torsdag 1 oktober 2009

Det var egentligen nog bara en fråga om när, för att det ska hända sånna som mig - det är en naturlag.

Ni vet töntiga människor. Alltså, riktigt töntiga människor. Såna som alltid gör bort sig. Det är liksom en naturlag. Jag är en sån. Jag försöker vara kool. Jag tror sällan jag lyckas. Jag tror att det liksom lyser igenom att jag är en tönt. Jag menar inte att det är något fel att vara tönt, tvärtom är det rätt koolt i sig. Men när töntar, som jag, ska spela koola i miljöer som är fullsmockade med ÄKTA koola människor, ja, ni förstår ju. It's bound to fail. Förr eller senare så kommer den. Smällen. Gärna i form av att man gör klantiga saker. Välter grejer, tilltalar fel personer för man trodde att det var någon annan. Eller, så ramlar man.
Alla ramlar väl, tänker ni, men det är inte riktigt sant. Inte i koola miljöer. Jo, det händer den bästa ibland, men tönten händer det oftare. Mycket oftare.

Kom igen nu, häng med upp på scenen och kör en rap, sa han. Jag tvekade. Tvekade och tvekade. Sen tänkte jag att, vad fan, det kan jag bjuda på. Det var typ 80 pers i salen och vi skulle presentera en idé som i korta drag berörde en Burp Box, en beatboxgrej fast med rapar liksom. Och det skulle bli lite roligare om någon faktiskt demonstrerade en rap. Och jag är inte den som är den. Självdistans råder det ingen brist på. Så jo, jag kan nog gå upp på scenen och rapa.
Så jag reser mig ur stolen. Jag vet att hela salen följer mina steg fram till scenen, jag är så extremt medveten om det. Och så ska tönten spela kool. Ni vet exakt, när man ska vara sådär skönt slapp fast ändå med fart liksom. Bara göra ett slappt men ändå spänstigt halvhopp upp på scen. Det är så jävla svårt att beskriva. Hur det var tänkt att se ut alltså.
Hur det däremot såg ut, är inte så svårt. För i sann töntanda så blir det där slappa fast spänstiga halvhoppet allt annat än spänstigt. Bara slappt faktiskt. Såpass slappt att jag, bara någon hundradels sekund senare, finner mig själv ålandes på scengolvet. Jag ligger där. På golvet. Och ålar. Ålar inför typ 80 stört äkta koola människor. Hell yeah. Givetvis kickar den välkända fan-va-pinsamt-nu-ramlade-jag-och-folk-såg-så-nu-måste-jag-upp-fort-som-fan-och-låtsats-att-allt-är-finemang-rycket till. Fort upp. Brett leende. Det sitter i ryggmärgen.
Och sedan. Rapen. En jävligt lyckad sådan måste jag tillägga. Kraftfull. Det var, så att säga, min enda planerade scenprestation.

Och man säger ju det, att all reklam är bra reklam. Och jag kan lova er att en stor del av Bergh's elever numera vet vem jag är. Okej, de vet inte mitt namn. Men när de ser mig så vet det, att jag är tjejen som ramlade upp på scenen för att sedan rapa inför 80 pers.
Snacka om att jobba aktivt med sitt personliga varumärke, tycker ni inte?

7 kommentarer:

  1. Fast du...de där 80 personerna...som du tycker är koola. De är ju smärtsamt medvetna om sin egen förgänglihet och skulle aldrig drömma om att ens gå upp på scenen. För även om de ser koola ut när de kliver upp på scenen så håller de på att bajsa ner sig av skräck. Jag var sjukt ocool på Berghs. Orka liksom ;)

    SvaraRadera
  2. hahahahaha, jag tycker du är kool!

    SvaraRadera
  3. Lugn, det är ju Raplife...hahahaha

    SvaraRadera
  4. Åhh Elvia! Min skadeglädje älskar dig, bara så du vet! <3

    SvaraRadera
  5. Det var rätt längesedan jag var inne på din blogg, och så bjuds jag på denna fantastiska historia när jag kikar förbi, tack! Finns det på youtube ;-)

    SvaraRadera
  6. Haha, jag är glad att jag kan roa er. Min andra tanke, efter "jag vill dö" var faktiskt, det här kommer bli ett jävligt roligt blogginlägg. Såatteee. Att snubbla går numera, i skolan, under beteckningen "att göra en elvira".

    SvaraRadera