Not on my shift.

Musikbranschen är en jävla kärring

2010-10-09T23:21:00.001+02:00

Nu är det inte ens tre veckor kvar till releasefesten för Lars Anders Johanssons tredje album, Budoarstämning. För ett tag sedan pratade jag och Lars om varför jag gör det här, lägger min tid på det här, och jag svarade att det var för att jag tycker om honom och hans musik, men också för att jag vill lära mig musikbranschen.

Jag har inte lärt mig så mycket om musikbranschen. Förutom en sak. Musikbranschen är en jävla kärring. Sur och gniden och svarar aldrig på tilltal. Det är musikbranschen for ya'. Men ni vet min historia med kärringar, efter ett tag så älskar de mig. Och jag ska nog charma den här surkärringen också.

Iallafall, skivan är på pressning och releasefest om knappa 3 veckor. En releasefest som jag så hemskt gärna vill se er alla på! Därför: bli fans av Lars Anders Johansson här i vänsterspalten eller gå in på http://www.facebook.com/larsandersjohansson så kommer en inbjudan inom kort!

Apropå titlar

2010-09-29T17:16:00.001+02:00

Vilken är egentligen den mest ligg-genererande yrkestiteln....?

Bara undrar alltså.

Det är inte mannen på bilden som har skrivit inlägget, utan hans agent.

2010-09-28T20:04:00.005+02:00

Mannen på bilden heter Lars Anders Johansson och han är inte min kille. Inte för att ni trodde det, men ändå. Jag och Lars har en rent professionell relation. Och jag vet att ni tänker det, men han är inte gigolo. Missförstå mig rätt, han skulle säkert lyckas fullkomligt utmärkt som gigolo, men han är inte gigolo. Lars Anders Johansson är musiker.
På bilden talar han antagligen med mig i telefon. Nu stod jag visserligen helt svettig precis bakom fotografen med en as-stor rund jävla silvergrej och reflekterade ljus på Lars Anders Johansson, men det var ändå antagligen mig han talade med i telefon. För det är sånt vi gör. Vi satt på ett möte tillsammans häromdagen och fann oss plötsligen skojandes om hur Lars brukar ringa mig i affekt för att avreagera sig och att det var exakt vad jag var till för, så skrattade vi hjärtligt, sedan skrattade vi lite mindre hjärtligt och tillslut skrattade vi mycket stelt och och tillgjort. Ehhee-he-hee-he... Ni vet.

Fast nej. Nu överdriver jag. Men ni känner ju mig vid det här laget.

Okej, så om Lars Anders Johansson är musiker. Vad är då jag? Jo, jag är manager-agent-promotor-och-alla-andra-jävla-fåniga-titlar-som-folk-använder-för-att-känna-sig-coola. Och fråga mig inte hur jag hamnar där för det räckte med en djup blick från Lars Anders Johansson så tackade jag ja till uppdraget, han har liksom den inverkan på folk. Iofs, jag hade hört musiken också så det var ju en bonus.

Om en månad så har vi releasespelning för Lars Anders Johansson ska nämligen släppa ett nytt album. Det var ju liksom lite det han skulle ha mig till. Och jag tänkte att jag skulle skriva lite om det, eftersom det typ är det jag ägnar mig åt när jag inte jobbar eller lagar mat till Molly. Lagar och lagar... ibland lagar jag mat iallafall. Så med detta inlägg så ville jag helt enkelt komma ut som manager-agent-promotor-och-alla-andra-jävla-fåniga-titlar-som-folk-använder-för-att-känna-sig-coola och välkomna er till min värld framöver.

Tough Guy 18 cm och kärleken till, och på, internet.

2010-09-06T22:55:00.001+02:00

Denna text är ursprungligen skriven för SSWC-boken, som jag rekommenderar att ni beställer här: http://www.ordochbok.se/visa_produkt.asp?id=388187

Jag älskar internet, sa han och stoppade handen innanför min bh. Han älskade internet just då, för utan internet hade han just inte fått möjligheten att stoppa sin hand innanför min bh. Och när jag tänker på det så älskar jag också internet för de stora möjligheter till olika slags tillfredsställelse som det skänker.

Det började redan på sent nittiotal med blippande 56K-modem och äggklockan på 30 minuter. Jag och min bästis loggade in på Aftonbladet-chat och kallade oss Jossie och Ellie. Gulligt liksom. ”På skoj” loggade vi in på en av de mer sex-orienterade rummen, Bollhavet eller Hissen eller vad de nu hette (vanligtvis hängde vi på Vinden) och fnittrade som bara två tonårsflickor kan göra. ”Usch, vad äckligt” skulle vi säga, helt småkåta - vilket vi förstås aldrig skulle
erkänna, allra minst för varandra. Det var där vi träffade ”Tough Guy 18 cm” som vi trodde betydde ungefär ”Tänkarkillen”, det där 18 cm kunde vi aldrig riktigt reda ut vad han egentligen menade med.

Jag funderar lite på vad Tänkarkillen gör idag. Han är nog den typen som skickar meddelanden på dejtingsajter i stil med ”hej snygging !!! vad gör du :) lägg till mig på msn jag har cam.”. Jag frågar mig om det där är ett framgångskoncept? Får han lajva där i webbkameran? Det måste han ju tydligen få, eftersom han fortsätter med mailen. Han sitter väl där för jämnan och viftar med lilla stora snoppen kan jag tro. Finns ju folk som betalar för sånt där i andra fall. Har jag hört alltså.

Härmed har jag också avslöjat min egen närvaro i denna typ av forum. Dejtingsajter alltså. Det är en berg och dalbana av tillfredställelse (just kanske inte sexuellt, med egomässigt), äckel och asgarv. Jag har möts dagligen av de mest fantastiska, vansinniga och bara korkade mail. Kramgo_kille tycker att jag verkar vara ett ”spralligt charmtroll” som han gärna vill ”myspysa” med, SexyMan tycker att det är bra att jag älskar skägg och händer för han har minsann både skägg att dra i och händer som vill smeka hela min kropp, någon annan tycker att den man som får ha mig i sina armar, även om det inte blir han, är en ”lyckans lyckost” och han önskar mig ”välgång i välfärden” och en karriär som modell. Det hade ju ändå varit lite rart. Om han inte
skrev att han var 28 och uppenbart hade passerat 50-strecket sett till bilderna det vill säga. Inte för att jag har något fundamentalt emot 50-åringar. Men ändå.

Internet har nog på många sätt revolutionerat vår sexualitet. Och då talar jag inte bara om porrindustrin som givetvis måste ha ökat i konsumtionsgrad enormt i och med internets intåg i folkhemmet, utan om möjligheten att möta likasinnade. Hur lätt var det för en pony-girl att hitta sina hovskor och plymer och ridläger och cowboys innan internet? Hur lätt var det för Kramgo_kille att hitta sitt spralliga charmtroll (verkar i och för sig inte så jävla enkelt nu heller...)? Hur lätt var det för Tänkarkillen att få visa upp lilla stora snoppen för någon okänd människa som faktiskt på riktigt ville se den?

Jag älskar internet, sa han och stoppade handen innanför min bh. Tänkarkillen älskar nog också internet, för nu slipper han betala dyra pengar för att runka till fjortiskillar som förställer rösten på Heta Linjen. Och jag älskar internet, för att.... ja okej, jag älskar internet för att han stoppade handen innanför min bh.

Världen är liten, säger folk ibland, och dejtingvärlden är ännu mindre kan jag lova.

2010-08-12T23:46:00.004+02:00

Det finns tillfällen i livet som man helst av allt vill glömma. Eller som man iallafall hanterade lite fräschare. Ett sådant inträffade förra helgen.
Jag har ju inte skrivit på ett tag, och har så inte uppdaterat er på min senaste sejour i internetdatingens... vansinniga värld. Minst 10 inlägg om detta kan lätt författas, och det kommer väl. Men för att ge er bakgrunden, jag springer inte på vansinnigt många dejter. Men några har jag gått på. Fem rättare sagt. De två första var mer eller mindre rara pojkar men som man fort inser inte kommer bli något mer än trevliga bekantskaper, och gott så. Sedan var jag på två dejter med en och samma man, som vi för enkelhetens skull kan kalla Dejt 1. Inte för att han var först, utan för att han, när han pussade mig på kinden efter andra dejten fick mig att rodna hela vägen hem. Det är ändå jävligt cred.
För att det ska finnas en Dejt 1 så bör det ju naturligtvis också finnas en Dejt 2. Och det gör det också. Dejt 2 gav mig ett hastigt förslag om att träffas förra helgen, och eftersom Dejt 1 inte direkt hade svarat ja på förslaget att träffa mig så nappade jag, något var jag ju ändå tvungen att göra på min barnlediga dag, resonerade jag.

Dejt 2 var väldigt trevlig, och vi hade mycket roligt ihop. Vi gick på sunkhak och drack öl och jag blev sedemera också bjuden på otaliga drinkar på välkänd klubb vid Mariatorget. När promillehalten var strax under alkoholförgiftning så bestämde vi oss för att lämna välkänd klubb vid Mariatorget. Och när vi går där längst gatan så får jag ett sådant vansinnigt sug efter kebab. Ni känner igen det va? Man ba' GAAAH!! MÅSTE!!! Och så måste man bara. Så jag drar Dejt 2 i skjortärmen och stampar med bestämda steg in på närmaste kebabhak och ställer mig resolut i kön.
"Elvira.." hörs det då. Jag vänder mig om och sweet mother of earth and fucking jag vet inte, vem sitter där om inte Dejt 1. VAD ÄR ODDSEN!? Min instinktiva reaktion är att jag vill lämna både Dejt 1 och 2 där på kebabhaket och bara springa tills jag kommer till Kina eller iallafall tills jag inte orkar mer, vilket i mitt fall skulle vara ungefär till andra sidan vägen. Jag minns inte mina exakta ord, men om jag tog mig för pannan och sa "Ånej!" så blir jag inte förvånad. Den sitauation som uppstod var minst sagt genant för min del, medan Dejt 1 och 2 verkade något roade av situationen. Fast det kanske jag inte märkte av just då.

För att inte sabba kvällen för någon så tänker jag att jag måste upprätta någon form av konsversation, och det hela landade kring teveserier. Det funkar. De pratar och i mitt huvud ekar ett ljudligt "FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN" som jag nästan är säker på att hela kebabhaket faktiskt kunde höra. Alltså ni förstår inte. Jag lovar att det tog säkert 90 minuter för min jävla kebab att bli färdig, och där står jag och vaggar fram och tillbaka och lägger in några nervösa kommentarer om Breaking Bad eller The Wire medan min blick flackar, inte lika mycket mellan Dejt 1 och Dejt 2 som mellan golvet och taket. Det finns inte en fläck i det kebabhakets tak som jag inte räknat.

Min gudsförgätna kebabtallrik är sedemera färdig och det är dags för mig och Dejt 2 att gå. Givetvis glömmer jag läsken och måste vända i dörren när kebabgubben ropar. Och när jag för andra gången kliver ut genom dörren så andas jag ut, men inte allt för länge för Dejt 1 är också tvungen att ropa "Vart ska ni?" och jag vänder mig och och svarar "Eeeeheeheeee, jag vet inte!". Ååååå ditt gamla riksmiffo! Vadå vet inte!? Suck.

Varför denna ångest kanske ni frågar er? Är det inte såhär internetdejtandet fungerar? att man dejtar massa olika och hej och hå? Det är det väl. Men för mig känns det inte ens naturligt att dejta från början. Och det är ju fan inte meningen att de ska krocka sådär. Kom inte och säg att det är meningen alltså. Men framförallt, ångesten över att ha blivit pussad på kinden av en person och rodna hela vägen hem för att sedan framstå som årets mest kringflackande reeperbahn-cirkus av densamma. Den ångesten.

Tvättstugesexet - en teoretisk redogörelse av eventuella händelser vid idkande av sexuellt umgänge i samfällig tvättstuga.

2010-07-06T01:32:00.007+02:00

Gammalt gästbloggsinlägg får en revival för Thomas skull. Detta var ursprungligen skrivet för bloggen alfahanne.se som inte längre är med oss.

En vanlig torsdagskväll. Eller nej, stryk vanlig, för denna torsdag var tvättstugan bokad. Och det kan jag lova, hör inte till
vanlighetena i detta hem. Till vanligheterna hör att jag får rota fram några gamla stringtrosor från sent 90-tal för att jag för sent insett att samtliga trosor i samlingen behöver tvättas ordentligt innan de är bärbara igen. Men det är ett sidospår.

