måndag 9 april 2012

Om att laga en Texas chili, extra ensam

Jag hade en enda plan för påsken. Jag skulle koka Texas chili och jag skulle se AIK besegra Skellefteå i den sjunde semifinalen som därmed skulle ta dem till finalspel. Det var min enda plan. Jag orkar inte prata om det senare, det gick inte helt enkelt. Men vi pratar om min Texas chili.

Jag är ju ingen stor matlagare. Inte alls faktiskt. Jag lagar köttbullar och snabbmakaroner. Jag lyxar till det med tacos på fredagar. Jag roas inte av matlagning. Förutom just dessa långkok. Det finns få saker som jag romantiserar så mycket som långkok. Det ska vara lite svettigt och mycket alkohol och i flera timmar ska jag stå där vid spisen och liksom skapa något fullkomligen storartat, något magiskt. Det ska inte bara vara lätt, inte ledigt, det ska vara djupsinnigt och svårt och man ska kastas mellan hopp och förtvivlan, ångest och lättnad, glädje och sorg. Det är Strindberg, Van Gogh, Beethoven och så är det jag, jag och min Texas chili.

Sedemera inhandlades ingredienserna noggrant, rätt öl skulle väljas för att ge min chili den exakta mustighet jag var ute efter.  Minst fyra olika chilisorter. En bra, ordentlig, köttbit osv. Inte minst ska det inhandlas öl på den nivå att jag klarar både själva lagningen samt för att döva den förväntade hettan av chilin i minst en vecka efter den förtärts.

Det är extra ensamt att långkoka ensam.

Jag skär upp ingredienserna med den slarviga precision som en sådan här rätt åberopar. Det ska vara på en höft, med känsla, med passion - inte noggrannhet.

På fem timmar hinner man tänka många tankar. Man hinner brinna och slockna många gånger. Jag tror det är därför det är så extra ensamt att långkoka ensam. Alla tankar. I mina ögon är ett långkok kanske det allra bästa sättet att komma någon nära. Jag ser liksom framför mig hur man för djupa samtal, smakar av maten och har eldigt sex om vartannat. Och när det väl är klart, så har maten mindre betydelse, mättnaden har liksom redan infunnit sig, mättnaden på livet självt liksom.

Jag skratta ni.

Mitt långkok blev förstås inte sådär magiskt, det blev inte sensuellt men aningen svårmodigt. Det blev djupsinnigt ett tag och sedan ganska tröttsamt. Klockan var över midnatt när jag fann min Texas chili att vara färdig. Och då var jag mätt, mätt på öl och mätt på mina egna fantasier om erotiska långkok, mätt på att brinna och slockna.

Så jag gick och lade mig. Extra ensam.