söndag 11 oktober 2009

Jag hade gjort allt...

Jag tycker om när kvinnor har kjol, sa han. Jag drog med händerna längs mina jeansklädda lår och nickade. Jag har aldrig kjol, sa jag och tittade ner i knät, har aldrig känt mig bekväm i det. Han ryckte på axlarna, sträckte fram handen och lyfte min haka med ett finger. Våra ögon möttes hastigt innan jag instinktivt drog undan blicken. Hans ögon var som eldar och så fort jag såg in i dem så förlorade jag kontrollen över allt.

Jag hade gjort allt för att få möta hans blick igen.

Han kom en fredageftermiddag. Jag mötte honom vid tåget. Givetvis var jag tidig och jag hatade det. Jag stod där och drog i kjolen som jag köpt dagen innan. Jag hatade att jag var tidig för jag förstod att han förstod hur lätt han kunde få mig. Jag rätade till kjolen igen då jag såg honom kliva av tåget. Han var lång, säkert två meter, ranglig och smal och han log återhållsamt. Jag öppnade munnen för att säga hej, men fick inte fram ett ljud. Han skrattade och la armen om mina axlar.

Jag hade gjort allt för att få känna hans arm om mina axlar igen.

Vi låg i min säng. Jag läste mina dikter, de som jag skrivit bara för honom. Jag hade gjort en liten samling av dem, klippt ut varenda ord ur tidningar och limmat ihop i en liten bok. Han fick den sen, det enda exemplaret, jag minns dem inte längre, orden. Han tvinnade mitt hår medan jag läste. Mina kinder blossade av osäkerhet och återhållen åtrå. Jag snubblade på orden, fnissade generat och han skakade på huvudet. Han skakade på huvudet och sa att jag aldrig aldrig skulle generas inför honom. Med mig kan du vara dig själv, vem du än är, sa han och kysste mig. Mina läppar var torra. Fortsätt, sa han sedan.

Jag hade gjort allt för att känna hans läppar mot mina igen.

Hans hand under min tröja, mot min varma hud. Hans tyngd över mig. Och jag tänkte, det är så här det ska vara, det är så här det kommer att vara. Resten av mitt liv, tänkte jag, det här är för evigt, det här är kärlek. Jag älskade honom. Och han sa det, mellan kyssarna så sa han det. Jag älskar dig. Sen slickade han mig på halsen. Jag skrattade. Han reste på överkroppen, tornade upp över mig. Varför skrattar du, frågar han gravallvarligt. Du slickade mig, svarade jag med ett leende, du slickade mig över hela halsen, det var konstigt bara. Han suckade, sa att det inte är konstigt, ingenting kan vara konstigt mellan oss, vi älskade varandra och då får han slicka mig i hela ansiktet om han ville det. Jag skrattade igen och han drog med tungan längs min kind.

Jag hade gjort allt för att höra honom säga jag älskar dig igen.

Efteråt läste vi Strindbergs brev till Harriet. Jag visade honom de allra mest passionerade breven. Han nickade och sa att den elden som Strindberg hade, den elden levde i honom nu. Och jag sa att han bränt mig för evigt. Sedan skrattade vi över det bisarra, skrattretande allvaret i mina ord. Sedan gick han.

Jag hade gjort allt för att få skratta med honom igen.

Nästa dag stod jag vid tåget och väntade på honom igen. Drog i min kjol. Jag hade inte varit tidig den här förmiddagen. Men han hade inte kommit. Tre tåg, räknade jag, tre tåg hade kommit utan honom. Tre kvart, konstaterade jag, men han älskade mig, jag var inte orolig. Det kom tre tåg till, och fyra, och fem. Och jag stod där och drog i min kjol med tårar som letade sig ner längs halsen. Den hals som han gjort till sin kvällen innan.

Jag hade gjort allt för att få honom ogjord.

8 kommentarer:

  1. oj oj vad fint. om du bara visste hur fint och bra du kan skriva! jag blev helt tårögd elvira. du är bäst! förövrigt vill jag även skriva att den där killen måste vara en jävla idiot!

    SvaraRadera
  2. Åh så vackert och smärtsamt. Dina ord gick verkligen direkt in i hjärtat.

    SvaraRadera
  3. Vackert och så smärtsamt svart.... men oj vad jag gillade det!

    SvaraRadera
  4. gissar att en och annan tjej känner igen sig... så fint berättat och så förbannat.

    SvaraRadera
  5. så fint berättat, och tänk om du fåt honom ogjort och vad synd om du inte hade skrivit...;)

    SvaraRadera
  6. Skriver nu och säger samma sak: vilken jävla jubelidiot till kille.

    SvaraRadera
  7. Bra skrivet, fint flyt, fint förmedlande av stunden och känslorna. Dom kursiva meningarna bygger upp historien fint. Fint är ordet. Även det hemska var fint på sitt sätt.

    SvaraRadera