söndag 13 september 2009

När man ser en morsa röja runt i klätterställningen är det inte utan att man börjar fundera

Alltså, jag vet att jag kan få mothugg här. Men jag tar det. Jag kan ta det. Jag har ältat detta så många gånger att jag måste få det ur mig en gång för alla.

Det finns ett duktighetskomplex bland föräldrar idag. Mycket av det är bra, hälsosamt. Men andra gånger går det också ganska snett. Jag tänker framförallt på häromdagen (och många andra dagar innan dess) som jag och ungen spenderade i lekparken. Tessins Parklek för att vara precis. Det är en fin lekpark. Mycket roliga lekställningar och möjligheter. En dröm för vilken unge som helst!
Det jag förvånades av när vi kom till lekplatsen var att trots att stället var packat som jävla röda linjen mot Ropsten klockan kvart i fem så får jag hela parkbänken för mig själv. Fatta, jag får sitta själv trots att det är så mycket folk att min unge typ kan stagedivea från klätterställningen och ta sig ändra bort till gungställningen utan problem. För vad gör föräldrarna?

De leker. LEKER! Ja, alltså, inte för att de egentligen tycker att det är roligt. Utan för att de är duktiga, duktiga, duktiga föräldrar som alltid finns där för sina barn. Det är därför de leker. Det är därför de står i mitten på gungbrädan och flaxar med armarna för att inte tappa balansen. Det är därför de klämmer in sig i det lilla lilla utrymmet under rutschkanan och leker affär. Det är därför de står UPPE I KLÄTTERSTÄLLNINGEN och tjoar och tjimmar. Det är därför det sitter tre fäder med sina söner i varsitt hörn av sandlådan och gräver som om det vore livet som stod på spel. För att de är duktiga. För att de är BRA föräldrar. Jag har till och med sett en förälder full upptagen med att demonstrera hur en trehjuling funkar genom att själv försöka cykla runt på den. Fatta den synen! Fatta!

Alltså, för det första gillar jag inte att leka. Tycker det är skittråkigt. Men trodde jag att det skulle vara bra för min unge så hade jag gjort det ändå. Men jag tänker såhär. Är det några som kan det här med att leka så är det väl barnen? De vet hur man klättrar i en klätterställning, och om de nu inte skulle göra det så kommer de antagligen kunna räkna ut det genom att kolla hur de andra ungarna gör. Ungar kan gräva i sandlådan, och tänk, om inte pappsen hade varit så duktig så kanske de hade haft två nya kompisar att gräva med.

Att göra sitt barn beroende av ens närvaro till den utsträckningen att till och med leken kräver en förälders närvaro. Är det vettigt?

Disclaimer: Det finns givetvis undantag. Det finns barn som faktiskt behöver stöd. Och det finns föräldrar och andra vuxna som faktiskt, på riktigt, roas av att leka i lekpark och då kan man kanske vara med. Ibland.

7 kommentarer:

  1. Jag älskar att leka med mitt barn! Tycker att det är jätte roligt, på riktigt.

    SvaraRadera
  2. Är helt inne på din linje Elvira. Har heller aldrig förstått det här att leka med liv och lust, för ärligt talat. Jag tycker det är så olidligt tråkigt! Älskar mina barn, över allt annat och jag njuter av att höra och se dem leka, men JAG VILL INTE DELTA. Visst kan jag låtsas smaka på sandkakan dom kommer med, men att aktivt leka affär, klättra i ställningar, leka kurragömma, nej inte om jag inte verkligen har lust, och absolut inte bara för att vara en "duktig engagerad förälder".

    Om barnet jättegärna vill att föräldern nån gång ska delta i leken, sure, men jag tycker att barn leker bäst och tror att barn stimuleras betydligt bättre om de får hitta på och leka själva likväl som tillsammans med andra barn.

    Vi vuxna lekte när vi var små och inte sjutton blev då jag underhållen av min mamma. Hon hade annat för sig och jag, jag hade skitkul. Grymt välutvecklad fantasi hade jag oxå. :-)

    (ps visst har en del barn större behov och självklart finns det föräldrar som tycker det är roligt) :-)

    SvaraRadera
  3. Men vadå? Enda gången man får klättra i klätterställningen utan att alla dumma vuxna tittar snett är ju när man är med ett barn.
    Leka affär däremot, det är fan tråkigt. /P

    SvaraRadera
  4. Hahaha, jag tycker som du, det är skit-tråkigt!
    Skönt att nån kommer ut!

    SvaraRadera
  5. Jag hade nog gillat om min mamma och pappa hade lekt med mig ibland i en lekpark. Så länge det inte hade varit tillgjort och konstlat. Det är vad jag kan säga.

    SvaraRadera
  6. Jag satt med boysen och en annan pappa i flera timmar och byggde världens sandslotts-stad på en strand i halland denna sommar. Det var kul. Och helt de vuxnas idé (och projekt). Barnen fick vara med liksom.

    Gubbis

    SvaraRadera
  7. har inget eget kid men brukar leka med min kompis kiddo och alltså lekar som jag tycker är kul på riktigt är: rita, klä på och av barbiedockor (hon är 6) samt kamma hår på dem, gunga gunga, gunga gungbräda, gunga i sån där megastor snurrgunga... bygga sandslott (fast jag kanske inte är så pedagogisk där eftersom jag inte bara vill göra en stor hög och trycka dit stenar sen utan vill göra ett snyggt på riktigt)... tja. man kan väl tycka det är kul tror jag? fast FINNS det kids around tycker jag nog det är bättre för dem att leka med varann och lära sig det sociala spelet eller vad de nu gör, u know. dock äre ju lite sad när man ser en tom lekplats med ett stackars ensamt barn i sandlådan som sitter och gräver lite håglöst en bit bort medans föräldern sitter på nån bänk och typ... glor/läser/pratar i mobil/röker.

    //A

    SvaraRadera