lördag 30 maj 2009

Elvira Ericssons bekännelser

Alltså, jag vet inte varför jag väntat så länge med att berätta om den här händelsen. Jag vet ju att jag någon gång måste göra det. Måste öppna upp, måste släppa ut för att kunna gå vidare. Jag måste det. Och därför berättar jag nu. Trots att det fortfarande rör upp många känslor och frågor i mig. Som än idag står obesvarade. Varför just mig? Varför?

Det var en nästan sommarvarm lördag, solens strålar smekte mitt blekfeta lekamen och jag och Molly bestämde oss för att ta en liten promenad till affären för att köpa glass. När vi gjort detta satte vi oss på bänken utanför Konsum och lapade i oss solen och våra smältande glassar. 
Då kommer han gående. Rakt emot mig. Med ett leende som säkerligen smält många tonårsflickors hjärtan. Han ser mig rakt i ögonen. Hans leende bländar mer än solen själv. Han knycker lite på axeln, blinkar flirtigt med ena ögat och säger "Hej!", släpper mig inte en sekund med blicken, de nötbruna ögonen borrar sig in i mig, håller mig gisslan.

Jorden rämnar under mina fötter. Och jag utstöter ett nästan ohörbart "Hij" i falsett. Paniken bubblar under ytan. Varför gör han så!? Varför mig? Varför här? Känslorna far i mig. Förvåning blandas med genans, upprördhet, förvirring och chock. Och långt långt långt inne, längst in, ett förbjudet pirr. 

Han går in på Konsum. Dithän jag själv också var på väg i tanken precis innan han dök upp. Jag skulle köpa en dricka till Molly och nu, i denna stund, hör jag henne i bruset av mina egna tanker "Maaamma, driiiickan. Nuuu". Jag reser mig från pankbänken och går i på Konsum. Och varför jag nu beter mig som jag gör förstår jag inte alls såhär i efterhand. Jag smyger längs hyllorna. Spanar efter hans vilda kalufs, hans spensliga pojkkropp. Inte för att jag vill se honom igen, tvärtom, jag vill inte för mitt liv möta hans blick igen. Aldrig. Så jag smyger längs hyllorna. Gömmer mig. Står länge och bläddrar bland tidningarna i väntan på att han och hans tuffa kepskompisar ska betala för sina glassar och lämna butiken. Sedan andas jag ut. 

Men fortfarande. Vad var det där om? Han kan faaan inte varit en dag över 14 år. Inte en dag.

3 kommentarer:

  1. Äh.. det va väl fint. Smyga efter lammkött. Alla vill vi åt den där känslan och en del är väl beredda på att ge efter lite extra för den där kicken :)

    SvaraRadera
  2. Jag tycker det låter äkta "Hollywoodfruar". Lammkött, klass och stil - livet som kvinnlig pedofil.

    SvaraRadera
  3. Hahaha (Jag har uppenbarligen fortfarande inte läst hela din blogg. Ljuvligt. *seR fram emot*) /P

    SvaraRadera