En torsdagskväll. Tvättstugan är bokad. Tvätthögen, mina vänner,tvätthögen. Nej, det räcker inte. Tvättberget släpas ned till
bostadsrättsföreningen gemensamma tvättstugan. En plats för reflektion. Dagdrömmeri. Tankar. Fantasier. Och sex.

Ja, alltså. Jag har inte sex. Inte ens i min egen säng liksom, än mindre i den samfälliga tvättstugan, det är en lyx mig icke förunnat. Men tvättstugan ändock, en plats för ohämmad men ack så farlig älskog. Mycket kan ju hända om man gökar i tvättstugan, det kan ju till och med jag räkna ut. Det kan ju komma nån kärring från C-porten som ska inspektera om det är städat i torktumlaren (Dom gör det! Fick ett samtal till jobbet idag gällande just detta, hon ba: du har inte dammsugit ordentligt, och jag ba: gör det själv då, kärringjävel) - hon skriver arga lappar för mindre och hon drar sig inte för att knacka på hos grannskapet och sprida ordet heller. I alla fall inte till de andra jävla kärringarna till grannar. Eller vad vet jag. Jag vet inte. Nåt sånt tror jag.

Men tänk om man röjer runt för mycket där då. I tvättstugan. Och att man typ råkar slå till nåt jävla mjukmedel som man har (inte för att jag fattar grejen med mjukmedel, jag gillar krispig tvätt) och så typ råkar man halka och man har ju liksom byxorna nere vid anklarna redan som det är så det blir ju till att kravla runt där bland mjukmedel och kanske då att den där grannen kommer. Det hade ju varit rätt jobbigt faktiskt. Måste jag medge.

Fast ett av huvudsyftena, förutom att vara lite modig och fräck, är ju vibrationerna av tvättmaskinen. Jag har stor tilltro till att dessa vibrationer skulle göra själva akten extremt tillfredsställande. Men vad vet jag? Problemet är ju bara det, att tvättmaskinerna i tvättstugor är så stora, så det är liksom en anatomisk omöjlighet att liksom, ja, få till det helt enkelt. Helt plötsligt ska man behöva bli nån jävla McGyver bara för att göka på tvättmaskinen. Bygga någon ställning av jag vet inte, hinkar och kanske nån dammsugare. Nåt sånt i alla fall. Och det är ju samma sak där. Det där fuskbygget rasar ju säkerligen och så sliter man med sig sköljmedlet på vägen ner och så ligger man där och rullar runt med byxorna vid anklarna och då
kommer säkert kanske den där grannen och så blir det ett jävla liv. Mest för att det stökats till så hemskt.

Fast jag menar, om det inte går åt helvete, så tror jag stenhårt på tvättstugesex. Framförallt tror jag att tvättstugesex kan få något som är urbota tråkigt att bli något som är rätt värt. Typ att man börjar tvätta varje vecka. Typ att jag skulle slippa rota fram några gamla stringtrosor från sent 90-tal någonsin igen. Om jag fick möjligheten, that is.

Vi chattar

2010-07-05T13:25:00.001+02:00

C: hur stänger man av så att datorn talar till mig? den berättar för mig vad jag gör. för blinda eller nåt. döva.
E: då är det nog för blinda. Inte döva.
C: nu är du bara elak. dom döva kan också få använda en dator om dom vill
E: Ja, men dom döva hör ju inte.
C: just därför dom behöver hjälp
E: hahahaa
C: ibland förstår man inte hur du tänker

Mannen i mina drömmar just nu

2010-06-11T00:03:00.001+02:00

"Och skit i om du gör bort dig!"

2010-06-05T11:14:00.001+02:00

Jag slutade skolan igår. Två terminer på Berghs är till ända. Sista dagen fick vi tillbaka det brev vi skrivit till oss själva första skoldagen. Mitt brev var fyllt med klämkäcka uttryck och löjliga hejarop. Förutom sista meningen. Då skriver jag: "Och skit i om du gör bort dig!". Jag vet inte hur bra det rådet var, men jag har hållit vid det under hela året.

Som när jag, bara några veckor in i utbildningen, snubblar och faller pladask på scen inför typ 80 av mina då helt okända skolkamrater, för att sedan resa mig, dra en luftrap och sedemera kliva av scen. Där gjorde jag bort mig. Men sket i det.

Eller när jag skulle bli intervjuad på scen inför 250 säljare på TV4 och får en blackout och vägrar svara på frågorna. Alltså, verkligen vägrade svara. När frågan ställdes typ "Elvira, kan du berätta hur bla bla bla?" så tog jag helt sonika microfonen och svarade "Nej.". Där gjorde jag bort mig. Men sket i det.

Igår var alltså sista dagen (natten) som jag ansåg mig ha rätt att följa rådet. Och det resulterade i ett antal ohämmade SMS till kreti och pleti. Vi talar ömma kärleksförklaringar och annat dravel försvarade med detta brav till mig själv. Jag känner att där gjorde jag nog bort mig. Men skit i det!

-- Post From My iPhone

Han skulle ju lätt ha kunnat tro att jag har en något vriden syn på kärlek

2010-05-30T23:26:00.002+02:00

Han är ganska söt och han säger många smarta grejer. Jag har druckit alldeles för många öl, men det har nog han också för han tittar mig sådär djupt i ögonen. Djupt och lite grumligt. Han säger något om att det är ovanligt att man hittar en tjej med både looks och brains. Jag försöker le hemlighetsfullt men det såg säkert bara jävligt crooked ut. Sen pratar vi om film.

"...ah, alltså det är heeeelt underbart slutet! Helt underbart! Han inser liksom att enda sättet att vinna henne är att ta livet av sig. För hon vill ju bara ha lik. Och så ah, han gör det. Han liksom runkar och ah, hugger kniven i bröstet och du vet, det sprutar från alla håll och kanter! ALLA HÅLL OCH KANTER! KASKADER AV KROPPSVÄTSKOR!!! Konst är det. Konst är exakt vad det är! En RIKTIG kärlekshistoria!"

Och så tänker jag såhär efteråt. Att just den historien, om slutet i filmen NekRomantik, kanske inte är den som man ska dra i raggningssammanhang. Det blir ju så lätt fel då. Och man kanske blir missuppfattad. Och så vidare. Men det gjorde jag tydligen.

Marit Paulsen demonstrerar i Kirgizistan

2010-04-13T10:45:00.001+02:00

Late Night with Molly Ericsson

2010-03-19T10:57:00.003+01:00

Inatt vaknade jag till lite av att Molly skulle gå på toa. Jag noterade att hon gick in på toaletten, tände lampan och fällde upp toalocket. Allt sånt gör hon i princip i sömnen. Jag var själv precis i mellanlandet mellan somna och vakna när jag hör henne ropa:

"Hör på den här då! Det var två militärer som gick på en väg, så sa den ena: har du bajsat på dig? Så sa den andra: nej det har jag inte. Så sa den ena: Vi går in där och tittar.... du har ju bajsat på dig! Då sa den andra: Jaa jo, det var igår ja."

Skönt med en unge som vet att dra en rövare vid fyrasnåret i sömnen.

Mamma

2010-03-12T00:39:00.008+01:00

Idag berättade jag för min klass om mamma, på retoriklektionen. Det var jobbigt, men kändes bra. Någon timme efteråt blev jag så fruktansvärt trött, dränerad och matt och åkte hem. Det här var vad jag sa:

"För nästan exakt ett år sedan satt jag på ett sjukhus och insåg att livet aldrig någonsin kommer att bli sig likt igen. Och att jag inte ville att det någonsin skulle bli sig likt igen. Åren innan den här dagen hade kantats av offerkänslor och bitterhet från min sida.
Jag hade jobbat på samma ställe 7 år och kände mig fast. Jag hade hamnat i en småstadsidyll, en mentalitet, som jag aldrig kunde förlika mig med.

På hösten innan den här vårdagen på sjukhuset gick jag en kurs på Berghs. Den gav mig lite luft under vingarna. Två kvällar i veckan fick jag ta pendeltåget hit och lämna allt det där bakom mig. Jag trivdes otroligt bra. Men det var något som skuggade den här upplevelsen.

Under hela hösten hade min mamma dragit på en jobbigt förkylning, hon hostade och hade ont i kroppen. Och när hösten blev till vinter så åkte hon till sjukhuset för att få penicillin för den här förkylningen. Det visade sig att hon skulle behöva mycket mer än bara penicillin. Hon blev kvar på sjukhuset och de tömde över 1 liter vätska ur hennes lungor.
Några veckor senare, precis samtidigt som jag hade slutexamen på utbildningen här på Berghs, fick hon diagnosen lungcancer.

Mamma var en renlevnadsmänniska. Hon tränade mycket, var noga med maten, drack aldrig alkohol och har aldrig i hela sitt liv rökt en cigarett. När man var sugen på godis så sa hon alltid: Ta en frukt! Som om frukt någonsin skulle kunna ersätta godis. Att hon skulle få cancer, och dessutom lungcancer, kändes helt surrealistiskt.

Man kunde aldrig ljuga för mamma. Ända sedan jag föddes har mamma ägnat sitt liv åt sina barn. Jag har 4 yngre syskon och tre av dem med särskilda behov. Inte förrän det här året hade mamma fått möjlighet att börja jobba. Hon startade upp en egen firma och blev väldigt snabbt framgångsrik. Jag tror det var för att hon verkligen såg människor.

Inte ens när mamma blev sjuk blev hon ett offer. Hon blev aldrig bitter.
Mammas cancer spreds och på 3 månader hade hon gått från en långdragen förkylning till att befinna sig på palliativa avdelningen med vetskapen att hon snart ska dö.
Inte ens då blev mamma ett offer. Inte ens då blev hon bitter.

För nästan exakt ett år sedan satt jag på ett sjukhus när mamma tog sitt sista andetag och insåg att livet aldrig någonsin kommer att bli sig likt igen. Jag bestämde mig, faktiskt där och då för att släppa min offermentalitet och min bitterhet och min känsla över att inte kunna styra mitt liv i den riktning jag själv önskade. Och det är så jag hamnade här, på Berghs.

På mammas begravning kom det nästan 200 personer. Jag kände inte ens igen hälften av dem. Jag tycker det säger väldigt mycket om vem mamma var."

Det är fashion!

2010-03-08T09:49:00.002+01:00

Såhär ska vi se ut i höst, vänner, det är fashion!

(Viktor & Rolf fw10)

Grannen ovanpå - en kärlekshistoria i sin linda

2010-02-16T20:28:00.002+01:00

Jag är lite förälskad i min granne ovanpå. Jag har ingen aning om hur han ser ut, hur gammal han är, eller om han ens är en han. Men han spelar akustisk gitarr fram till sent sent på nätterna. Många grannar skulle nog gnälla över det, men jag tycker bara att det är mysigt.

Jag tänker att han är typ 27 år gammal, har hår i knut och nån stor halsduk. Kanske skägg. Eller iallafall stubb liksom. Orakad. Om han rakar sig så är det rätt sporadiskt liksom. Jag vet inte om han har en axelväska, ingen ryggsäck iallafall kan jag lova.

Apropå bitterhet då

2010-02-14T15:54:00.002+01:00

Alla hjärtans dag

2010-02-14T14:39:00.004+01:00

Jag firar Alla hjärtans dag med en dunkande huvudvärk (jag unnade mig igår kan jag lova) och en bitterhet av sällan skådat slag.

Och utanför mitt blue hawaii firas denna dag med praliner, rosor och vedervärdiga nallar med kärleksfulla budskap. Ett och annat ligg därute i stugorna skulle jag gissa. Det tappas säkert upp något bubbelbad någonstans och det läggs sannolikt ut ett och annat rosenblad på välbäddade sängar. Som på film. Gulliga lappar, jag vet inte, allt sånt.

"Kommersialism!" härjar motståndarna och lägger armarna i kors. Men jag gillar ju kommersialism, ge mig julskyltning i oktober och jag myser, så det är inte roten till min bitterhet.

Nej, jag är bitter av besvikelse och krossade förhoppningar. För det finns liksom en fantasi rörande en hemlig beundrare som ger sig tillkänna, förkunnar sin kärlek och sedan ska han vara snygg och kanske ha någon stor halsduk och vi ska leva lyckliga tills döden skiljer oss åt bla bla bla bla. Det där har ju inte hänt än och jag vet inte om oddsen ökar eller minskar med åren. Och jag vet inte varför jag får för mig att det skulle hända just den 14 februari i så fall, men jag tänker att det kan ju vara lägligt just då liksom.

