.

onsdag 6 maj 2009

Ett av mina fulaste ögonblick, förevigat till år 2015

Ni vet att det finns en regel om att man alltid ska vara sitt fulaste jag i passet, legitimationen, körkortet och så vidare? Det är ju standard. Ett faktum som jag tror vi alla accepterat.

Jag har ingen legitimation, och inget jävla körkort heller. Men jag har ett pass. Således visas detta pass upp frekvent, både på krogen och i butiker. Det är ju det enda identifikationsmedel jag har så att säga.
När dörrvakterna och kassörskorna ser mitt passfoto, är det mycket sällan som de kan undlåta sig ett fniss eller leende, ibland rent utav asgarv.

Nu bjuder jag er på detsamma:























Alltså, ser ni, ser ni!? Vad satan hade jag i huvudet den där dagen för fyra år sedan? Jag har världens världens tjockaste hår. Dubbelt så mycket hår än de allra flesta. Jobbigt jävla mycket hår. Ändå kände jag mig tvungen att göra en överkamning? Ändå var jag tvungen att typ bara väta ner håret (eller är det flott!?) och missa några stripor som bara hänger ner?

Jag var tydligen tvungen.

Nahepp

Igår såg jag ut såhär. Men det hade jag ju ingenting för.

Lammkött

Ni som följt bloggen vet vid det här laget vem Gabriel är. Den fräcka kassören. Fräcka och samtidigt otroligt charmiga. Det skall erkännas att jag vid upprepade känslor tänkt orena tankar om denna yngling. Han har, förutom sin kvicka humor, ögon att drunkna i, ett leende bortan denna jord och vildlockigt blont hår som man bara vill rufsa i.

Här om dagen möttes vi igen, i kassan, jag köpte toalettpapper och varmkorv och korvbröd. Dottern i släptåg. Då släpper han bomben. Gabriel, mina vänner, är arton år. Arton år.

Plötsligt länner jag mig som Unni Drougges karaktär Hella Hell. Ett lammköttstörstande tanta som flirtar hejvilt med allsköns ynglingar.

Arton år alltså. Hur blir jag av med dessa ohederliga tankar?

tisdag 5 maj 2009

Hur man än gör så blir det fel

Igår var jag och Molly och åt pizza på lokala pizzerian, Domherren. Vi hade jävligt trevligt faktiskt, jag och min lilla satunge. Hon är ju för härlig! Men ibland, ibland blir det bara så stelt.

En zigenarkvinna kommer in på pizzerian. Molly tittar storögt på kvinnans stora kjolar och säger:

- Mamma! Titta vilken tjock vacker klänning hon har!
- Ja, den var fin, massor av paljetter och grejer.
- Varför har hon sån?
- Jo, det är för att hon tillhör en folkgrupp som kallas romer, säger jag helt pedagogiskt, och då brukar de ha sådär vackra kläder. Fast det måste vara ganska tungt, tror du inte?
- Joooo..... Rånar-gruppen sa du?

Fan.

måndag 4 maj 2009

Vardagslyx


















Jag sitter i skrivande stund och sippar, ja jag sa sippar (fast menar klunkar), i mig en folköl på flaska. Staropramen till och med. Och jag tänker i mitt stilla sinne, är inte detta, att dricka folköl på flaska, vardagslyx om något.

Vadå nån ansiktspeeling liksom? Vadå nån jävla assvår maträtt? Vadå? Det är väl fan inte vardaglyx. Folköl på flaska. Punkt.

Till detta avnjuter jag Sham 69. Och så slår det mig. Det här känns minst sagt bekant. Jo, minus unge och lägenhet och pengar på kontot så är ju det här exakt jag för 6-7 år sedan. Ja, och minus glasflaskan då.

Citerat

"Pfff.....en radiobil."

-Molly om Ferrarin som åkte förbi

Mina värsta ramlingar pt 2

Alltså, jag har ramlat mycket i mina dar. Framförallt i tonåren. Inte på nåt gulligt bambi-vis. Mer på något slags okontrollerat tjockis vis. Ush vad det är jobbigt alltså. Eftersom det här först och främst är en förnedringsblogg, så tänkte jag redogöra för de värsta ramlingarna i mitt 24 åriga liv.

Istrappan
När jag gick i högstadiet var jag inte någon populär tjej. Tvärtom. Det var lite av ett helvette för mig. Fram tills nu hade jag kunnat ta mig fram ganska väl på min humor, jag var alltid bästis med de populära tjejerna. Nu ändrades förutsättningarna och jag var faktiskt ganska utsatt under en tid. Av den anledningen är det här en tragiskt ramling, men never the less underhållande.

Jag har alltid varit en lite knubbig tjej, med rött hår och total avsaknad av kontroll på min kropp. Jag var dessutom en riktig liten plugghäst, fast ja, inte på nördnivå kanske.

