torsdag 12 augusti 2010

Världen är liten, säger folk ibland, och dejtingvärlden är ännu mindre kan jag lova.

Det finns tillfällen i livet som man helst av allt vill glömma. Eller som man iallafall hanterade lite fräschare. Ett sådant inträffade förra helgen.
Jag har ju inte skrivit på ett tag, och har så inte uppdaterat er på min senaste sejour i internetdatingens... vansinniga värld. Minst 10 inlägg om detta kan lätt författas, och det kommer väl. Men för att ge er bakgrunden, jag springer inte på vansinnigt många dejter. Men några har jag gått på. Fem rättare sagt. De två första var mer eller mindre rara pojkar men som man fort inser inte kommer bli något mer än trevliga bekantskaper, och gott så. Sedan var jag på två dejter med en och samma man, som vi för enkelhetens skull kan kalla Dejt 1. Inte för att han var först, utan för att han, när han pussade mig på kinden efter andra dejten fick mig att rodna hela vägen hem. Det är ändå jävligt cred.
För att det ska finnas en Dejt 1 så bör det ju naturligtvis också finnas en Dejt 2. Och det gör det också. Dejt 2 gav mig ett hastigt förslag om att träffas förra helgen, och eftersom Dejt 1 inte direkt hade svarat ja på förslaget att träffa mig så nappade jag, något var jag ju ändå tvungen att göra på min barnlediga dag, resonerade jag.

Dejt 2 var väldigt trevlig, och vi hade mycket roligt ihop. Vi gick på sunkhak och drack öl och jag blev sedemera också bjuden på otaliga drinkar på välkänd klubb vid Mariatorget. När promillehalten var strax under alkoholförgiftning så bestämde vi oss för att lämna välkänd klubb vid Mariatorget. Och när vi går där längst gatan så får jag ett sådant vansinnigt sug efter kebab. Ni känner igen det va? Man ba' GAAAH!! MÅSTE!!! Och så måste man bara. Så jag drar Dejt 2 i skjortärmen och stampar med bestämda steg in på närmaste kebabhak och ställer mig resolut i kön.
"Elvira.." hörs det då. Jag vänder mig om och sweet mother of earth and fucking jag vet inte, vem sitter där om inte Dejt 1. VAD ÄR ODDSEN!? Min instinktiva reaktion är att jag vill lämna både Dejt 1 och 2 där på kebabhaket och bara springa tills jag kommer till Kina eller iallafall tills jag inte orkar mer, vilket i mitt fall skulle vara ungefär till andra sidan vägen. Jag minns inte mina exakta ord, men om jag tog mig för pannan och sa "Ånej!" så blir jag inte förvånad. Den sitauation som uppstod var minst sagt genant för min del, medan Dejt 1 och 2 verkade något roade av situationen. Fast det kanske jag inte märkte av just då.

För att inte sabba kvällen för någon så tänker jag att jag måste upprätta någon form av konsversation, och det hela landade kring teveserier. Det funkar. De pratar och i mitt huvud ekar ett ljudligt "FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN" som jag nästan är säker på att hela kebabhaket faktiskt kunde höra. Alltså ni förstår inte. Jag lovar att det tog säkert 90 minuter för min jävla kebab att bli färdig, och där står jag och vaggar fram och tillbaka och lägger in några nervösa kommentarer om Breaking Bad eller The Wire medan min blick flackar, inte lika mycket mellan Dejt 1 och Dejt 2 som mellan golvet och taket. Det finns inte en fläck i det kebabhakets tak som jag inte räknat.

Min gudsförgätna kebabtallrik är sedemera färdig och det är dags för mig och Dejt 2 att gå. Givetvis glömmer jag läsken och måste vända i dörren när kebabgubben ropar. Och när jag för andra gången kliver ut genom dörren så andas jag ut, men inte allt för länge för Dejt 1 är också tvungen att ropa "Vart ska ni?" och jag vänder mig och och svarar "Eeeeheeheeee, jag vet inte!". Ååååå ditt gamla riksmiffo! Vadå vet inte!? Suck.

Varför denna ångest kanske ni frågar er? Är det inte såhär internetdejtandet fungerar? att man dejtar massa olika och hej och hå? Det är det väl. Men för mig känns det inte ens naturligt att dejta från början. Och det är ju fan inte meningen att de ska krocka sådär. Kom inte och säg att det är meningen alltså. Men framförallt, ångesten över att ha blivit pussad på kinden av en person och rodna hela vägen hem för att sedan framstå som årets mest kringflackande reeperbahn-cirkus av densamma. Den ångesten.

6 kommentarer:

  1. åååh, jag kan känna känslan. är inte heller den som dejtar alls, och fattar var du menar. låter som en hemsk situation, men underhållande att läsa om!

    SvaraRadera
  2. Plötsligt händer det. Och man vet inte hur eller varför. Bara att flyta med för att se vart det tar en.

    SvaraRadera
  3. Usch jag fattar, jag intenetdejtade mycket på den tiden då det va lätt att hitta seriösa människor på nätet. Och jag kunde inte för livets skulle dejta två personer samtidigt, jag hade tom svårt att maila med två el fler samtidigt. Vilket det andra könet inte verkade ha problem med dock.... Är vi verkligen så gamla *S*

    SvaraRadera
  4. Vad är oddsen?! Tack för ett gott skratt! Nu är jag nyfiken, träffade du någonsin dejt 1 eller 2 igen? Jag hittade hit tack vare ditt bidrag i SSWC-boken (också skojigt).
    Jag Internetdejtade också rätt friskt en gång i tiden. Bytte stad vartannat år och det var ett fiffigt sätt att lära känna nya människor (dessutom fanns alltid hoppet att någon av dem skulle visa sig vara Han med stort H). Vid senaste flytten visade det sig dock att jag har blivit för gammal (eller dejtingkulturen för rå), de enda som hörde av sig var "ungdomlig man på 55 år" - hu - riktigt så gammal är jag väl inte?

    SvaraRadera
  5. Kul historia!! Och jävligt pinsamt... :=) Men samtidigt - när man (nät)dejtar så dejtar man ju. Liksom vitsen. Kan därför vara två eller tolv samtidigt!! När man blir mer seriös kan man ju däremot hålla sig till en i taget kanske, hehe :)

    SvaraRadera
  6. Skönt att saker och ting är sig lika i Elviras värld ;)

    SvaraRadera