måndag 23 november 2009

6-årsdagen firas på White Room.

Jag får en inbjudan till fest på mailen. Det är Miranda och Stella-Li som fyller år och ska fira detta på AbsinthBar. It's gonna be awesome!!!

De fyller 4 år båda två. Alltså, underbart, de fyller fyra och ska ha fest på AbsinthBar. Det är så det ska gå till. Det enda jag lite irriterar mig på är att de väljer ett ställe på Kungsholmen, jag tycker ändå att vi bort i såpass fina områden att vi kan hålla oss till vårt. Varför inte Riche? Sturehof? Spy Bar? Det övergår mitt förstånd att man ska behöva åka till Kungsholmen för att fira brudarna.

Inbjudan föranledde en del diskussioner i hemmet om vart Molly ska hålla sin 6-årsfest i sommar. Jag föreslog Carmen och Lilla Fridhem eftersom det passar min studensplånbok bäst, men hon bara fnös. Nej, den gick inte. White Room eller Republik, i värsta fall caféet, säger hon lite slappt.

Molly har alltid varit en starfucker, jag fattar väl varför hon vill till White Room. Mitt sista förslag blir Pizzeria Dagobert och blicken jag fick då alltså. Om blickar kunde döda. Och hon ba: Men mamma, vilka hänger på Pizzeria Dagobert. Och jag ba: Tjaaaaeee.... Leffe, Kniv-Lasse och Benka... Och hon ba: Nej, just det, det blir White Room.


tisdag 10 november 2009

Lövbiff, lövbiff, lövbiff

Min hjärna spelar mig en hel del spratt just nu. Jag tror det är bristen på sömn i kombination med ett fullspeckat schema, jag spenderar i princip all min vakna tid i skolan. Vissa grejer är knäppare än andra, som när jag kliver av tunnelbanan och undrar vad det är meningen att jag ska göra nu, jag lovar, det tog säkert 5 minuter innan jag hade resonerat mig fram till att jag skulle åka upp för rulltrapporna.
Men den grejen som verkligen får mig att undra om det inte är dags för psyket, det är att jag har fått någon form av hangup på ordet "Lövbiff", alltså inte maträtten utan bara ordet. Jag märker att jag i stressade situationer, vilket är typ konstant just nu, inte kan tänka på annat än ordet lövbiff. Det ba "lövbiff, lövbiff, lövbiff, lövbiff, lövbiff" i mitt huvud om och om igen. Typ som ett mantra. Fattar ni hur sjukt i huvudet man känner sig när man kommer på sig själv med att konstant upprepa ordet lövbiff inom sig!? Fattar ni det?

torsdag 5 november 2009

Ett blankt papper

Ett blankt papper. Som snart ska svärtas med ord om vågor som smeker en strand, eller fingrar som rinner längs en ryggrad, hur ett barn som sover väcker all världens kärlek till liv och hur det känns att dansa i ensamhet.
Jag skulle kunna skriva om en resa jag gjorde, om en mor som tog ett sista andetag och sedan var borta för alltid. Eller om en älskare som kom, och kom, och sedan gick eller kanske tog en fika och sa att han var mer rädd om mig än jag var, men som aldrig riktigt fanns där ändå.
Det värker i fingrarna att skriva om lockar som kittlar mitt ansikte och hur vi andas varandras luft när vi älskar, gömda under täcket.
Jag vill helst inte skriva om tvättberget som växer i hörnet på min toalett eller tårarna som föll över nytvättade lakan.
Kanske om musiken som strömmar genom högtalarna, hur barnet vid min sida gnisslar tänder i otakt och att världen ser så annorlunda ut men ändå precis som förut.
Om väntan, väntan, väntan och vad den gör med själen.
Eller födelsemärken på hans hals som bildar en perfekt triangel som kanske bara jag vet om. Hur en mans händer kan göra eller förgöra eller hur man kan falla varje höst och bryta samma ben.
Ibland är det längtan efter någon som varit, som gått förlorat, som funnit nya vägar och först då kan man förstå. Om doften av dagen före julafton eller den av ångande sex som sitter kvar på kroppen fast man duschat.
Om sjukhussalar dit människor kommer för att dö, om de nätter man sovit framför toaletten eller de då man valt att inte somna alls. Om en brinnande förälskelse eller att förlora sin oskuld. Om ett golv som knarrar. Om barfotanätter eller den första snön.
Det finns så mycket jag skulle kunna fylla ett blankt papper med. Snart.