Det var vinter och jag var på väg till skolan. Vägarna kantades av snöhögar och trottoaren var hal av is. För att komma in genom skolans huvudingång måste man bestiga en trappa bestående av cirka 15 trappsteg i två sektioner. Utanför huvudingången står de, tjejgänget som gjorde mitt liv till en röra. Och jag vet att jag tänker, att nu ska jag hålla huvudet kallt, gå förbi dem rakryggad, stolt, de ska fan inte komma åt mig. Aldrig.

Ja, jo, det kunde jag ju tänka va! Men det är inte så lätt när man sekunderna efter man tänkt den tanken ligger i trappan och krälar. Och ni vet, ni vet när man ska försöka vara kool, komma upp på fötter fort som satan och borsta av sig. Det gjorde jag. Bara för att halka till ytterligare en gång. Och dratta på ändan. Ett nervöst skratt. Sen upp på fötter, och när jag passerar det lilla gänget högstadiefittor så får jag iallafall ur mig ett: "Jag bjuder på den."

I sanning, för att citera en kristen bloggare, en av mina genom tiderna värsta ramlingar.

Bloggtips

Jag vet att många av er faktiskt läser min blogg Brev till mamma till er vill jag berätta om en annan blogg, som handlar om precis samma underbara mamma. Det är en underbar, vacker och smärtsam blogg.

“Mamma gick vidare den 18 mars, precis en månad efter sin femtiårsdag. Dagen hon lämnade var en fantastisk dag, den första vårdagen. Solen sken då vi lämnade avdelningen, solen sken och jag kunde inte låta bli att le. Det var mamma i luften, i solen, i molnen. Hon sa alltid det, att man inte skulle glömma bort att njuta av livet. Jag var ledsen men samtidigt lättad när hon dog. Lättat över att hon inte behövde lida mer. Min mamma var så stark, nog den starkaste kvinnan jag mött. Människor kallar henne udda, speciell - jag kallar henne fantastisk, hon världens bästa mamma. Kerstin sa, några dagar efteråt att “aldrig har jag träffat någon som gav så mycket, gav så otroligt mycket till andra, som din mamma” och det har inte jag heller.”

Läs den, gör det, så får ni också ytterligare en bild av vår underbara mamma.

http://dygnen.wordpress.com/

lördag 2 maj 2009

Några ord om svininfluensan

Det är ju ett jävla snack om svininfluensan nu. Folk faller som furor. Insjuknar i hastig takt. Det där är ju bara nys.

Svininfluensan, mina vänner, är verkligen inget nytt. Den har existeras sedan urminnes tider. Det vet ju ni också. Är ni inte drabbade så har ni rimligtvis blivit exponerade både en och två gånger. Jag skulle vilja påstå, trots att jag är novis i frågan, att 8 av 10 män jag träffat har varit smittade. På en höft.

fredag 1 maj 2009

Natten i bilder

Hittade denna lilla bildkavalkad från när jag kommit hem igår. Jag vet inte riktigt vad jag gör. Vet ni?


Not on my shift älskar nördar.

Och de får gärna dansa såhär:

Min första pojkvän

Min första pojkvän var två meter lång. Och smal. Som ett grässtrå vajade han i vinden. Hans hår räckte ner till axlarna och han hade, vinter som sommar en lång skinnrock. Den var visserligen av rätt längd, men på grund av hans spensliga kroppsbyggnad så hade skinnrocken definitivt rymt tre av honom. Kanske fyra. Hans jeans var alltid för korta och hemma i hans lägenhet blev jag alltid allergisk.

Han var 18 år, och jag var 16 och jag tyckte att han var så gammal. Att jag hade en "äldre" pojkvän.
Han spelade rollspel. Och jag fick vara med. Han var kommunist. Jag fick vara med. Jag såg upp till honom. Ett tag. Tills jag insåg att han inte alls var mognare, mer belevad eller erfaren än mig.
Och jag blev elak.

Man är inte snäll när man är 16 år. När allting kretsar kring sin egen person. Nu när jag tänker tillbaka på hur ömt han såg på mig, hur han ständigt bad om ursäkt för vem han var, hur han sa att han älskade mig när jag sa att jag hatade honom. Då tänker jag på vilken äckligt småaktig människa jag var som störde mig på hur han bärde Ica-kassarna eller att han inte topz-ade öronen.

Fast jag tror jag är bättre nu.
Men jag tycker fortfarande att man ska topza öronen då och då. Punkt.

Nu kommer den, fyllebloggen!

Japp, ärligt talat typ förstra gången jag bloggar under the influence. Alltså på riktigt. Många gånger att jag tagit ett par glas vin. Men nu ör jag hemma från krogen. Japp, ni hörde rätt. Jag vet dick ite om jag stavade det rätt.

Man kan säga att jag varit på ungdomsdisco. Och känt mg som en kärring. En äkta jävla kärring. Folk sexdansar och diggar typ musik somjag itne förstår mig på alls. Enda uppmärksamheten jag fick var pga av min Cock Sparrer tishA, inte för tt nån visste vilka Cock Sparrer är. Typ tvärtom. Nån ba: "Kåkk Spärrer...... Äru flata!?!?!?!"

Yeees. Godnatt mina bästa bästa älskade bloggläsare.