fredag 25 september 2009

...

Jag är så jävla uttråkad säger han och stirrar stint in i mina ögon. Jag är så jävla uttråkad, det måste hända något, jag måste känna något, har du testat syra någon gång? fortsätter han utan att släppa mig med blicken. Jag skakar bestämt på huvudet. Du borde prova, du skulle gilla det. Jag skakar än en gång bestämt på huvudet. Han slår ner blicken och sparkar i gruset, knappt hörbart mumlar han, jag är så jävla uttråkad.

Vi fortsätter gå. Han kryssar hit och dit mellan väggarna. Varje föremål som kommer i hans väg får känna hans ilska. En cykel far i en båge över vägen och landar hårt strax framför mig. Jag drar honom till mig och han lägger sin arm över mina axlar och jag säger att det han gör nu gjorde jag när jag var sjutton. Sen gick det över. Varför är du så arg, frågar jag honom. Han är tyst en lång stund innan han svarar, jag är inte arg, jag är bara uttråkad, så jävla uttråkad. Jag skakar på huvudet, säger att det här är inte tristess, det här är djup smärta. Hans svar blir en ölflaska mot en vägg. Ljudet av glas som krossas.

Lite senare, i köket frågar jag honom igen, varför är du så arg, vad bär du på för sår? Han sjunker ihop. Uppgivet svarar han, jag vet inte, så jävla mycket. Livet liksom, hela livet är ett sår. Han fingrar på en kniv som ligger på bänken medan han pratar. Väger den i handen. Snurrar den. Jag sträcker fram handen och för hårtesten som hänger för hans ögon åt sidan. Han lyfter blicken, ser mig i ögonen och upprepar, hela livet är ett sår och jag är så jävla uttråkad. Du är fin och allt det där, men det räcker inte, inget räcker, det måste hända något. Jag nickar, säger att jag förstår. Så går jag ut ur köket för att hämta min öl. När jag kommer tillbaka står han fortfarande med kniven i handen, drar med tummen över bladet för att känna hur vass den är. Sen riktar han den mot mig, tar ett steg mot mig. Jag står kvar, tittar honom rakt i ögonen, medan han fortsätter med sitt mantra, det måste hända något, det måste hända något. Han tar ett steg till mot mig, hela tiden med kniven riktad mot mitt bröst. Så nära att jag kan känna värmen från hans andedräkt. Så nära att jag kan känna hans smärta som om den vore min egen. Jag är inte rädd. Han märker det. Det provocerar honom. Men jag vet varför han gör såhär. Varför blir du inte rädd, frågar han. Jag svarar att det är för att jag vet att han inte kommer försöka göra mig illa. Jag svarar att jag vet att han testar mig, testar om jag kan hantera det han har att säga mig, därför blir jag inte rädd. För det här är ett test, och genom att inte backa, inte bli arg eller rädd har jag passerat testet. Han kan lita på mig. Jag säger det till honom.
Han sänker kniven och kysser mig.

Vi står tysta i köket. Musiken från rummet intill lägger sig som en dimma i rummet. Jag blundar, nickar i takt till musiken, jag har en dotter säger jag. Hans blick lyser upp, jag älskar barn säger han, jag älskar att leka med barn, jag skulle kunna göra det hela dagarna. Jag ser det, svarar jag, det var som att du fick liv bara av att tänka på det. Han nickar. Slår du henne, frågar han sen. Aldrig svarar jag, jag har aldrig slagit min dotter, blev du slagen? Han är tyst en stund, sedan nickar han. Sen tillägger han att det var bra, att han behövde det, att det gjorde honom stark. Jag frågar om han verkligen är stark. Ja, säger han, jag är stark, ingen kommer nära mig, ingen kan rå på mig, ingen. Jag frågar om det verkligen är att vara stark. Ja, säger han, det är att vara stark. Jag är svag nu, för att jag berättar det här för dig, jag är svag nu. Men annars.
Jag frågar om han kommer att slå sina barn i framtiden. Han rycker på axlarna, kanske, kanske inte, vi får se. Så är han tyst ett tag, sedan, Nej, nej jag kommer aldrig slå mina barn. Det kommer jag aldrig göra. Jag drar handen genom hans hår och vi kysser varandra igen. Det måste hända något, viskar han, jag är så jävla uttråkad, nåt måste hända nu. Jag frågar vad han vill ska hända, han rycker på axlarna, suckar, säger att han är trött, att han ska lägga sig en stund.

Själv går jag hem, genom stan. Nattlufter renar min tankar. Jag går en omväg, jag är ny i stan. Det tar två timmar att komma hem. Det här är Stockholm, tänker jag, det är precis samma smärta och ångest som överallt annars. Bara i lite finare förpackning.

11 kommentarer:

  1. Du skriver bra, riktigt jäkla bra!!! Jag vill läsa mer :)

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet! Ett tag känndes det som jag satt och läste en bok. Det kanske blir din nästa karriär.

    SvaraRadera
  3. Det här tyckte jag mycket om att läsa. Du är en berättare, som dessutom verkar ha något att berätta. Läser gärna mer ...

    SvaraRadera
  4. väldigt bra skrivet. gillar det skarpt.

    SvaraRadera
  5. Det där var otäckt. Riktigt otäckt.

    /Gubbsoda

    SvaraRadera
  6. nu är det du som ringer mig ögonaböj ditt lilla as!

    SvaraRadera
  7. Såna pojkar tar man inte hem om man är klok!!!!

    SvaraRadera
  8. Åh vad bra!
    Keep up the good work!

    //Jn

    SvaraRadera
  9. Tack för alla era kommentarer, verkligen, stort tack!

    SvaraRadera