Nå, det tycks ju inte dyka upp någon evig jävla kärlek idag, i år, heller. Men jag är ledig i kväll och pank, så om någon vill bjuda på middag så är jag game.

Summering av dagen

2010-02-04T01:53:00.004+01:00

Idag, dagen då jag förväxlade Joel Kinnaman med Ola Skinnarmo.

Lars Anders Johansson

2010-02-03T00:28:00.001+01:00

Sätt volymen på max bara!

Och sedan hör ni mer här:

http://www.myspace.com/larsandersjohansson

http://www.larsandersjohansson.se/

Vad som var menat att vara en gästblogg

2010-02-01T22:19:00.000+01:00

Det här är en gammal gästblogg som skrevs för att publiceras hos Linda på http://blogg.alltombarn.se/innandufanns/ men av någon anledning passade det sig väl inte... Näevars, det var en tävling, och jag vann inte. Texten skrevs i augusti-september någongång. Ni som känner mig vet att det finns några grundläggande sakfel i den, men vid tillfället den skrevs så var det mesta absolut sanning.

Gästblogga alltså. Och Linda har gjort det lätt för sig. Välj vilket ämne ni vill, liksom. Lätt för Linda, svårt för mig. Jag skulle gissa att det blir en jävla massa bidrag om ungar. Det är ju lätt att blogga om ungar. Folk älskar ungar. Ungar och djur, det är det högt underhållningsvärde på. Det är det och förnedringsunderhållning som slår högst. Det vet man ju. Själv ägnar jag en stor del av min tid åt just förnedringsunderhållning. Det är jag bra på. Allt som oftast bloggar jag om sex. Eller ah. Bristen på sex ska jag väl ärligt erkänna. Så varför skulle jag inte blogga om det här också? Det gäller att göra det lätt för sig, right.

Vi börjar såhär: Jag får för fa-an (uttalas med undertryck och dubbla a:n liksom, ni fattar? Ja ni fattar.) aldrig ligga.

Så, då har jag sagt det. Och då fanns det väl i och för sig inte så himla mycket mer att tillägga, mer än att om det är någon som skulle kunna tänka sig ett mercyfuck så nås jag på: www.notonmyshift.se.

Du som hör av dig kommer få det trevligt kan jag lova. Ja, det vågar jag nästan lova alltså. Jag har nämligen hittat en spellista som någon satt ihop. Liggalistan kallas den. Och ja, det är exakt vad det låter som. En spellista i spotify som man ska göka till. Jag måste säga att det är med viss skepsis som jag nu lyssnar igenom den. Lady in Red liksom, känns inte den förbannat uttjatad? Jag menar, ända sedan man dansade med ett jävla kvastskaft (jo, alltså, inte bildligt talat, utan verkligen ett kvastskaft, jag var en loser redan som barn) på mellanstadiediscot, till att man för första gången hånglade med någon långhårig, rollspelande kommunistkille i högstadiet (han var faktiskt 3 år äldre!) har man ju haft den där musiken i bakgrunden. Och det är inte bra hörrni. Det är fan inte bra. Inte. Nej. Men okej, jag ska inte vara så jävla anti. Jag menar, ska jag få ligga så kan jag fan leva med Lady in red alltså. Okej, vad mer? Vad mer... Jo, Fix You med Coldplay. Jag vet inte. Vad säger ni? Ja, jo, okej då, fix me liksom. Risken är ju att det blir någon slags deppsex kanske. En genre som jag helt missat. Kanske man ska prova någon gång. Ja, låt gå för det.

Listan fortsätter och det är idel klassiker, blandat med lugna toner, givetvis finner vi Red Red Wine här, men också bubblare som Emilias Big Big Girl, som i alla fall skulle ge mig grav tjockisångest. Lite Roxette såklart, It must have been love, i sann Pretty Woman-anda, vem
vill inte känna sig som tagen från stritan liksom? Och sen, The Sound of Silence med Simon & Garfunkel, där kan jag ju bara anta att det vilar någon form av ironi bakom beslutet att ha med den låten. Jag menar, ljudet av tystnaden är det sista vi kommer höra under vår kärleksakt. Det vågar jag faktiskt lova.

Sen kommer den. Låten som skakar mina grundvalar. Som får mig att tappa alla koncept. För jag menar, jag fattar. Jag fattar hur man tänker när man väljer Lady In Red och It Must Have Been Love. Jag fattar det. Men sen kommer den. Och håll i er nu: Peps Persson - O'boy. Jag tar en tyst minut här. Låter er fundera. Upprepa det inom er. Begrunda det. .....O'boy! Vilket vackert väder, solen skiner idag! O'boy!

Jag funderar mycket på hur det där med att ligga till Peps Persson skulle vara. Göka, det är fan rätt ord i sammanhanget alltså. På min näthinna ser jag scener ur diverse farser, Stefan och Krister, tjolahopp i smörkolan! Hej vad det går! Eller typ om man skulle ta någon random porrfilm och snabbspola igenom. Gladsex! Två tummar upp! Och en flaska mer rom! Typ så.

Ligga till Peps Perssons O'boy alltså. Det är mitt erbjudande.

(Här hittar ni hela listan: www.liggalistan.se)

Alla medel är tillåtna, men är alla medel verksamma?

2010-01-31T01:34:00.001+01:00

Vid ett antal tillfällen har folk googlat "runka med dunjacka" och landat på min blogg. Härvid undrar jag om detta är någon form av vanligt förekommande företeelse?

I wish that I could see you soon

2010-01-24T00:22:00.001+01:00

Dra åt helvete Bamse!

2010-01-18T22:53:00.002+01:00

Den nya grejen är tydligen att lyssna på Bamse - världens starkaste björn varenda jävla kväll. Jag har alltid hyst sympatier för den starka björnen som är så snäll och lite dum mot de dumma. Men efter 9 dagar av malande så kan jag ärligt säga att jag hatar den förmätna björnen. Han tror verkligen att han är störst bäst och vackrast. Dra åt helvete Bamse!

Betalning medges ej

2010-01-15T14:55:00.002+01:00

Den ekonomiska krisen är total. Havererad. Det handlar inte om att hushålla med de sista kronorna nu, det är finito. Detta demonstrerades under gårdagen på ett mycket uppenbart sätt. Sabis Fältöversten, pälstanternas och hummerherrarnas livsmedelsbutik nummer ett. Jag och ett 8-pack toalettpapper. Medges ej.

Och så drar cirkusen igång, man ska låtsas som att det är något fel på kortet, prova igen - jag vet att det finns pengar på kontot, nähe, det är nog nåt fel, alltid så med min bank, mutter mutter. Alltid att man säger att man ska hämta pengar, kommer tillbaka om 10, håll den. Och så drar man, fort som fan, med pälstanternas nedlåtande blickar i nacken.

Den ekonomiska krisen är total, när man måste sno toalettpapper från skolan.

Den som söker skall finna, men det gäller att vara vid sina sinnens fulla bruk

2009-12-27T13:20:00.003+01:00

När jag kom hem i natt satte jag mig tydligen och googlade lite. Vet inte riktigt vad det var jag var ute efter, men jag fann det inte.

6-årsdagen firas på White Room.

2009-11-23T21:15:00.002+01:00

Jag får en inbjudan till fest på mailen. Det är Miranda och Stella-Li som fyller år och ska fira detta på AbsinthBar. It's gonna be awesome!!!

De fyller 4 år båda två. Alltså, underbart, de fyller fyra och ska ha fest på AbsinthBar. Det är så det ska gå till. Det enda jag lite irriterar mig på är att de väljer ett ställe på Kungsholmen, jag tycker ändå att vi bort i såpass fina områden att vi kan hålla oss till vårt. Varför inte Riche? Sturehof? Spy Bar? Det övergår mitt förstånd att man ska behöva åka till Kungsholmen för att fira brudarna.

Inbjudan föranledde en del diskussioner i hemmet om vart Molly ska hålla sin 6-årsfest i sommar. Jag föreslog Carmen och Lilla Fridhem eftersom det passar min studensplånbok bäst, men hon bara fnös. Nej, den gick inte. White Room eller Republik, i värsta fall caféet, säger hon lite slappt.

Molly har alltid varit en starfucker, jag fattar väl varför hon vill till White Room. Mitt sista förslag blir Pizzeria Dagobert och blicken jag fick då alltså. Om blickar kunde döda. Och hon ba: Men mamma, vilka hänger på Pizzeria Dagobert. Och jag ba: Tjaaaaeee.... Leffe, Kniv-Lasse och Benka... Och hon ba: Nej, just det, det blir White Room.

Jorå, såattee, jag bytte skrivbordsbakgrund idag

2009-11-17T04:07:00.002+01:00

Lövbiff, lövbiff, lövbiff

2009-11-10T18:15:00.003+01:00

Min hjärna spelar mig en hel del spratt just nu. Jag tror det är bristen på sömn i kombination med ett fullspeckat schema, jag spenderar i princip all min vakna tid i skolan. Vissa grejer är knäppare än andra, som när jag kliver av tunnelbanan och undrar vad det är meningen att jag ska göra nu, jag lovar, det tog säkert 5 minuter innan jag hade resonerat mig fram till att jag skulle åka upp för rulltrapporna.
Men den grejen som verkligen får mig att undra om det inte är dags för psyket, det är att jag har fått någon form av hangup på ordet "Lövbiff", alltså inte maträtten utan bara ordet. Jag märker att jag i stressade situationer, vilket är typ konstant just nu, inte kan tänka på annat än ordet lövbiff. Det ba "lövbiff, lövbiff, lövbiff, lövbiff, lövbiff" i mitt huvud om och om igen. Typ som ett mantra. Fattar ni hur sjukt i huvudet man känner sig när man kommer på sig själv med att konstant upprepa ordet lövbiff inom sig!? Fattar ni det?

Ett blankt papper

2009-11-05T09:33:00.001+01:00

Ett blankt papper. Som snart ska svärtas med ord om vågor som smeker en strand, eller fingrar som rinner längs en ryggrad, hur ett barn som sover väcker all världens kärlek till liv och hur det känns att dansa i ensamhet.
Jag skulle kunna skriva om en resa jag gjorde, om en mor som tog ett sista andetag och sedan var borta för alltid. Eller om en älskare som kom, och kom, och sedan gick eller kanske tog en fika och sa att han var mer rädd om mig än jag var, men som aldrig riktigt fanns där ändå.
Det värker i fingrarna att skriva om lockar som kittlar mitt ansikte och hur vi andas varandras luft när vi älskar, gömda under täcket.
Jag vill helst inte skriva om tvättberget som växer i hörnet på min toalett eller tårarna som föll över nytvättade lakan.
Kanske om musiken som strömmar genom högtalarna, hur barnet vid min sida gnisslar tänder i otakt och att världen ser så annorlunda ut men ändå precis som förut.
Om väntan, väntan, väntan och vad den gör med själen.
Eller födelsemärken på hans hals som bildar en perfekt triangel som kanske bara jag vet om. Hur en mans händer kan göra eller förgöra eller hur man kan falla varje höst och bryta samma ben.
Ibland är det längtan efter någon som varit, som gått förlorat, som funnit nya vägar och först då kan man förstå. Om doften av dagen före julafton eller den av ångande sex som sitter kvar på kroppen fast man duschat.
Om sjukhussalar dit människor kommer för att dö, om de nätter man sovit framför toaletten eller de då man valt att inte somna alls. Om en brinnande förälskelse eller att förlora sin oskuld. Om ett golv som knarrar. Om barfotanätter eller den första snön.
Det finns så mycket jag skulle kunna fylla ett blankt papper med. Snart.

Det var inte vackert

2009-10-27T09:29:00.002+01:00

Min vän Andreas har startat en skrivarverkstad, på nätet. Här är vi ett gäng som skriver våra texter och, förhoppningsvis får de kommenterade med både beröm och konstruktiv kritik. Där skriver vi för att dela våra texter och utveckla vårat skrivande. Där kan ni nu läsa min senaste text, här kommer inledningen:

Det var inte vackert. Klockan hade slagit två och allt som kunde varit vackert och rent och äkta hade för längesedan dränkts i söta drinkar och skummande öl. En nedspilld klänning och ångorna från dansgolvet som för längesedan löst upp sminket jag lagt många timmar tidigare.
Det var inte vackert. De mjuka stolarna, musiken och den dämpade belysningen hade förlorat striden. De hade kämpat tappert, men förlorat mot det fula, fuktiga och illaluktande.
Och det blev inte vackrare för att jag la min hand på hans överarm där i baren. Men han var vacker. Han var vacker. Han vände sig om och såg på mig med ett snett leende och ena ögonbrynet höjt.
Läs vidare här: http://www.textverkstad.se/?p=22

Jag hade gjort allt...

2009-10-11T01:31:00.003+02:00

Jag tycker om när kvinnor har kjol, sa han. Jag drog med händerna längs mina jeansklädda lår och nickade. Jag har aldrig kjol, sa jag och tittade ner i knät, har aldrig känt mig bekväm i det. Han ryckte på axlarna, sträckte fram handen och lyfte min haka med ett finger. Våra ögon möttes hastigt innan jag instinktivt drog undan blicken. Hans ögon var som eldar och så fort jag såg in i dem så förlorade jag kontrollen över allt.

Jag hade gjort allt för att få möta hans blick igen.

Han kom en fredageftermiddag. Jag mötte honom vid tåget. Givetvis var jag tidig och jag hatade det. Jag stod där och drog i kjolen som jag köpt dagen innan. Jag hatade att jag var tidig för jag förstod att han förstod hur lätt han kunde få mig. Jag rätade till kjolen igen då jag såg honom kliva av tåget. Han var lång, säkert två meter, ranglig och smal och han log återhållsamt. Jag öppnade munnen för att säga hej, men fick inte fram ett ljud. Han skrattade och la armen om mina axlar.

Jag hade gjort allt för att få känna hans arm om mina axlar igen.

Vi låg i min säng. Jag läste mina dikter, de som jag skrivit bara för honom. Jag hade gjort en liten samling av dem, klippt ut varenda ord ur tidningar och limmat ihop i en liten bok. Han fick den sen, det enda exemplaret, jag minns dem inte längre, orden. Han tvinnade mitt hår medan jag läste. Mina kinder blossade av osäkerhet och återhållen åtrå. Jag snubblade på orden, fnissade generat och han skakade på huvudet. Han skakade på huvudet och sa att jag aldrig aldrig skulle generas inför honom. Med mig kan du vara dig själv, vem du än är, sa han och kysste mig. Mina läppar var torra. Fortsätt, sa han sedan.

Jag hade gjort allt för att känna hans läppar mot mina igen.

Hans hand under min tröja, mot min varma hud. Hans tyngd över mig. Och jag tänkte, det är så här det ska vara, det är så här det kommer att vara. Resten av mitt liv, tänkte jag, det här är för evigt, det här är kärlek. Jag älskade honom. Och han sa det, mellan kyssarna så sa han det. Jag älskar dig. Sen slickade han mig på halsen. Jag skrattade. Han reste på överkroppen, tornade upp över mig. Varför skrattar du, frågar han gravallvarligt. Du slickade mig, svarade jag med ett leende, du slickade mig över hela halsen, det var konstigt bara. Han suckade, sa att det inte är konstigt, ingenting kan vara konstigt mellan oss, vi älskade varandra och då får han slicka mig i hela ansiktet om han ville det. Jag skrattade igen och han drog med tungan längs min kind.

Jag hade gjort allt för att höra honom säga jag älskar dig igen.

Efteråt läste vi Strindbergs brev till Harriet. Jag visade honom de allra mest passionerade breven. Han nickade och sa att den elden som Strindberg hade, den elden levde i honom nu. Och jag sa att han bränt mig för evigt. Sedan skrattade vi över det bisarra, skrattretande allvaret i mina ord. Sedan gick han.

Jag hade gjort allt för att få skratta med honom igen.

Nästa dag stod jag vid tåget och väntade på honom igen. Drog i min kjol. Jag hade inte varit tidig den här förmiddagen. Men han hade inte kommit. Tre tåg, räknade jag, tre tåg hade kommit utan honom. Tre kvart, konstaterade jag, men han älskade mig, jag var inte orolig. Det kom tre tåg till, och fyra, och fem. Och jag stod där och drog i min kjol med tårar som letade sig ner längs halsen. Den hals som han gjort till sin kvällen innan.

Jag hade gjort allt för att få honom ogjord.

Det var egentligen nog bara en fråga om när, för att det ska hända sånna som mig - det är en naturlag.

2009-10-01T02:28:00.003+02:00

Ni vet töntiga människor. Alltså, riktigt töntiga människor. Såna som alltid gör bort sig. Det är liksom en naturlag. Jag är en sån. Jag försöker vara kool. Jag tror sällan jag lyckas. Jag tror att det liksom lyser igenom att jag är en tönt. Jag menar inte att det är något fel att vara tönt, tvärtom är det rätt koolt i sig. Men när töntar, som jag, ska spela koola i miljöer som är fullsmockade med ÄKTA koola människor, ja, ni förstår ju. It's bound to fail. Förr eller senare så kommer den. Smällen. Gärna i form av att man gör klantiga saker. Välter grejer, tilltalar fel personer för man trodde att det var någon annan. Eller, så ramlar man.
Alla ramlar väl, tänker ni, men det är inte riktigt sant. Inte i koola miljöer. Jo, det händer den bästa ibland, men tönten händer det oftare. Mycket oftare.

Kom igen nu, häng med upp på scenen och kör en rap, sa han. Jag tvekade. Tvekade och tvekade. Sen tänkte jag att, vad fan, det kan jag bjuda på. Det var typ 80 pers i salen och vi skulle presentera en idé som i korta drag berörde en Burp Box, en beatboxgrej fast med rapar liksom. Och det skulle bli lite roligare om någon faktiskt demonstrerade en rap. Och jag är inte den som är den. Självdistans råder det ingen brist på. Så jo, jag kan nog gå upp på scenen och rapa.
Så jag reser mig ur stolen. Jag vet att hela salen följer mina steg fram till scenen, jag är så extremt medveten om det. Och så ska tönten spela kool. Ni vet exakt, när man ska vara sådär skönt slapp fast ändå med fart liksom. Bara göra ett slappt men ändå spänstigt halvhopp upp på scen. Det är så jävla svårt att beskriva. Hur det var tänkt att se ut alltså.
Hur det däremot såg ut, är inte så svårt. För i sann töntanda så blir det där slappa fast spänstiga halvhoppet allt annat än spänstigt. Bara slappt faktiskt. Såpass slappt att jag, bara någon hundradels sekund senare, finner mig själv ålandes på scengolvet. Jag ligger där. På golvet. Och ålar. Ålar inför typ 80 stört äkta koola människor. Hell yeah. Givetvis kickar den välkända fan-va-pinsamt-nu-ramlade-jag-och-folk-såg-så-nu-måste-jag-upp-fort-som-fan-och-låtsats-att-allt-är-finemang-rycket till. Fort upp. Brett leende. Det sitter i ryggmärgen.
Och sedan. Rapen. En jävligt lyckad sådan måste jag tillägga. Kraftfull. Det var, så att säga, min enda planerade scenprestation.

Och man säger ju det, att all reklam är bra reklam. Och jag kan lova er att en stor del av Bergh's elever numera vet vem jag är. Okej, de vet inte mitt namn. Men när de ser mig så vet det, att jag är tjejen som ramlade upp på scenen för att sedan rapa inför 80 pers.
Snacka om att jobba aktivt med sitt personliga varumärke, tycker ni inte?

Dagarna efter

2009-09-28T12:02:00.001+02:00

Det var som att rastlösheten smittade. Nu kände hon sig uttråkad. Så jävla uttråkad. Dagarna efter den vansinniga natten hade hon känt sig så levande, alla sinnen var öppna, men varje tanke riktad åt hans håll. Det måste hända något, säger hon tyst för sig själv, smakar på orden som hon ifrågasatte bara några dagar tidigare. Flera gånger hade hon hindrat impulsen att skriva till honom. Hon vet ju att det inte vore klokt. Och vad skulle hon skriva? Hon skrattar till för sig själv, hej, vi sågs för några dagar sen, du höll en kniv mot mitt bröst, vill du träffa mig igen? Nej, det var ju vansinne.

Det måste hända något, säger hon igen med eftertryck, jag är så jävla uttråkad, det måste hända någonting nu.

...

2009-09-25T16:55:00.002+02:00

Jag är så jävla uttråkad säger han och stirrar stint in i mina ögon. Jag är så jävla uttråkad, det måste hända något, jag måste känna något, har du testat syra någon gång? fortsätter han utan att släppa mig med blicken. Jag skakar bestämt på huvudet. Du borde prova, du skulle gilla det. Jag skakar än en gång bestämt på huvudet. Han slår ner blicken och sparkar i gruset, knappt hörbart mumlar han, jag är så jävla uttråkad.

Vi fortsätter gå. Han kryssar hit och dit mellan väggarna. Varje föremål som kommer i hans väg får känna hans ilska. En cykel far i en båge över vägen och landar hårt strax framför mig. Jag drar honom till mig och han lägger sin arm över mina axlar och jag säger att det han gör nu gjorde jag när jag var sjutton. Sen gick det över. Varför är du så arg, frågar jag honom. Han är tyst en lång stund innan han svarar, jag är inte arg, jag är bara uttråkad, så jävla uttråkad. Jag skakar på huvudet, säger att det här är inte tristess, det här är djup smärta. Hans svar blir en ölflaska mot en vägg. Ljudet av glas som krossas.

Lite senare, i köket frågar jag honom igen, varför är du så arg, vad bär du på för sår? Han sjunker ihop. Uppgivet svarar han, jag vet inte, så jävla mycket. Livet liksom, hela livet är ett sår. Han fingrar på en kniv som ligger på bänken medan han pratar. Väger den i handen. Snurrar den. Jag sträcker fram handen och för hårtesten som hänger för hans ögon åt sidan. Han lyfter blicken, ser mig i ögonen och upprepar, hela livet är ett sår och jag är så jävla uttråkad. Du är fin och allt det där, men det räcker inte, inget räcker, det måste hända något. Jag nickar, säger att jag förstår. Så går jag ut ur köket för att hämta min öl. När jag kommer tillbaka står han fortfarande med kniven i handen, drar med tummen över bladet för att känna hur vass den är. Sen riktar han den mot mig, tar ett steg mot mig. Jag står kvar, tittar honom rakt i ögonen, medan han fortsätter med sitt mantra, det måste hända något, det måste hända något. Han tar ett steg till mot mig, hela tiden med kniven riktad mot mitt bröst. Så nära att jag kan känna värmen från hans andedräkt. Så nära att jag kan känna hans smärta som om den vore min egen. Jag är inte rädd. Han märker det. Det provocerar honom. Men jag vet varför han gör såhär. Varför blir du inte rädd, frågar han. Jag svarar att det är för att jag vet att han inte kommer försöka göra mig illa. Jag svarar att jag vet att han testar mig, testar om jag kan hantera det han har att säga mig, därför blir jag inte rädd. För det här är ett test, och genom att inte backa, inte bli arg eller rädd har jag passerat testet. Han kan lita på mig. Jag säger det till honom.
Han sänker kniven och kysser mig.

Vi står tysta i köket. Musiken från rummet intill lägger sig som en dimma i rummet. Jag blundar, nickar i takt till musiken, jag har en dotter säger jag. Hans blick lyser upp, jag älskar barn säger han, jag älskar att leka med barn, jag skulle kunna göra det hela dagarna. Jag ser det, svarar jag, det var som att du fick liv bara av att tänka på det. Han nickar. Slår du henne, frågar han sen. Aldrig svarar jag, jag har aldrig slagit min dotter, blev du slagen? Han är tyst en stund, sedan nickar han. Sen tillägger han att det var bra, att han behövde det, att det gjorde honom stark. Jag frågar om han verkligen är stark. Ja, säger han, jag är stark, ingen kommer nära mig, ingen kan rå på mig, ingen. Jag frågar om det verkligen är att vara stark. Ja, säger han, det är att vara stark. Jag är svag nu, för att jag berättar det här för dig, jag är svag nu. Men annars.
Jag frågar om han kommer att slå sina barn i framtiden. Han rycker på axlarna, kanske, kanske inte, vi får se. Så är han tyst ett tag, sedan, Nej, nej jag kommer aldrig slå mina barn. Det kommer jag aldrig göra. Jag drar handen genom hans hår och vi kysser varandra igen. Det måste hända något, viskar han, jag är så jävla uttråkad, nåt måste hända nu. Jag frågar vad han vill ska hända, han rycker på axlarna, suckar, säger att han är trött, att han ska lägga sig en stund.

