tisdag 27 oktober 2009

Det var inte vackert

Min vän Andreas har startat en skrivarverkstad, på nätet. Här är vi ett gäng som skriver våra texter och, förhoppningsvis får de kommenterade med både beröm och konstruktiv kritik. Där skriver vi för att dela våra texter och utveckla vårat skrivande. Där kan ni nu läsa min senaste text, här kommer inledningen:

Det var inte vackert. Klockan hade slagit två och allt som kunde varit vackert och rent och äkta hade för längesedan dränkts i söta drinkar och skummande öl. En nedspilld klänning och ångorna från dansgolvet som för längesedan löst upp sminket jag lagt många timmar tidigare.
Det var inte vackert. De mjuka stolarna, musiken och den dämpade belysningen hade förlorat striden. De hade kämpat tappert, men förlorat mot det fula, fuktiga och illaluktande.
Och det blev inte vackrare för att jag la min hand på hans överarm där i baren. Men han var vacker. Han var vacker. Han vände sig om och såg på mig med ett snett leende och ena ögonbrynet höjt.
Läs vidare här: http://www.textverkstad.se/?p=22

söndag 11 oktober 2009

Jag hade gjort allt...

Jag tycker om när kvinnor har kjol, sa han. Jag drog med händerna längs mina jeansklädda lår och nickade. Jag har aldrig kjol, sa jag och tittade ner i knät, har aldrig känt mig bekväm i det. Han ryckte på axlarna, sträckte fram handen och lyfte min haka med ett finger. Våra ögon möttes hastigt innan jag instinktivt drog undan blicken. Hans ögon var som eldar och så fort jag såg in i dem så förlorade jag kontrollen över allt.

Jag hade gjort allt för att få möta hans blick igen.

Han kom en fredageftermiddag. Jag mötte honom vid tåget. Givetvis var jag tidig och jag hatade det. Jag stod där och drog i kjolen som jag köpt dagen innan. Jag hatade att jag var tidig för jag förstod att han förstod hur lätt han kunde få mig. Jag rätade till kjolen igen då jag såg honom kliva av tåget. Han var lång, säkert två meter, ranglig och smal och han log återhållsamt. Jag öppnade munnen för att säga hej, men fick inte fram ett ljud. Han skrattade och la armen om mina axlar.

Jag hade gjort allt för att få känna hans arm om mina axlar igen.

Vi låg i min säng. Jag läste mina dikter, de som jag skrivit bara för honom. Jag hade gjort en liten samling av dem, klippt ut varenda ord ur tidningar och limmat ihop i en liten bok. Han fick den sen, det enda exemplaret, jag minns dem inte längre, orden. Han tvinnade mitt hår medan jag läste. Mina kinder blossade av osäkerhet och återhållen åtrå. Jag snubblade på orden, fnissade generat och han skakade på huvudet. Han skakade på huvudet och sa att jag aldrig aldrig skulle generas inför honom. Med mig kan du vara dig själv, vem du än är, sa han och kysste mig. Mina läppar var torra. Fortsätt, sa han sedan.

Jag hade gjort allt för att känna hans läppar mot mina igen.

Hans hand under min tröja, mot min varma hud. Hans tyngd över mig. Och jag tänkte, det är så här det ska vara, det är så här det kommer att vara. Resten av mitt liv, tänkte jag, det här är för evigt, det här är kärlek. Jag älskade honom. Och han sa det, mellan kyssarna så sa han det. Jag älskar dig. Sen slickade han mig på halsen. Jag skrattade. Han reste på överkroppen, tornade upp över mig. Varför skrattar du, frågar han gravallvarligt. Du slickade mig, svarade jag med ett leende, du slickade mig över hela halsen, det var konstigt bara. Han suckade, sa att det inte är konstigt, ingenting kan vara konstigt mellan oss, vi älskade varandra och då får han slicka mig i hela ansiktet om han ville det. Jag skrattade igen och han drog med tungan längs min kind.

Jag hade gjort allt för att höra honom säga jag älskar dig igen.

