fredag 19 mars 2010

Late Night with Molly Ericsson

Inatt vaknade jag till lite av att Molly skulle gå på toa. Jag noterade att hon gick in på toaletten, tände lampan och fällde upp toalocket. Allt sånt gör hon i princip i sömnen. Jag var själv precis i mellanlandet mellan somna och vakna när jag hör henne ropa:

"Hör på den här då! Det var två militärer som gick på en väg, så sa den ena: har du bajsat på dig? Så sa den andra: nej det har jag inte. Så sa den ena: Vi går in där och tittar.... du har ju bajsat på dig! Då sa den andra: Jaa jo, det var igår ja."

Skönt med en unge som vet att dra en rövare vid fyrasnåret i sömnen.

fredag 12 mars 2010

Mamma

Idag berättade jag för min klass om mamma, på retoriklektionen. Det var jobbigt, men kändes bra. Någon timme efteråt blev jag så fruktansvärt trött, dränerad och matt och åkte hem. Det här var vad jag sa:

"För nästan exakt ett år sedan satt jag på ett sjukhus och insåg att livet aldrig någonsin kommer att bli sig likt igen. Och att jag inte ville att det någonsin skulle bli sig likt igen. Åren innan den här dagen hade kantats av offerkänslor och bitterhet från min sida.
Jag hade jobbat på samma ställe 7 år och kände mig fast. Jag hade hamnat i en småstadsidyll, en mentalitet, som jag aldrig kunde förlika mig med.

På hösten innan den här vårdagen på sjukhuset gick jag en kurs på Berghs. Den gav mig lite luft under vingarna. Två kvällar i veckan fick jag ta pendeltåget hit och lämna allt det där bakom mig. Jag trivdes otroligt bra. Men det var något som skuggade den här upplevelsen.

Under hela hösten hade min mamma dragit på en jobbigt förkylning, hon hostade och hade ont i kroppen. Och när hösten blev till vinter så åkte hon till sjukhuset för att få penicillin för den här förkylningen. Det visade sig att hon skulle behöva mycket mer än bara penicillin. Hon blev kvar på sjukhuset och de tömde över 1 liter vätska ur hennes lungor.
Några veckor senare, precis samtidigt som jag hade slutexamen på utbildningen här på Berghs, fick hon diagnosen lungcancer.

Mamma var en renlevnadsmänniska. Hon tränade mycket, var noga med maten, drack aldrig alkohol och har aldrig i hela sitt liv rökt en cigarett. När man var sugen på godis så sa hon alltid: Ta en frukt! Som om frukt någonsin skulle kunna ersätta godis. Att hon skulle få cancer, och dessutom lungcancer, kändes helt surrealistiskt.

Man kunde aldrig ljuga för mamma. Ända sedan jag föddes har mamma ägnat sitt liv åt sina barn. Jag har 4 yngre syskon och tre av dem med särskilda behov. Inte förrän det här året hade mamma fått möjlighet att börja jobba. Hon startade upp en egen firma och blev väldigt snabbt framgångsrik. Jag tror det var för att hon verkligen såg människor.

Inte ens när mamma blev sjuk blev hon ett offer. Hon blev aldrig bitter.
Mammas cancer spreds och på 3 månader hade hon gått från en långdragen förkylning till att befinna sig på palliativa avdelningen med vetskapen att hon snart ska dö.
Inte ens då blev mamma ett offer. Inte ens då blev hon bitter.

För nästan exakt ett år sedan satt jag på ett sjukhus när mamma tog sitt sista andetag och insåg att livet aldrig någonsin kommer att bli sig likt igen. Jag bestämde mig, faktiskt där och då för att släppa min offermentalitet och min bitterhet och min känsla över att inte kunna styra mitt liv i den riktning jag själv önskade. Och det är så jag hamnade här, på Berghs.

På mammas begravning kom det nästan 200 personer. Jag kände inte ens igen hälften av dem. Jag tycker det säger väldigt mycket om vem mamma var."

måndag 8 mars 2010

Det är fashion!

Såhär ska vi se ut i höst, vänner, det är fashion!
(Viktor & Rolf fw10)