Själv går jag hem, genom stan. Nattlufter renar min tankar. Jag går en omväg, jag är ny i stan. Det tar två timmar att komma hem. Det här är Stockholm, tänker jag, det är precis samma smärta och ångest som överallt annars. Bara i lite finare förpackning.

När man ser en morsa röja runt i klätterställningen är det inte utan att man börjar fundera

2009-09-13T22:41:00.004+02:00

Alltså, jag vet att jag kan få mothugg här. Men jag tar det. Jag kan ta det. Jag har ältat detta så många gånger att jag måste få det ur mig en gång för alla.

Det finns ett duktighetskomplex bland föräldrar idag. Mycket av det är bra, hälsosamt. Men andra gånger går det också ganska snett. Jag tänker framförallt på häromdagen (och många andra dagar innan dess) som jag och ungen spenderade i lekparken. Tessins Parklek för att vara precis. Det är en fin lekpark. Mycket roliga lekställningar och möjligheter. En dröm för vilken unge som helst!
Det jag förvånades av när vi kom till lekplatsen var att trots att stället var packat som jävla röda linjen mot Ropsten klockan kvart i fem så får jag hela parkbänken för mig själv. Fatta, jag får sitta själv trots att det är så mycket folk att min unge typ kan stagedivea från klätterställningen och ta sig ändra bort till gungställningen utan problem. För vad gör föräldrarna?

De leker. LEKER! Ja, alltså, inte för att de egentligen tycker att det är roligt. Utan för att de är duktiga, duktiga, duktiga föräldrar som alltid finns där för sina barn. Det är därför de leker. Det är därför de står i mitten på gungbrädan och flaxar med armarna för att inte tappa balansen. Det är därför de klämmer in sig i det lilla lilla utrymmet under rutschkanan och leker affär. Det är därför de står UPPE I KLÄTTERSTÄLLNINGEN och tjoar och tjimmar. Det är därför det sitter tre fäder med sina söner i varsitt hörn av sandlådan och gräver som om det vore livet som stod på spel. För att de är duktiga. För att de är BRA föräldrar. Jag har till och med sett en förälder full upptagen med att demonstrera hur en trehjuling funkar genom att själv försöka cykla runt på den. Fatta den synen! Fatta!

Alltså, för det första gillar jag inte att leka. Tycker det är skittråkigt. Men trodde jag att det skulle vara bra för min unge så hade jag gjort det ändå. Men jag tänker såhär. Är det några som kan det här med att leka så är det väl barnen? De vet hur man klättrar i en klätterställning, och om de nu inte skulle göra det så kommer de antagligen kunna räkna ut det genom att kolla hur de andra ungarna gör. Ungar kan gräva i sandlådan, och tänk, om inte pappsen hade varit så duktig så kanske de hade haft två nya kompisar att gräva med.

Att göra sitt barn beroende av ens närvaro till den utsträckningen att till och med leken kräver en förälders närvaro. Är det vettigt?

Disclaimer: Det finns givetvis undantag. Det finns barn som faktiskt behöver stöd. Och det finns föräldrar och andra vuxna som faktiskt, på riktigt, roas av att leka i lekpark och då kan man kanske vara med. Ibland.

Begreppsförvirringen är total i det Ericssonska hemmet.

2009-09-08T00:48:00.003+02:00

Jo, såhär var det. Att jag bad dottern att hämta en bricka åt mig från vardagsrummet. Vi skulle nämligen ha mys och äta middagen i soffan. Och i vardagsrummet finns brickan som liksom ska göra allt lite lättare rent logistiskt. Och jag menar, dottern är 5 jordsnurr. Nog fan ska hon veta vad en bricka är. Men ändå kommer hon tillbaka med en vas. En vas! Och jag säger, "Nej, gumman, det där är en vas. Jag menar en bricka. En BRICKA som man liksom ställer saker på. S t ä l l e r saker på. Okej?". Dottern är tyst en lång stund. Ser eftertänksam ut. Bekymrad. Men sedan lyser hon upp och säger: "... Jahaaaaa, mamma, nuuu vet jag ju vad du menar. En PLATTFORM!"

Ja, jo, det var ju ett annat ord för det...

Marsvinssuperhjältar och skäggmusikblogg

2009-09-05T13:57:00.004+02:00

Ikväll ska jag och Molly på G-Force. Ni vet filmen om marsvinen som blir superhjälptar. Fatta det. Fatta marsvin som blir superhjältar. Marsvin! Kan inte bli fel. Och det är uppenbart att jag är mer peppad på det här biobesök än mitt femåriga förkläde till dotter. Bara för någon minut sen ropade jag till henne:

- MARSVINSSUPERHJÄLTAR MOLLY! FATTA MARSVIN! ÅH!
- ....jaja.

Förresten har jag startat en ny blogg. Om musik. Det är lite som att skaffa ett till barn när förhållandet är lite kämpigt. Men vi är annorlunda. Vi ska ta oss igenom det här och en till blogg kommer göra att vi hittar tillbaka till varandra. Vi är annorlunda.

http://beardmakesbettermusic.blogspot.com/

Så fint.

2009-09-02T23:57:00.001+02:00

En usel bloggares försvarstal

2009-09-02T16:29:00.000+02:00

Jag har varit en fullkomligt värdelös bloggare under augusti månad. Det är inte okej. Inte alls. September är månaden då jag kommer igen. Det sa jag redan igår på Twitter men somnade 5 minuter senare.

Men ni vet. Först semester. Sen flytt. Sen ny skola. Dagis. Stad. Liv.

Jag kan i alla fall rapportera att skolan går bra. Tar mycket tid och energi men så sjukt roligt. Ungen har landat på sitt nya dagis och jag har lyckats skräpa ner nya lägenheten minst lika mycket som min förra.

Ikväll. Ikväll gäller det. Ses här då.

-- Post From My iPhone

Jag har i alla fall turen på min sida.

2009-08-27T22:46:00.005+02:00

Än har det inte blivit någon riktig stockholmare av mig kan jag lova. Icke. Ibland lurar jag mig själv. Tror att det är så. Att jag är acklimatiserad. Som när man håller SL Acess-kortet lite koolt slappt över läsaren och samtidigt som man kollar twitter på iPhonen kliver på tunnelbanan man ska med. Det känns så vant. Ja, tills man upptäcker att man är på fel jävla tunnelbana. Japp. Har hänt mig 4 gånger de senaste 3 veckorna. Senast idag faktiskt. När jag redan var sen till dagis. Då gjorde jag det. Steg på fel tåg och helt plötsligt var jag vid jävla Stadion. Jag ba vad i helvete gör jag här!? Fick ringa dagis och ursäkta mig, och reaktionen var "Men du är kvar i Stockholm? Det var ju tur iallafall."

Ja, det är fan bara tur.

Om jag vann 100 jävla 000 i månaden.

2009-08-26T23:17:00.002+02:00

Underbara Innan du fanns har nominerat mig till Triss stora bloggstaffett. 100 bloggare får en trisslott med chans att vinna 100 000 kr i månaden i 25 år mot att man skriver om vad man skulle göra om man vann. Som nybliven fattig student kan jag ju lova att det inte råder några tveksamheter om att jag hakar på.

Om jag vann hundra motherfucking tusen kronor alltså. I 25 år. Vad skulle jag göra då? Ja, vad fan skulle jag göra då? För det första skulle jag börja välja och vraka bland alla män som helt plötsligt tycker att jag är den vackraste och mest åtråvärda kvinnan på denna jorden. Likaså skulle jag börja njuta av den stora krets vänner som jag helt plötsligt skaffat mig. Jag skulle skaffa nån stor sammetsbeklädd våning, gärna med nån stor guldig tron mitt i där jag skulle sitta och bli matad med vindruvor. Ett eget jävla harem. Chippendales? Naa. Det är att överdriva lite kanske. Nån vanlig manlig strippa bara. I nåt hörn liksom. Gärna polisutstyrsel. Eller jag vet inte. Brandman? Eller bara vanlig. Kontorsklädsel vore ju jävligt weird i och för sig. Kastar runt med portföljen liksom.

Sen skulle jag givetvis skaffa personlig allting. Personlig tränare. Personlig dietist. Personlig städare. Personlig matare. Personlig torkare. Personlig kock. Personlig jag vet inte. Personlig allt! Personlig kliare. Personlig kliare... Fatta det! Fatta att ha en personlig kliare. Det skulle man fan kunna ha med dom pengarna. Nån som bara kliade en på ryggen. Mot en nätt summa pengar. Hur värt skulle inte det vara. Så jävla värt. Eller? Jo. Jo fan.

Nåt sånt ser jag framför mig. På ett ungefär. Cirka.

Jag nominerar Snaskefar

Svininfluensan har nog drabbat yours truly

2009-08-20T21:55:00.004+02:00

Imorgon mina vänner fyller jag 25 år. Det är rätt stort va. Det var tänkt att jag skulle fira detta genom att åka till en ö i Blekinge tillsammans med 280 andra webbnördar. Så blev det inte. Istället ligger jag nu i sängen med hosta, feber och sjukt mycket snor - SVININFLUENSAN!

Jag var till en början mycket tveksam om det var svininfluensan som jag drabbats av, jag har ju inte varit när en man på... jättelänge. Men febern stiger flera grader i minuten och jag tänker att jag ju krockade med någon kille på Way Out West förra helgen, och det var ju någon man där på puben som försökte stöta på mig, det kanske räcker för att smittas liksom. Jag trodde det behövdes mer, men jag antar att jag är extra mottaglig pga att jag inte är van vid bakterierna.

Bjussar på lite förnedringsfilm på det. Såhär ser jag ut när jag är sjuk. Gillar också den Blondinbellska "Hej allopa!"

Vad jag gjort de senaste dagarna

2009-08-20T11:30:00.001+02:00

http://driverjoe.wordpress.com

Jag kommer igen.

2009-08-18T21:32:00.001+02:00

Okej, det är så goddamn mycket nu att jag glömmer det som är viktigast, bloggen! Imorgon kväll lovar lovar lovar jag att uppdatera med något ordentligt. Ni får gärna komma med förslag på vad ni skulle vilja höra om, vad som helst!

Way Out West var grymt, men några öl och Premier Leaguefotboll är inte så jävla dumt det heller

2009-08-16T14:00:00.004+02:00

Sitter på O'learys i Göteborg. Avslutar denna helg med några öl och fotboll. Känns helrätt.

Stukat arslet

2009-08-10T15:50:00.003+02:00

Jag var inte ens full. Jag vet i och för sig inte om det hade känts bättre. Kanske hade skammen varit ännu större då. Skammen hos den som stukat arslet. Det är exakt vad jag gjort. Helt plötsligt så låg jag där i trappen liksom. Och jag råder ingen att bryta röven, för det gör in i helvete ont hörrni. In i helvete ont.
Jag går som om jag tappat tvålen i en offentlig dusch. Om ni fattar vad jag menar. Att vända sig i sängen är ett litet helvete i sig, kantat av plågade "Aj aj aj aj aj". Det är synd om mig. Riktigt synd om mig.

Han bara la sig där. Inga konstigheter.

2009-08-08T01:05:00.002+02:00

Alla Grönans tjockisar släpar på stora jävla chokladkakor. Men inte jag.

2009-08-07T16:26:00.000+02:00

Igår var vi på Gröna Lund jag och min dotter. Detta föranleder till att jag måste lufta en sak. Nämligen att jag, som tjockis, stundtals hyser ett förakt gentemot mina fellow tjockisar. Jag talar om den typen som typ alltid bär omkring på minst två asastora chokladkakor som dom vunnit på nåt jävla hjul. Alltid riktiga tjockisar. Och alltid minst 2 jättechokladkakor.

Jag tänker såhär: vad faan är oddsen att Gröna Lunds alla tjockisar har TUR och vinner minst två gigantiska jävla chokladkakor? Vad är oddsen för det? De har satt det i system! De slutar inte spela förrän de har kammat hem storvinsten minst två gånger om. Jag lovar. Det måste vara så. Och det, det är nästan höjden av tjockhet.

Detta säger dock mer om mig själv och de normer jag lever efter men inte själv kan efterleva. Jag har talat om det tidigare, hur jag skäms när jag köper snabbmat och därför undviker detta. Och att släpa runt två chokladkakor större än mitt jävla arsle i offentlig miljö skulle bara inte gå. Aldrig.

Det är alltså så, att jag i slutändan, riktar det förakt jag känner emot mig själv mot andra tjockisar. Så att jag kan tänka: jag är iallafall inte SÅ jävla tjock.

-- Post From My iPhone

Att värdera sina pengar

2009-08-05T00:40:00.003+02:00

I takt med att man åldras ändras också ens syn på pengar och dess värde. Det håller nog alla med om. Genom åren har jag värderat pengar enligt följande princip.

Lågstadieåldern: Under denna tidsperiod värderades pengar i antal 50 örestuggummin. 10 kronor var enormt mycket pengar - 20 bugg liksom, 20 bugg! Och tänk 50 spänn, 100 jävla bugg.

Mellan- och högstadieåldern: Här värderades pengar i antal CD-skivor. Från att i tuggummiperioden typ ALLTID känt sig rik, så var valutan här mycket dyrare.

Gymnasieåldern fram till idag: Pengar värderas i alkohol. Då framförallt öl. En hundring på fickan = minst två öl. Kanske 3 om man har tur.

Är det konsten som avslöjar personen bakom den perfekta ytan?

2009-07-31T19:01:00.002+02:00

Äntligen är jag på plats i nya lägenheten. Det är en välordnad ungkarlslya delux som jag fått tag på. Alla textilier går i blått, rött och vitt och givetvis en mängd stjärnor. En liten GANT-lägenhet liksom. Alla elektriska grejor är i svart och borstat stål. Alla trägrejer är givetvis ek.

Men det är en grej som är lite sketchy med den här lägenheten. Något som väcker mitt intresse och gör att jag liksom, vill veta mer om killen som hyr ut den till mig. Tavlorna. Det är framförallt två tavlor som jag spetsat in mig lite extra på. Den ena är på tre grisar som går på en fönsterkarm. De har alla en varsin svart fjäril på ryggen. Och om det inte är nog med det så är de liksom på väg in i varandras rövar. Sug på den ni!
Den andra är även den lite surrealistisk, men i slutändan är det iallafall två bröst som det sprutar mjölk ur. Jag lovar! På riktigt.

Stjärt O'hoj!

2009-07-29T02:08:00.002+02:00

Ni som har följt bloggen länge har läst om min digra sjöfararerferenhet. Här kommer nu ett bildbevis.

För er som inte läst dessa inlägg finner ni dem här:
http://notonmyshift.blogspot.com/2009/02/skepp-ohoj-pt-1.html
http://notonmyshift.blogspot.com/2009/02/skepp-ohoj-pt-2-eller-nar-jag-nastan.html
http://notonmyshift.blogspot.com/2009/02/skepp-ohoj-pt-3.html

Sugordsoptimering*

2009-07-27T02:39:00.007+02:00

Folk har googlat följande och hamnat här:

*detta inlägg hade ursprungligen en rubrik där läsarna fick hjälpa mig att sätta rubriken. Se kommentarerna. Jonathan satte denna rubrik.

Självdestruktivitet stavas väteperoxid här

2009-07-27T00:23:00.002+02:00

Jag har en liten downperiod. Det är så jävla mycket på gång och jag har svårt att liksom greppa situationen. Känner mig paralyserad. Ägnar mycket tid år tröstätning och andra former av destruktivt beteende.

Som idag. Idag blekte jag håret. Ville liksom plåga mig själv litegrann. Jag är nämligen så smått allergisk mot de där vätskorna, plus att jag för tillfället har lite sår i hårbotten, ja, plus att resultatet alltid riskerar att bli hiskeligt liksom.

Denna gång blev det ganska bra. Före och efter följer.

Före

Efter

Buken skola pressas in, baken skola lyftas och manliga genitalier skola slakna

2009-07-22T23:47:00.004+02:00

Idag köpte jag typ sånna här trosor:

Ja, lägg till en 20 pannor på den där modellen. You get the picture.

Hemma på våran gata i stan

2009-07-22T23:10:00.003+02:00

Vad händer när en ensam morsa och hennes unge (eller kärleksbarn, ängel, älskling, gullis, fjun, myspysgulledotterfillifjonka för de som föredrar den typen av uttryck) flyttar in i ett bostadsrättshus belägrat av gamlingar. Ja, äkta äkta gamlingar. Av den riktigt ingrottade sorten. Ni vet "vi har minsann bott här sedan huset byggdes, och hör sen!". Vad händer? Jag vet. Jag har gjort det.

Välkomnandet till den nya föreningen var faktiskt varmt. Det skulle tydligen bli skönt att höra lite barnskratt i huset. Små fötter som tassade på parketten. Sånna grejer. Säg det om ett par veckor, tänkte jag i mitt stilla sinne, men log och nickade.

Sedan hände det. Det blev stopp i hela jävla husets avlopp. Stammarna liksom. Sånt har man ju aldrig haft problem med tidigare, säger de, och spänner ögonen i morsan och ungen. Och även om morsan envist hävdade att vi använder varken jävla hushållspapper (vad fa-an ska man med det till, jag bara undrar) eller har för vana att spola ner kökshanddukar i toaletten, utan man kanske ska fundera på det stora antalet dementa satar som såsar runt hela dagarna. Man kanske bara skulle fundera. Men näe. Näe, det var nog bäst att jag höll lite bättre koll på ungen framöver.

Det hjälpte ju inte att hon, framöver, råkade (jag säger råkade!) hälla en flaska såpbubblor från balkongen rakt ner i skäggiga damens kaffekopp. Vilket tantan ryade om länge och väl innan jag helt sonika drämde dörren i ansiktet på henne. Bildligt talat.

Sedan denna klassiker. Tvättstugan. Och nej, ingen liten lapp, som man skulle kunna tro, utan ett meddelande på telefonsvararen om att, och jag citerar, "Nu har vi hittat 1 större och 1 mindre dammtuss i tvättstugan och enligt schemat hade du tvättstugan senast. Vi vill bara påminna om att din mamma, eller mormor, inte jobbar här". No shit Sherlock, no shit (shit, skit, bajs, rumpa, röv osv (varsågod, Pelletsmaskinen)).

Men jag håller god min, vi vet, jag gör det. Jag tänker att visst fan ställer vi till lite liv i huset. Helt klart. Och kärringar som, de facto, lägger örat mot golvet för att sedan kunna klaga på att tvättmaskinerna i källaren låter så pass att man inte borde få tvätta efter 18, kan man ju räkna ut att de inte står ut med sådana barnsligheter. Men så, för ett par dagar sedan, så kom vi till den punkten. Vi kom dit. Till att vi faktiskt gick från mycket mycket falsk grannsämja till direkt osämja. Och jag ska inte gå in på detaljer. Utan bara citera:

- Jo, vi vet vem den nya hyresgästen är. Eller vet och vet. Vi vet att hon är chokladbrun...

- .....

- Ja, alltså, inte för att.... det skulle vara något direkt fel med det...

Man kan säga att läget är. Spänt. Just nu.

Det måste ändå varit värt det, alla drömmer ju om det

2009-07-22T21:19:00.006+02:00

Ja, dansa med den jävla Lisebergskaninen liksom? Eller nej.

Nej för fa-an. Vadå? Vuxen man som dansar med jävla Lisebergskaninen. Han borde få böter bara för det. Rullstolsburen eller ej. Man dansar a l d r i g frivilligt med maskotar.

Såvida man inte är Furry.

På menyn: helstekt grävling

2009-07-21T20:57:00.002+02:00

Jag blir så otroligt klok efter ett par glas

2009-07-20T10:38:00.002+02:00

I helgen träffade jag en samling galningar från twitter för grillning. Det blev både mojitos och mängder med vin, vilket resulterade i att min hjärna slog frivolter. Aldrig har jag varit så klok som den natten. Trodde jag. Följande twittrade jag under natten:

"vi pratr om hur stor hjärnan är. Asperger, autism, allt sånt. Olika synt på sånt, men ändå. Ny nös jag sju gånger på en gång gång också.3:16 AM Jul 19th from web"

"Jag tror att vi sitter och erkänner våra svagheter, men är för rädda för att säga att det är någon NPF-diagnos.3:18 AM Jul 19th from web"

"De stora hjärnorna har liksom mer utvecklade hjärnor än vad "genierna" fått, men vi minns kommer ihäg vilken typ av cykel de hade-.3:20 AM Jul 19th from web"

"Blå toalett är förövtigt inte så fräsht som kan skulle kunna tro.3:23 AM Jul 19th from web"

"Nu luktar det hiphop ut askhopparnarna, bra hiip hiphop that is. 3:47 AM Jul 19th from web"

"@VallePop exakt. @gubbsoda kragoxar fock alll.4:00 AM Jul 19th from web"

Ett psyko på bussen! Ett psyko på bussen!

2009-07-15T11:51:00.004+02:00

Natten till igår sov jag inte så mycket. Fast det är jag ju van vid. Inga konstigheter. Bara det att, efter en lång arbetsdag, i bussen på väg hem från jobbet så slog tröttheten till. Och under den korta resan från jobbet till hemmet så nickade jag till.

Ja, jag somnade. Och i detta muskelavslappnade tillstånd så lyckades jag, vid en inbromsning, slå pannan i sätet framför mig. Min reaktion lät inte vänta på sig och jag röt högt: "Håll käften!".

Håll käften!? Vadå, håll käften?

De mycket stillsamma passagerarna hajade till och alla blickar riktades emot mig. Det blev, som @Lemmila på twitter sade, en "Finsk stämning" på bussen. Jag klev av.

När det kom till mig, visste jag att det var något stort

2009-07-14T00:10:00.001+02:00

Satt och tänkte på vad man skulle kunna heta i efternamn. Om man nu inte var nöjd med det man hade. Kom på det ultimata! Vad sägs om:

*trumvirvel*

Elvira Snorkråka

Ur frustrationen kom ett jävla hårband.

2009-07-13T22:57:00.002+02:00

Alltså, det hände en grej för ett par timmar sedan. Som egentligen är helt helt tragisk. Men som med alla sånna tragiska grejer så finns det en humoristisk aspekt och efter att man fått lite distans till det, så kan man fnissa lite åt det, fast att det är så hemsk. Nu ska jag berätta för er. Berätta vad som hände.

Idag fick jag paket. På posten. Från HM. Det är såhär att jag har typ sjukt lite kläder, jämt! Jag köper nya och nya, men jag har ändå aldrig något att ha på mig. Jävligt skumt det där. Men ah, jag var och hämtade det där paketet i alla fall. Lite till mig. Lite till dottern.

Grejen är bara, att jag har gått upp i vikt. Men hjärnan har inte hängt med riktigt. Så jag har köpt massa kläder i min gamla storlek och tänkt att, vafan, sån jävla skillnad kan det inte vara. Vadå? Liksom Vad-fucking-då? Det kommer funka.

Och det är ju det. Att jag är en envis jävel. Så när jag drar en av de snyggaste klänningarna över huvudet så känner jag liksom. Jag känner att det här, det här kommer att gå åt helvete. Åt helvete. Jag lovar. Men när man redan har fått igenom armarna och huvudet genom en sån jävla klänning så finns det ingen återvändo. Det är bara att görat. Det är bara att slutföra. Så får det gå som det går. Så jag pressar den lilla klänningen ner för min kropp. Som ett litet korvskinn är den. Men det går. Ner över höfterna. Rumpan. Och sen sitter den där.

Jag tittar mig själv i spegenl. Så slank min kropp blev! Allt ihoppressat liksom. Väldigt smärt! Okej, tuttarna är helt tillplattade. Men ändå. Ja, jo, visst. Men det är en sanning med modifikation det där. För när man kommer upp till armarna. Ja, de står liksom rakt ut. De går faktiskt faktiskt verkligen inte att fälla ner. Rakt ut bara! Helt rakt ut står armarna.

Och jag blev liksom så himla himla arg. Fruktansvärt arg. Spände varenda muskel i min kropp i något försök att typ spränga mig själv igenom den där jävla klänningen, som förövrigt var tigerrandig i lila liksom. Ni ser det kanske framför er? Hur jag blåser upp mig från att bli fri från detta fängelse till klänning. Pfft. Men inte ens det gick. Jag blev bara röd i ansiktet.

Den ultimata förnedringen var ju när jag tillslut bestämde mig för att klippa sönder fanskapet. Ja! Jag gjorde faktiskt det. Jag klippte sönder den jävla skiten.

Det lilla bandet i midjan sparade jag. Det kan jag kanske ha i håret.

