torsdag 4 juni 2009

Hon var rar när hon hade feber.

Ni vet, med min dotters hemska sjukdom. Det är nästan bra nu. Bara sårskorpor liksom. Vet ni att hon fick i munnen stackaren. Fatta det. Jag visste inte och försökte få henne att äta. Tro på fan att jag hittade all mat utspritt i små burkar och koppar sedan. Hon är inte dum, min dotter, inte dum alls. Fast jo, hon hade ju bara kunnat visa blåsorna i munnen så hade jag förstått. Så rätt dum är hon faktiskt. 

Men rar är hon. Gullig och rar. Iallafall så länge hon hade feber. Det har hon inte längre. Nu är hon gamla vanliga Monstermollan. Det är så hon kallas. På riktigt. Monstermollan har just anlagt en enorm picknick på vardagsrummet. Och när jag sa till henne att städa upp efter sig så sa hon bara "Nej, tack.". NEJ TACK!? Vadå nej tack? Hon tror tydligen att hon kan köra med mig hur mycket hon vill. 

Det ska vi bli två om, kan jag lova. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar