fredag 1 maj 2009

Min första pojkvän

Min första pojkvän var två meter lång. Och smal. Som ett grässtrå vajade han i vinden. Hans hår räckte ner till axlarna och han hade, vinter som sommar en lång skinnrock. Den var visserligen av rätt längd, men på grund av hans spensliga kroppsbyggnad så hade skinnrocken definitivt rymt tre av honom. Kanske fyra. Hans jeans var alltid för korta och hemma i hans lägenhet blev jag alltid allergisk.

Han var 18 år, och jag var 16 och jag tyckte att han var så gammal. Att jag hade en "äldre" pojkvän.
Han spelade rollspel. Och jag fick vara med. Han var kommunist. Jag fick vara med. Jag såg upp till honom. Ett tag. Tills jag insåg att han inte alls var mognare, mer belevad eller erfaren än mig.
Och jag blev elak.

Man är inte snäll när man är 16 år. När allting kretsar kring sin egen person. Nu när jag tänker tillbaka på hur ömt han såg på mig, hur han ständigt bad om ursäkt för vem han var, hur han sa att han älskade mig när jag sa att jag hatade honom. Då tänker jag på vilken äckligt småaktig människa jag var som störde mig på hur han bärde Ica-kassarna eller att han inte topz-ade öronen.

Fast jag tror jag är bättre nu.
Men jag tycker fortfarande att man ska topza öronen då och då. Punkt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar