måndag 28 september 2009

Dagarna efter

Det var som att rastlösheten smittade. Nu kände hon sig uttråkad. Så jävla uttråkad. Dagarna efter den vansinniga natten hade hon känt sig så levande, alla sinnen var öppna, men varje tanke riktad åt hans håll. Det måste hända något, säger hon tyst för sig själv, smakar på orden som hon ifrågasatte bara några dagar tidigare. Flera gånger hade hon hindrat impulsen att skriva till honom. Hon vet ju att det inte vore klokt. Och vad skulle hon skriva? Hon skrattar till för sig själv, hej, vi sågs för några dagar sen, du höll en kniv mot mitt bröst, vill du träffa mig igen? Nej, det var ju vansinne.

Det måste hända något, säger hon igen med eftertryck, jag är så jävla uttråkad, det måste hända någonting nu.


fredag 25 september 2009

...

Jag är så jävla uttråkad säger han och stirrar stint in i mina ögon. Jag är så jävla uttråkad, det måste hända något, jag måste känna något, har du testat syra någon gång? fortsätter han utan att släppa mig med blicken. Jag skakar bestämt på huvudet. Du borde prova, du skulle gilla det. Jag skakar än en gång bestämt på huvudet. Han slår ner blicken och sparkar i gruset, knappt hörbart mumlar han, jag är så jävla uttråkad.

Vi fortsätter gå. Han kryssar hit och dit mellan väggarna. Varje föremål som kommer i hans väg får känna hans ilska. En cykel far i en båge över vägen och landar hårt strax framför mig. Jag drar honom till mig och han lägger sin arm över mina axlar och jag säger att det han gör nu gjorde jag när jag var sjutton. Sen gick det över. Varför är du så arg, frågar jag honom. Han är tyst en lång stund innan han svarar, jag är inte arg, jag är bara uttråkad, så jävla uttråkad. Jag skakar på huvudet, säger att det här är inte tristess, det här är djup smärta. Hans svar blir en ölflaska mot en vägg. Ljudet av glas som krossas.

Lite senare, i köket frågar jag honom igen, varför är du så arg, vad bär du på för sår? Han sjunker ihop. Uppgivet svarar han, jag vet inte, så jävla mycket. Livet liksom, hela livet är ett sår. Han fingrar på en kniv som ligger på bänken medan han pratar. Väger den i handen. Snurrar den. Jag sträcker fram handen och för hårtesten som hänger för hans ögon åt sidan. Han lyfter blicken, ser mig i ögonen och upprepar, hela livet är ett sår och jag är så jävla uttråkad. Du är fin och allt det där, men det räcker inte, inget räcker, det måste hända något. Jag nickar, säger att jag förstår. Så går jag ut ur köket för att hämta min öl. När jag kommer tillbaka står han fortfarande med kniven i handen, drar med tummen över bladet för att känna hur vass den är. Sen riktar han den mot mig, tar ett steg mot mig. Jag står kvar, tittar honom rakt i ögonen, medan han fortsätter med sitt mantra, det måste hända något, det måste hända något. Han tar ett steg till mot mig, hela tiden med kniven riktad mot mitt bröst. Så nära att jag kan känna värmen från hans andedräkt. Så nära att jag kan känna hans smärta som om den vore min egen. Jag är inte rädd. Han märker det. Det provocerar honom. Men jag vet varför han gör såhär. Varför blir du inte rädd, frågar han. Jag svarar att det är för att jag vet att han inte kommer försöka göra mig illa. Jag svarar att jag vet att han testar mig, testar om jag kan hantera det han har att säga mig, därför blir jag inte rädd. För det här är ett test, och genom att inte backa, inte bli arg eller rädd har jag passerat testet. Han kan lita på mig. Jag säger det till honom.
Han sänker kniven och kysser mig.

Vi står tysta i köket. Musiken från rummet intill lägger sig som en dimma i rummet. Jag blundar, nickar i takt till musiken, jag har en dotter säger jag. Hans blick lyser upp, jag älskar barn säger han, jag älskar att leka med barn, jag skulle kunna göra det hela dagarna. Jag ser det, svarar jag, det var som att du fick liv bara av att tänka på det. Han nickar. Slår du henne, frågar han sen. Aldrig svarar jag, jag har aldrig slagit min dotter, blev du slagen? Han är tyst en stund, sedan nickar han. Sen tillägger han att det var bra, att han behövde det, att det gjorde honom stark. Jag frågar om han verkligen är stark. Ja, säger han, jag är stark, ingen kommer nära mig, ingen kan rå på mig, ingen. Jag frågar om det verkligen är att vara stark. Ja, säger han, det är att vara stark. Jag är svag nu, för att jag berättar det här för dig, jag är svag nu. Men annars.
Jag frågar om han kommer att slå sina barn i framtiden. Han rycker på axlarna, kanske, kanske inte, vi får se. Så är han tyst ett tag, sedan, Nej, nej jag kommer aldrig slå mina barn. Det kommer jag aldrig göra. Jag drar handen genom hans hår och vi kysser varandra igen. Det måste hända något, viskar han, jag är så jävla uttråkad, nåt måste hända nu. Jag frågar vad han vill ska hända, han rycker på axlarna, suckar, säger att han är trött, att han ska lägga sig en stund.

Själv går jag hem, genom stan. Nattlufter renar min tankar. Jag går en omväg, jag är ny i stan. Det tar två timmar att komma hem. Det här är Stockholm, tänker jag, det är precis samma smärta och ångest som överallt annars. Bara i lite finare förpackning.

söndag 13 september 2009

När man ser en morsa röja runt i klätterställningen är det inte utan att man börjar fundera

Alltså, jag vet att jag kan få mothugg här. Men jag tar det. Jag kan ta det. Jag har ältat detta så många gånger att jag måste få det ur mig en gång för alla.

Det finns ett duktighetskomplex bland föräldrar idag. Mycket av det är bra, hälsosamt. Men andra gånger går det också ganska snett. Jag tänker framförallt på häromdagen (och många andra dagar innan dess) som jag och ungen spenderade i lekparken. Tessins Parklek för att vara precis. Det är en fin lekpark. Mycket roliga lekställningar och möjligheter. En dröm för vilken unge som helst!
Det jag förvånades av när vi kom till lekplatsen var att trots att stället var packat som jävla röda linjen mot Ropsten klockan kvart i fem så får jag hela parkbänken för mig själv. Fatta, jag får sitta själv trots att det är så mycket folk att min unge typ kan stagedivea från klätterställningen och ta sig ändra bort till gungställningen utan problem. För vad gör föräldrarna?

De leker. LEKER! Ja, alltså, inte för att de egentligen tycker att det är roligt. Utan för att de är duktiga, duktiga, duktiga föräldrar som alltid finns där för sina barn. Det är därför de leker. Det är därför de står i mitten på gungbrädan och flaxar med armarna för att inte tappa balansen. Det är därför de klämmer in sig i det lilla lilla utrymmet under rutschkanan och leker affär. Det är därför de står UPPE I KLÄTTERSTÄLLNINGEN och tjoar och tjimmar. Det är därför det sitter tre fäder med sina söner i varsitt hörn av sandlådan och gräver som om det vore livet som stod på spel. För att de är duktiga. För att de är BRA föräldrar. Jag har till och med sett en förälder full upptagen med att demonstrera hur en trehjuling funkar genom att själv försöka cykla runt på den. Fatta den synen! Fatta!

Alltså, för det första gillar jag inte att leka. Tycker det är skittråkigt. Men trodde jag att det skulle vara bra för min unge så hade jag gjort det ändå. Men jag tänker såhär. Är det några som kan det här med att leka så är det väl barnen? De vet hur man klättrar i en klätterställning, och om de nu inte skulle göra det så kommer de antagligen kunna räkna ut det genom att kolla hur de andra ungarna gör. Ungar kan gräva i sandlådan, och tänk, om inte pappsen hade varit så duktig så kanske de hade haft två nya kompisar att gräva med.

Att göra sitt barn beroende av ens närvaro till den utsträckningen att till och med leken kräver en förälders närvaro. Är det vettigt?

Disclaimer: Det finns givetvis undantag. Det finns barn som faktiskt behöver stöd. Och det finns föräldrar och andra vuxna som faktiskt, på riktigt, roas av att leka i lekpark och då kan man kanske vara med. Ibland.

tisdag 8 september 2009

Begreppsförvirringen är total i det Ericssonska hemmet.

Jo, såhär var det. Att jag bad dottern att hämta en bricka åt mig från vardagsrummet. Vi skulle nämligen ha mys och äta middagen i soffan. Och i vardagsrummet finns brickan som liksom ska göra allt lite lättare rent logistiskt. Och jag menar, dottern är 5 jordsnurr. Nog fan ska hon veta vad en bricka är. Men ändå kommer hon tillbaka med en vas. En vas! Och jag säger, "Nej, gumman, det där är en vas. Jag menar en bricka. En BRICKA som man liksom ställer saker på. S t ä l l e r saker på. Okej?". Dottern är tyst en lång stund. Ser eftertänksam ut. Bekymrad. Men sedan lyser hon upp och säger: "... Jahaaaaa, mamma, nuuu vet jag ju vad du menar. En PLATTFORM!"

Ja, jo, det var ju ett annat ord för det...

lördag 5 september 2009

Marsvinssuperhjältar och skäggmusikblogg

Ikväll ska jag och Molly på G-Force. Ni vet filmen om marsvinen som blir superhjälptar. Fatta det. Fatta marsvin som blir superhjältar. Marsvin! Kan inte bli fel. Och det är uppenbart att jag är mer peppad på det här biobesök än mitt femåriga förkläde till dotter. Bara för någon minut sen ropade jag till henne:

- MARSVINSSUPERHJÄLTAR MOLLY! FATTA MARSVIN! ÅH!
- ....jaja.

Förresten har jag startat en ny blogg. Om musik. Det är lite som att skaffa ett till barn när förhållandet är lite kämpigt. Men vi är annorlunda. Vi ska ta oss igenom det här och en till blogg kommer göra att vi hittar tillbaka till varandra. Vi är annorlunda.

http://beardmakesbettermusic.blogspot.com/

onsdag 2 september 2009

Så fint.

En usel bloggares försvarstal

Jag har varit en fullkomligt värdelös bloggare under augusti månad. Det är inte okej. Inte alls. September är månaden då jag kommer igen. Det sa jag redan igår på Twitter men somnade 5 minuter senare.

Men ni vet. Först semester. Sen flytt. Sen ny skola. Dagis. Stad. Liv.

Jag kan i alla fall rapportera att skolan går bra. Tar mycket tid och energi men så sjukt roligt. Ungen har landat på sitt nya dagis och jag har lyckats skräpa ner nya lägenheten minst lika mycket som min förra.

Ikväll. Ikväll gäller det. Ses här då.


-- Post From My iPhone