måndag 29 juni 2009

Om rädda män och deras flykt till småbarnsåren

Jag har tänkt på en sak som jag skrev på skoj häromdagen, nämligen nummer åtta i min 10-stegs framtidsplan.
"8. Jag hoppas också att jag under min livstid får bekanta mig med en man utan moderskomplex. Skuille vilja prova en relation utan blöjbyten."
Det där var ju i stunden bara på skoj. Det förstår ju ni också, jag har egentligen bara haft två förhållanden där männen ifråga bett mig att pudra deras stjärtar med talk. Jag skulle vilja påstå att jag alltid överdriver lite. Men den här lilla överdriften, och en del diskussioner väckte en av mina hjärtefrågor.

Vuxna män som kallar sig pojkar.

Framförallt kommer detta påstående till uttryck för deras oro inför barn, typ: Hur ska jag kunna ta hand om ett barn, jag är ju själv ett barn. Vilket är lite lite lustigt eftersom de uppenbarligt har sökt sig till mig just av denna anledning, jag är mamma. Ni greppar dilemmat här va? "Pojkarna" söker en kvinna som vaggar dem i sin varma famn och håller vargarna på avstånd, men eftersom de är just pojkar så avsäger de sig alla förväntningar på någon form av ansvarstagande, vilket, givetvis skapar en ganska ansträngande livssituation för den omhändertagande kvinnan.

Och jag förstår att det är lätt. Som pojke friskriver man sig alla förväntningar, allt ansvar och alla skyldigheter. Men är det verkligen så ni vill ha det? Är det verkligen det? Vi har alla våra demoner, det kan vi vara överrens om, men varför inte kalla dem vid sina rätta namn. Och våga. Varför inte våga säga: "Jag är rädd för att ta ansvar, för jag är rädd att misslyckas", varför inte säga "Jag blir osäker på mig själv när jag känner att det förväntas mycket av mig". Våga säga "Om jag tar mig skyldigheter, så måste jag offra delar av mig, och jag vet inte om jag vill det".

För om ni gjorde det, istället för att skylla på någon slags emotionell underutveckling (som jag i de allra flesta fall har svårt att ta till mig), så hamnade vi på en nivå där vi kunde mötas som två vuxna människor. Och diskutera saken, som det så vuxet heter.

4 kommentarer:

  1. Jag önskar att jag kunde ställa mig på barrikaderna och säga att du har fel, men tyvärr finns det en och annan kille som stämmer rätt väl in på den beskrivningen.

    Å andra sidan finns det en del avigsidor hos tjejer som förstör också, särskilt de som är patologiskt svartsjuka - samtidigt som själva är väldigt flörtiga.

    SvaraRadera
  2. @Anjo - Åhhh, don't get me started på svartsjuka. Världens mest onödiga (och kontraproduktiva?) känsla.

    SvaraRadera
  3. Det finns något med det här inlägget som gör att jag känner att jag måste kommentera. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Och jag har gjort minst fyra långa utkast. /P

    SvaraRadera
  4. @pelletsmaskinen - Jag fick dig uppenbarligen att fundera litegrann. Och det är jag glad för, sen om det resulterar i en kommentar eller ej är i slutändan mindre viktigt.

    Jag har funderat mycket sedan det här inlägget också. För lika mycket som "pojkarna" ofta söker sig till mig så måste det väl vara så att jag också har en viss dragningskraft gentemot pojkar (ouch, det där kan missuppfattas!). I've got some analysing to to liksom.

    SvaraRadera