Efteråt läste vi Strindbergs brev till Harriet. Jag visade honom de allra mest passionerade breven. Han nickade och sa att den elden som Strindberg hade, den elden levde i honom nu. Och jag sa att han bränt mig för evigt. Sedan skrattade vi över det bisarra, skrattretande allvaret i mina ord. Sedan gick han.

Jag hade gjort allt för att få skratta med honom igen.

Nästa dag stod jag vid tåget och väntade på honom igen. Drog i min kjol. Jag hade inte varit tidig den här förmiddagen. Men han hade inte kommit. Tre tåg, räknade jag, tre tåg hade kommit utan honom. Tre kvart, konstaterade jag, men han älskade mig, jag var inte orolig. Det kom tre tåg till, och fyra, och fem. Och jag stod där och drog i min kjol med tårar som letade sig ner längs halsen. Den hals som han gjort till sin kvällen innan.

Jag hade gjort allt för att få honom ogjord.

torsdag 1 oktober 2009

Det var egentligen nog bara en fråga om när, för att det ska hända sånna som mig - det är en naturlag.

Ni vet töntiga människor. Alltså, riktigt töntiga människor. Såna som alltid gör bort sig. Det är liksom en naturlag. Jag är en sån. Jag försöker vara kool. Jag tror sällan jag lyckas. Jag tror att det liksom lyser igenom att jag är en tönt. Jag menar inte att det är något fel att vara tönt, tvärtom är det rätt koolt i sig. Men när töntar, som jag, ska spela koola i miljöer som är fullsmockade med ÄKTA koola människor, ja, ni förstår ju. It's bound to fail. Förr eller senare så kommer den. Smällen. Gärna i form av att man gör klantiga saker. Välter grejer, tilltalar fel personer för man trodde att det var någon annan. Eller, så ramlar man.
Alla ramlar väl, tänker ni, men det är inte riktigt sant. Inte i koola miljöer. Jo, det händer den bästa ibland, men tönten händer det oftare. Mycket oftare.

Kom igen nu, häng med upp på scenen och kör en rap, sa han. Jag tvekade. Tvekade och tvekade. Sen tänkte jag att, vad fan, det kan jag bjuda på. Det var typ 80 pers i salen och vi skulle presentera en idé som i korta drag berörde en Burp Box, en beatboxgrej fast med rapar liksom. Och det skulle bli lite roligare om någon faktiskt demonstrerade en rap. Och jag är inte den som är den. Självdistans råder det ingen brist på. Så jo, jag kan nog gå upp på scenen och rapa.
Så jag reser mig ur stolen. Jag vet att hela salen följer mina steg fram till scenen, jag är så extremt medveten om det. Och så ska tönten spela kool. Ni vet exakt, när man ska vara sådär skönt slapp fast ändå med fart liksom. Bara göra ett slappt men ändå spänstigt halvhopp upp på scen. Det är så jävla svårt att beskriva. Hur det var tänkt att se ut alltså.
Hur det däremot såg ut, är inte så svårt. För i sann töntanda så blir det där slappa fast spänstiga halvhoppet allt annat än spänstigt. Bara slappt faktiskt. Såpass slappt att jag, bara någon hundradels sekund senare, finner mig själv ålandes på scengolvet. Jag ligger där. På golvet. Och ålar. Ålar inför typ 80 stört äkta koola människor. Hell yeah. Givetvis kickar den välkända fan-va-pinsamt-nu-ramlade-jag-och-folk-såg-så-nu-måste-jag-upp-fort-som-fan-och-låtsats-att-allt-är-finemang-rycket till. Fort upp. Brett leende. Det sitter i ryggmärgen.
Och sedan. Rapen. En jävligt lyckad sådan måste jag tillägga. Kraftfull. Det var, så att säga, min enda planerade scenprestation.

Och man säger ju det, att all reklam är bra reklam. Och jag kan lova er att en stor del av Bergh's elever numera vet vem jag är. Okej, de vet inte mitt namn. Men när de ser mig så vet det, att jag är tjejen som ramlade upp på scenen för att sedan rapa inför 80 pers.
Snacka om att jobba aktivt med sitt personliga varumärke, tycker ni inte?