måndag 13 juli 2009

Ur frustrationen kom ett jävla hårband.

Alltså, det hände en grej för ett par timmar sedan. Som egentligen är helt helt tragisk. Men som med alla sånna tragiska grejer så finns det en humoristisk aspekt och efter att man fått lite distans till det, så kan man fnissa lite åt det, fast att det är så hemsk. Nu ska jag berätta för er. Berätta vad som hände. 

Idag fick jag paket. På posten. Från HM. Det är såhär att jag har typ sjukt lite kläder, jämt! Jag köper nya och nya, men jag har ändå aldrig något att ha på mig. Jävligt skumt det där. Men ah, jag var och hämtade det där paketet i alla fall. Lite till mig. Lite till dottern. 
Grejen är bara, att jag har gått upp i vikt. Men hjärnan har inte hängt med riktigt. Så jag har köpt massa kläder i min gamla storlek och tänkt att, vafan, sån jävla skillnad kan det inte vara. Vadå? Liksom Vad-fucking-då? Det kommer funka. 

Och det är ju det. Att jag är en envis jävel. Så när jag drar en av de snyggaste klänningarna över huvudet så känner jag liksom. Jag känner att det här, det här kommer att gå åt helvete. Åt helvete. Jag lovar. Men när man redan har fått igenom armarna och huvudet genom en sån jävla klänning så finns det ingen återvändo. Det är bara att görat. Det är bara att slutföra. Så får det gå som det går. Så jag pressar den lilla klänningen ner för min kropp. Som ett litet korvskinn är den. Men det går. Ner över höfterna. Rumpan. Och sen sitter den där. 

Jag tittar mig själv i spegenl. Så slank min kropp blev! Allt ihoppressat liksom. Väldigt smärt! Okej, tuttarna är helt tillplattade. Men ändå. Ja, jo, visst. Men det är en sanning med modifikation det där. För när man kommer upp till armarna. Ja, de står liksom rakt ut. De går faktiskt faktiskt verkligen inte att fälla ner. Rakt ut bara! Helt rakt ut står armarna. 

Och jag blev liksom så himla himla arg. Fruktansvärt arg. Spände varenda muskel i min kropp i något försök att typ spränga mig själv igenom den där jävla klänningen, som förövrigt var tigerrandig i lila liksom. Ni ser det kanske framför er? Hur jag blåser upp mig från att bli fri från detta fängelse till klänning. Pfft. Men inte ens det gick. Jag blev bara röd i ansiktet. 

Den ultimata förnedringen var ju när jag tillslut bestämde mig för att klippa sönder fanskapet. Ja! Jag gjorde faktiskt det. Jag klippte sönder den jävla skiten. 

Det lilla bandet i midjan sparade jag. Det kan jag kanske ha i håret. 

6 kommentarer:

  1. hahah men fyfan! det är typ det värsta som finns, då är man å andra sidan glad att man valde att beställa hem istället för att klämma på sig en förliten grej i ett provrum och typ få ångestattack på ångestattack.

    SvaraRadera
  2. Lovely!
    Jag gjorde precis samma sak nyligen, fast jag lyckades krångla mig ur klänningen igen. Nu har jag världens finaste lilla blommiga fodral som ligger och hånskrattar åt mig på soffan. TJOCKIS säger den. Bah. Det är den som är felsydd. såklart.

    SvaraRadera
  3. @dygnen Ja, vad fan hade jag gjort om jag varit i butik? Shit alltså. Då hade jag nog, på fullt jävla allvar, velat dö. På riktigt bara dö. Vadå, fråga personalen om hjälp? No way. Uuhhh.

    SvaraRadera
  4. @Mäjlin - Alltså, vafan, jag borde ha känd direkt när jag började att det aldrig skulle gå väl. Jag kände det. Och ändå gjorde jag det.

    SvaraRadera
  5. Du har blivit sjukt bra på att skriva rubriker. Kanske skulle ha skippat "jävla" just här dock - ett hårband är inte fy skam. /P

    PS. Jag har DuTub-videon av det du just spelade upp som en loopad slinga på näthinnan. Runt runt, runt runt. DS.

    SvaraRadera
  6. @pelletsmaskinen - Det är avhållsamheten som gör tricket. Att inte skriva rubriken först alltså.

    Ingen vacker syn. Men den skulle nog bli jävligt viral, den där filmen.

    SvaraRadera