onsdag 27 maj 2009

Molly har vattkoppor. Jag vill dö.

Molly har vattkoppor. Vattkoppor! Jag vill krypa ur mitt skinn. Fattar ni liksom? VATTKOPPOR. Ni kanske inte gör det. Men det är för att ni inte har hela historien. Det skulle ta en evighet att återge den, men låt oss bara säga att jag är fobiskt rädd för hudsjukdomar. För att illustrera detta ska jag återge en händelse som inträffade för några år sedan. 

Jag befann mig på jobbet då jag upptäckte att jag kliade mig frenetiskt i knävecket. Jag drog upp byxbenet och vad ser jag. Tre små prickar. Tre stycken! Ja nej, jag vet, det är inte mycket. Men det var tre prickar som jag inte kände igen. Snabbt drog jag slutsatsen att jag fått svinkoppor. Panik utbröt. Utan ett ord lämnade jag jobbet springande och tog en buss in till stan. Jag måste till ett apotek, jag måste till ett apotek skrek rösten i mitt huvud. 

När jag väl kom till apoteket hade det stängt. Exakt bara några minuter innan jag kommit fram. Jag såg hur det rörde sig därinne. Så jag bankade och bankade på dörren. Ingen kom. Jag fortsatte banka. Bindgalen! Banka och ropa. Ingen kom. Sen kom två väktare och sa att jag skulle avlägsna mig från platsen. Striden var förlorad, men kriget var inte över. Jag och mina tre prickar i knävecket begav oss till akuten. Akuten. Tre prickar i knävecket. Ungefär så fobisk är jag för hudsjukdomar. 

Akuten vill inte ta emot mig. Tydligen är inte svinkoppor något akutärende. Men jag ser till att få en tid på vårdcentralen omgående dagen därpå. Och gissa frustrationen när jag kommer till VC och min doktor är en kines som inte kan ett jävla ord svenska. Knackig engelska också. 
"IMPETIGO, skrek jag, IMPETIGO!" Han bara skakade på huvudet. "IIIIIMPETIIIIGO!" fortsatte jag. Någon antibiotika ville han inte skriva ut. Gubbfan. Nej, det behövs tydligen bara om man är väldigt illa ansatt. Men det var ju jag! Men han gav med sig kan jag lova. Jag var mycket övertygande under min utläggning för att övertala honom. Jag gjorde uttalanden som: "Don't you fuck with ME mister", "I will commit fucking suicide" och "Just write the damn precription, or else...". Det gick hem. Jag har alltid varit bra på att uttrycka mig på ett övertygande sätt. 

Såhär är det alltså för mig när det kommer till hudåkommor. Så ni kanske förstår att Mollys vattkoppor är way mer smärtsamt för mig än för ungfan. Jag vill dö. Dö.

6 kommentarer:

  1. Vattkoppor är lugnt. Dom har lite feber och är lite gnälliga och ser ut som pestoffer. Det är lugnt. Ladda dvdn.

    /GUbbis

    SvaraRadera
  2. @Gubbis - I den här lill familjen är det inte Molly som gnäller kan jag lova. Det är undertecknad. Vattkopporna har utvecklats till enorma blåsor. Kravet i hemmet är nu att både hon och jag bär heltäckande klädsel och undviker onödig kroppskontakt.

    SvaraRadera
  3. Vänta tills hon får finnar...

    SvaraRadera
  4. @Anonym - Den dagen, den sorgen. Då får hon nämligen flytta hemifrån.

    SvaraRadera
  5. NEEEJ, man måste få luft på blåsorna, annars får dom ingen chans att torka. Dessutom kliar det mer. Gör om och gör rätt nu. Allvarligt (förutsatt att du var allvarlig).

    Då går det över på ett kick. Talk är bra.

    /Gubbs.

    SvaraRadera
  6. @Gubbs Okej, jag överdriver något. Men det är skönt att du tar kommandot här, för jag står lite handfallen. Sjukt barn är inget jag är van vid. Hon har fan aldrig varit sjuk.

    SvaraRadera