Erotic transference

2009-07-13T09:40:00.004+02:00

Spenderat helgen med att, under de timmar min dotter sover, sträcktitta på första säsongen av In Treatment. Än är jag inte klar, men jag älskar den serien. Älskar den.
Och Gabriel Byrne alltså. Ahhh! I serien kommer begreppet erotic transference upp, när en patient blir förälskad i sin psykolog, inte så jävla konstigt om man har Gabriel Byrne som psykolog. Inte så jävla konstigt alls. Fy satan han är het! Det tycker väl ni också? Visst tycker ni det? Eller, borde jag uppsöka psykolog för detta?

På alfahannarnas territorium

2009-07-11T19:33:00.001+02:00

Nu kan man läsa mitt gästbloggsinlägg hos Alfahanne.se - ämnet är sex, som sig bör. Tvättstugesex.

http://alfahanne.se/gastblogg-elvira-och-tvattstugesexet/

Man får en Twitterkommentar

2009-07-11T02:04:00.004+02:00

"Jag såg en reklamskylt idag som fick mig att tänka på dig:"Två män och lastbil / 645:- per timme""

- tubbs0r

Och jag ba' undrar - vart finns detta erbjudande att untnyttja? Vart!?

Mutor och hot är grundstommen i en god barnuppfostran

2009-07-10T20:39:00.003+02:00

I flera månader har jag försökt övertala Molly om att vi ska hyra Kalle och Chokladfabriken. Hon vill bara hyra Barbie. Och jag tänker att den där jävla kärringen är inte bra för min dotter. Det är inget go i Barbie. Nog för att hon gör en del hjältedåd, men det är alltid genom att sjunga förtrollande vackert eller förföra nån vacker prins. Eller två prinsbröder för den delen.

Men hon vill aldrig ge med sig. Aldrig får jag se Kalle och Chokladfabriken.

Förrän nu.

När hon stod där i videobutiken och rotade bland Barbie i Underlandet eller vad fan de heter, så väste jag i hennes öga. Jag väste att om hon tog Chokladfilmen så skulle även hon få choklad. En hel kaka! Om inte, så blir det inget godis på hela helgen. Bara att välja. Ditt val, sa jag, ditt val.

Hon funderade ett tag, puckot, men till slut valde hon i alla fall Kalle och Chokladfabriken och en chokladkaka. Jag säger då det, mutor och hot är grundstommen i en god barnuppfostran.

Apropå lågkonjunkturen

2009-07-09T19:33:00.004+02:00

Klopeti-klopeti-klopp. Ihaaaa!

2009-07-08T22:16:00.006+02:00

Det var sommaren 2003 och vi åkte till Portugal på ridskola. Längtar tillbaka!

Det är bara för mycket hår. För mycket!

2009-07-08T20:41:00.004+02:00

Okej att man är optimist, men dum i hela jävla huvudet kan vi väl låta bli att vara?

2009-07-08T19:57:00.005+02:00

När jag gick på mellanstadiet blossade en konflikt mellan två grupperingar som varade i åratal. Ja, flera år! Stundtals rådde vapenvila, men stora delar av tiden var det väpnad konflikt. Eller ah. Väpnad och väpnad, det värsta som hände var väl när en tjej kastade en basketboll i ansiktet på en annan tjej. Men det låter liksom rätt ball med väpnad konflikt. Oväpnad konflikt. Verbal konflikt. Framförallt verbal konflikt.

De två lägren avskydde varandras värderingar som pesten. Man bespottade och förlöjligade varandras åsikter till sista salivdroppen. Man hädade och svor över den andra partens blindhet och idioti.

Vad frågan gällde? Vilka grupperingarna var?

Ingenting är omöjligt vs. Det finns saker som är heeelt omöjliga

De där som trodde att ingenting var omöjligt var ju fullkomliga idioter. Men när man kom med argument som "Aha, men aja, om ingenting är omöjligt så hoppa upp och flyg nu då, ja, exakt nu, bara flyg nu!" så svarade de typ kanske "Näe, men det är inte omöjligt!"

JO. DET. ÄR. FAN. OMÖJLIGT. IDIOT.

Tänk om hörrni. Tänk om.

2009-07-08T01:24:00.002+02:00

Ibland undrar jag om personer som tycks sakna ett sinne för ironi i själva verket tagit ironi till en helt ny nivå. Det vore fantastiskt.

Man avslutar alltid, och då menar jag alltid, det man påbörjat.

2009-07-07T23:32:00.003+02:00

Idag har jag grillat kan jag lova. Det var ju så. Fyra tjejer, några glas vin och så grillat så förstås. Jag är givetvis den självutnämnde grillmästaren. Jag är en grym grillare. I alla fall, vant tände jag grillen och lämnade den för att gosa till sig ordentligt. Drack ett glas vin till innan jag tog allt som skulle grillas och gick ut till grillen. Men. Men? Grillen var död. Ingen eld. Ingenting!

Givetvis tog gasolen slut just när jag skulle briljera. Så jag fick ringa på skjuts för att byta gasoltub. Första macken: Näe, slut. Slut. Happ, okej, nästa mack: Näe, den där tuben kommer från Statoil, de tar vi inte emot. Jag lackade lite här. Fräste att nähe, vad kostar en ny (jävla) tub då om det ska vara så kinkigt? 1600 kr. Jag vände på klacken utan ett ord. Inte ett ord sa jag. Bara tog mig tomma gasoltub och gick. Åkte till staden i närheten. Tredje macken: Tyvärr, slut, prova macken på andra sidan stan.

När vi kommer till fjärde macken, så säger flickan i kassan att, tyvärr, de är slut, men du kan lika gärna ta en annan gasoltub istället. Jahaaaa. Jaaaaaja. Jasså det säger du? Så det är därför jag har åkt flera jävla mil för att köpa en satans gasoltub. Men hon var rar flickan. Och jag fick min gasoltub.

Solen sken när jag åkte hemåt. Sen sken den inte längre. Just som jag kommit fram så kom det. Hällregnet. Sällan har jag sett ett så ohejdbart regn. Skyfall. Och en normal människa hade kanske bestämt sig för att näe, nu steker vi skiten. Vi steker! Inte jag. Jag. Skulle. Grilla. GRILLA! Och det gjorde jag kan jag lova. I hällregnet. Grillade.

Äkta.

2009-07-06T21:17:00.003+02:00

Jag är sjukt förtjust i sånna här liveprojekt a'la Black Cab Sessions - artister som bara ställer sig rakt upp och ner och drar av någon av sina låtar liksom. Här kommer 3 fina!

Det är ingen fikarast att flytta

2009-07-06T13:15:00.003+02:00

Jag sköter inte mina åtaganden alltså, det är ett som är säkert. Men ni vet, jag är mitt uppe i att byta liv. Det är ett jävla inferno kan jag lova. Bostäder hit och dit, ekonomi, dagisplatser. För att inte tala om städningen. Vi har börjat packa för flytten, jag och min unge.
Jag trodde jag gjorde det lätt för mig när jag gav Molly två flyttkartonger och sa "I den ena lägger du allt som du vill ta med dig till nya lägenheten, i den andra det som vi kan ställa upp på vinden". Ni kan ju gissa hur det gick! Jag kan lova er att upp-till-vinden-lådan ekade tom.

Men ärligt, hon har fått mer gjort än jag. När jag släpat ner alla flyttkartonger och satt henne i arbete satte jag mig ner i soffan. Ångest och svett. Det enda vettiga jag fick gjort var att vika om Mollys redan vikta tvätt. Effektivitet - ett ledord.

Det kommer det kommer

2009-07-05T17:21:00.001+02:00

Jag antas att ni ligger och krälar på backen i vånda och ångest över att jag inte uppdaterar. Det kommer mina älsklingar. Lite senare ikväll.

En gång gästbloggade jag

2009-07-02T16:05:00.003+02:00

Och det var så sjukt kul. När jag läser det inser jag också att jag lyckades ganska bra. Om jag får säga det själv. Läs här:

http://blog.mrhauer.com/2009/03/endtroducingelvira-ericsson.html

Och mark my words, jag är alltid på hugget att gästblogga. Verkar som att pressen gör mig gott.

Man ligger där i sängen, stirrar i taket, tankarna far

2009-07-01T20:30:00.007+02:00

Ibland funderar man ju liksom. Ni vet. På livet och döden och hur allt blev som det blev. Men mest på om man kommer få ligga nån gång framöver.

Jag älskar doften av öl, svett och kön på morgonkvisten

2009-07-01T19:42:00.005+02:00

En vän till mig ska åka och bo i en stuga i en vecka tillsammans med sina manliga vänner. Han klagar, det ska regna hela jävla veckan. Han klagar. Jag myser. Myser! För tänk er alltså. Tänk er! Tänk om de är typ fem-sex män. På en pytteliten bostadsyta. Den där fuktiga luften. Lite svett. Öl. After Shave. Pizza. Kön. Och lite mer svett. Lite mer kön. Vilken dröm alltså.

Han kallar mig pervo. Aha. Aja. Men jaaa, vadå då!? Vadå liksom!? Får man inte fantisera om det kanske. Om massor med män ensamma på en pytteliten bostadsyta. Dofterna!

Ahhhh.

Vi har en underbar relation, jag och min dotter

2009-06-30T23:38:00.002+02:00

Och så har de mage att kalla en "jävla kärring" fast de är typ 13 och luktar kiss

2009-06-30T22:09:00.003+02:00

Det händer saker med mig. Jag blir äldre. Som det här att jag sedan några år tillbaka kallar tonåringar för ungdomar. Ja, ungdomar. Som en kärring liksom! Men det slutar inte där. Nu har jag också börjat få en obekväm, orolig känsla när ungdomar befinner sig i min närhet.

Ni vet, de ställer ju alltid till med massa dumheter. Svär och jävlas som fan. Är kaxiga och störiga. Gärna också på lekplatser, gärna när MIN UNGE LEKER DÄR! Och så vill man säga åt de där jävla ungdomarna. Men det har man ju sett hur det gått. För andra menar jag. Totalt ignorerade liksom. Eller så får de nåt "jävla kärring" kastat åt sig. Och det, att bli ignorerad av en ungdom är väl en förnedring av sällan skådat slag, än värre att bli hånad av densamme. Näe.

Så vad gör man? Det är ju astöntigt att typ försöka vara kool emot dem, typ kalla dem "grabbar". Bara kärringar som försöker vara ungdomliga som kallar ungdomar av det otäcka könet för "grabbar", visst?

Jag har ingen aning. Jösses. Ingen aning! Jävla ungdomar.

Jag gör allt för att hålla vätskebalansen i schack, framför allt under ensamma, melankoliska hemmakvällar

2009-06-29T21:38:00.003+02:00

Jag har typ ätit en halv jävla vattenmelon nu.

Jag vet att hundar har ungefär samma innanmäte som oss människor, därför blir jag fundersam

2009-06-29T03:26:00.004+02:00

Pudelns kärna, var är det för uttryck egentligen. Alltså, jag vet ju vad det betyder, men vadå pudelns kärna? Har pudlar nån jävla kärna? Kan inte någon bildad jävel upplysa en gymnasie-dropout vad grejen är med det uttrycket?

(Åhhh, det ska bli så roligt att läsa era Faust-referenser! "Det var således pudelns kärna!")

Om rädda män och deras flykt till småbarnsåren

2009-06-29T02:33:00.005+02:00

Jag har tänkt på en sak som jag skrev på skoj häromdagen, nämligen nummer åtta i min 10-stegs framtidsplan.

"8. Jag hoppas också att jag under min livstid får bekanta mig med en man utan moderskomplex. Skuille vilja prova en relation utan blöjbyten."

Det där var ju i stunden bara på skoj. Det förstår ju ni också, jag har egentligen bara haft två förhållanden där männen ifråga bett mig att pudra deras stjärtar med talk. Jag skulle vilja påstå att jag alltid överdriver lite. Men den här lilla överdriften, och en del diskussioner väckte en av mina hjärtefrågor.

Vuxna män som kallar sig pojkar.

Framförallt kommer detta påstående till uttryck för deras oro inför barn, typ: Hur ska jag kunna ta hand om ett barn, jag är ju själv ett barn. Vilket är lite lite lustigt eftersom de uppenbarligt har sökt sig till mig just av denna anledning, jag är mamma. Ni greppar dilemmat här va? "Pojkarna" söker en kvinna som vaggar dem i sin varma famn och håller vargarna på avstånd, men eftersom de är just pojkar så avsäger de sig alla förväntningar på någon form av ansvarstagande, vilket, givetvis skapar en ganska ansträngande livssituation för den omhändertagande kvinnan.

Och jag förstår att det är lätt. Som pojke friskriver man sig alla förväntningar, allt ansvar och alla skyldigheter. Men är det verkligen så ni vill ha det? Är det verkligen det? Vi har alla våra demoner, det kan vi vara överrens om, men varför inte kalla dem vid sina rätta namn. Och våga. Varför inte våga säga: "Jag är rädd för att ta ansvar, för jag är rädd att misslyckas", varför inte säga "Jag blir osäker på mig själv när jag känner att det förväntas mycket av mig". Våga säga "Om jag tar mig skyldigheter, så måste jag offra delar av mig, och jag vet inte om jag vill det".

För om ni gjorde det, istället för att skylla på någon slags emotionell underutveckling (som jag i de allra flesta fall har svårt att ta till mig), så hamnade vi på en nivå där vi kunde mötas som två vuxna människor. Och diskutera saken, som det så vuxet heter.

Jag suger kuk som en häst (tandintensivt) och skriver rubriker lika illa

2009-06-29T01:00:00.005+02:00

Det första är total osanning skriven endast för att belysa sanningen i det andra påståendet. Jag är urusel på att skriva rubriker och det har mina kära vän Pelletsmaskinen inte varit sen med att påpeka heller, jag tror att hans exakta ord var "du är ju sjukt dålig på rubriksättning". Så har jag inte heller jobbat på Expressen med just det uppdraget.

Ett ställe jag däremot har jobbat i är en av Södertäljes allas fotobutiker. Man kan säga att många intressen formades där, många kunskaper tillfördes mig. Mina kunskaper kring ett stort antal sexställningar fördjupades också. Jag lärde mig vilka av Södertäljes kvinnnor som opererat brösten (de är mycket nogranna med att dokumentera detta kan jag lova) och vilka av samma stads män som var särskilt nöjda med längden på sina kön (detta dokumenteras också ganska frekvent!). Mitt intresse för foto utvecklades också här (det ena KAN ha med det andra att göra...om man säger så. Ni fattar va? Heheeee. Ni fattar!? Heh. Jorå, ni fattar.). Vilket resulterade i att jag hamnade på Tumbagymnasiets medialinje med inriktning fotografi.
En utbildning som jag sedan hoppade av. Och nu, mina kära vänner har jag kollrat bort mig själv så till den milda grad att jag inte vet hur jag ska snurra mig ur det här inlägget. Satan!

Jaja, men jag ska iallafall försöka skärpa mig mer rubriksättningen.

#followsaturday del 3: Hela Hustrun

2009-06-27T22:40:00.003+02:00

Hela Hustrun bloggade tidigare son Den Goda Hustrun, en blogg jag aldrig läste men som hon beskrev som en kuken-i-fittan-blogg där hon anonymt berättade om sin otrohet och målet att bli en god hustru. Nu är hon inte längre otrogen och målet är inte längre att vara en god hustru utan att hitta en form för att få rum med hela hustrun i sitt äktenskap.

Nu blir det kanske inte så mycket att just den varan, utan för det mesta korta och jävligt fyndiga inlägg om allt och inget. Jag är ett stort fan av fyndigheter. Och jag är ett fan av Hela Hustrun.

Var noga med att också läsa taggarna på hennes inlägg, som höjer nästan alla inlägg ytterligare en nivå.

Hela Hustrun - ett nytt projekt

Vad har man annars vänner till?

2009-06-26T15:22:00.003+02:00

En av mina bästa strategier för att få det städat i hemmet är att bjuda hem en vän. Då måste man städa, för man vill inte att vännen ifråga ska se vilken lortig sate man är. Så funkar det. Jag tror inte jag är ensam.

Men nu har en ny typ av strategi utkristalliserat sig. Och jag gillar den. Mycket. Låt mig förklara:
Man bjuder hem en vän. Till ett stökigt hem. Gärna mycket gammalt skit i kylskåpet och sånt. Gärna såpass liksom. Ni vet, blodpudding-som-gick-ut-den-25-februari-nivån. Så. Och sen ba' häller man i sig vin tillsammans med vännen och på morgonen efter lämnar man sedan vännen i detta kaos. Vännen är bakis, står inte ut med odören som omger denne. Ah, så då måste han städa. Det är lysande! Sen blir vännen hungrig. Men för att komma åt färskvarorna måste personen ta sig igenom en djungel av icke så färska varor. Det vill säga, vännen rensar kylskåpet.

Det är en lysande strategi. Lysande!

Jag vill dock höja ett varningens finger, för det kan komma att bli så att vännen, efter att ha sett detta inferno till hem, ser på din person med samma avsmak han ser på ditt hem. Men....
Det kan det väl vara värt!?

Ni bestämde!

2009-06-26T12:18:00.001+02:00

Och snart får ni följa Gullsebubs och Grodans väg till altaret!

Jag har också en plan!

2009-06-25T15:04:00.002+02:00

När Pelletsmaskinen skriver om sin plan känner jag verkligen att det är dags för mig att också lägga upp en plan över min framtid och mina drömmar. Här kommer den i 10 steg:

1. Om femton år är jag 40 och min dotter 20. Då vore det roligt om vi kunde vara gravida samtidigt.

2. Om 10 år räknar jag med att kunna börja ligga med män i min egen ålder. Och yngre.

3. Om ca 7 år kanske jag inleder en karriär som fotomodell. Och då menar jag inte för "skojiga" reklamer, typ Iprenmannen.

4. Om 9 år räknar jag med att jag får operationen för borttagning av den stora vårtan jag har på kinden betald av landstinget.

5. Karriären då? Om 12 år hoppas jag att slippa behöva gå på stritan. Fortsätter med livesändningarna på webben i ytterligare 3 år.

6. Om 25 år hoppas jag att någon dyker upp på min 50 årsdag, tillskillnad mot detta år.

7. Jag vet inte om det är något att hoppas på, men jag önskar att man inom 14 år kommit på något sätt att lösoperera mina stelopererade ben.

8. Jag hoppas också att jag under min livstid får bekanta mig med en man utan moderskomplex. Skuille vilja prova en relation utan blöjbyten.

9. Man ska inte hoppas på det omöjliga. Men tänk om man inom 10 år kunde köpa en ost på säg 16-17 kg för hemmabruk.

10. När jag dör vill jag kremeras. Så jag hoppas att de löst problemet med för små luckor. Jag vill dö riktigt riktigt fet nämligen.

Att annonsera på blocket är lite som att ropa till landets alla miffon att: HÄR ÄR JAG!

2009-06-24T20:43:00.002+02:00

Ja, faktiskt exakt så. Vid två tillfällen idag så har två olika personer rent av telefonterroriserat mig. Den senaste, alldeles nyss ringde inte mindre än 24 gånger under uppskattningsvis 15 minuters tid. För varje gång det ringde blev jag mer och mer rädd för att svara. Det är ju bara galningar som ringer sådär! Tillslut blev jag dock förbannad och sa till galningen att ringer man på det där sättet så får man definitivt inte hyra min lägenhet. Glöm!

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här

2009-06-23T02:29:00.008+02:00

Allvarsbloggande. Det är något som jag helt undvikit här. Jag har tänkt, att när man landar här, så förväntar man sig humor, underhållning, ett gott skratt. Det är mitt erbjudande. Det är vad som gjort att såpass många valt att läsa vad jag skriver. Och jag har tänkt att kanske tar jag udden av det genom att ibland visa andra sidor. Kanske är det dumt av mig att resonera så, kanske inte.

Men i natt är en sån natt. Jag tror ni vet. Det går inte att sova. Tankarna snurrar. Till mångt och mycket helt irrelevanta tankar som jag i ljuset av dagen bara skulle borsta av mina axlar. Men i natt, i natt tynger de dem som oket tynger oxen. Och jag plöjer djupare och djupare i mina fåror. (Ja. Det är over the top, jag vet)

Så slår musikspelaren om till The Smiths Please, please, please let me get what I want. Och exakt det önskar jag. Att jag för en gång skull skulle få vad jag vill ha. Jag vet vad jag vill ha. Jag vet exakt vad jag vill ha. Kärlek.

Men kärlek är inte lätt. Och man får det definitivt inte bara för att man ber snällt. Och man ska inte gå och vänta. Man ska definitivt inte jaga. Man ska aldrig hoppas för mycket. Och man ska inte ge upp för tidigt. Jag går bet.

Och nu kan jag inte låta bli. Men det är någon som googlat på

"runka dunjacka" och hamnat här. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för notonmyshift.

Vad som ska hända med Gullsebub och Grodan är upp till er.

2009-06-22T01:33:00.004+02:00

Gullsebub och Grodan står i ett vägskäl. Vart är de på väg? Hur ser framtiden ut? Minns ni fredagsunderhållningen "Du bestämmer" på nittiotalet. Exakt samma. Ni bestämmer, jag skriver storyn. Rösta till höger!

Gullsebub och Grodans histora läser ni här:

Gullsebub och Grodan har fredagsmys
Gullsebub och Grodan åker till IKEA
Gullsebub, Grodan och Robinsonpremiären
Gullsebub och Grodan firar Valborg
Gullsebub och Grodan ska se ESC-semin
Gullsebub köper present
Midsommar hos Gullsebub och Grodan

Skriv under i kommentarerna!

2009-06-22T00:19:00.000+02:00

Och sen kan vi väl alla unisont erkänna att vi gärna, i ensamhet, drar in doften av våra egna fisar och ler nöjt åt hur illa de doftar?

#followsaturday del 2: Word up, Anjo

2009-06-20T23:07:00.004+02:00

Alltså, det här är bloggen som rör upp känslor, alla kategorier. Andreas språk är bland de finaste jag vet. Så många gånger gör han mig stum av beundran, lika många gånger har han fått mig att gråta ohejdat eller skratta sådär skämmigt högt som ens morsa gjorde helt ogenerat.

Det är egentligen anledningen till att ni ska läsa den. För att den kryper in under huden.

Word up, Anjo

Är jag död, eller är det ni?

2009-06-20T18:17:00.001+02:00

Jag funderade länge på det. Vad hände igår? Avled ni av fylla och synd? Berätta, för jag har inte hört ett ord från er sedan i förrgår.

Man får ett sms

2009-06-19T14:04:00.001+02:00

"...Om du bryter kedjan riskerar du 10 år med hängmage, hängröv, potenssvikt och extremt lite sex."

Jaha? Skulle det vara något nytt alltså?

Midsommar står för allt en allergiker hatar, ja bortsett från spriten

2009-06-19T13:51:00.002+02:00

Spriten är nog enda behållningen för en allergiker en dag som denna. Ush! I skrivande stund är de alla ute och dansar kring nåt jävla björkinklätt monster. Blommor i håret har de och regnet öser ner. Det kan de gott ha. Härinne öser tårarna ner som regn. Det är jag fan inte värd. Och inga jävla ögondroppar har jag.

Glad midsommar älsklingar!

Midsommar hos Grodan och Gullsebub eller Midsommarstången är inte den enda stång det dansas kring ikväll. Eller jo.

2009-06-19T13:17:00.003+02:00

Gullsebub och Grodan sitter i bilen. De närmar sig stugan där de tillsammans med sina polare ska fira midsommar. Grodan kvittrar glatt i passagerarsätet medan Gullsebub kör. Enhandsfattning på ratten, den andra vilande på Grodans lår.
- Tänk att de aldrig bjudit oss förut, va? Vad är det om?, skrattar Grodan.
- Mmmm, svarar Gullsebub och tänker på att ikväll, ikväll är det nog tammejfan han som får ligga. Inte ett fräsigt ord har hon sagt på hela dagen. Han fantiserar vidare. Hennes blick kommer vara så villig, fuktig. Han kommer leka med henne, spela svårflörtad. Sen ska han ge henne ett lillfinger. Hon kommer vara så till sig. Lyda hans minsta vink. Så när han ber henne att dansa för honom, dansa av sig sina kläder, så kommer hon att göra det. Sakta, sensuellt, sedan hetsigt. Han kommer ligga tillbakalutad och bara se på. Och när hon sedan stå där, naken, framför honom, med styva bröstvårtor och pulserande kön som kommer han peka mot sitt skrev och mena: Sug av mig.... Och hon kommer ställa sig på knä framför honom och..
- Hallåå!? Har du hört nåt av vad jag sagt eller? Va!?
- Joo, alltså, joo, jag tycker det låter jättebra.
- Jättebra!? Vadå, jättebra? Fyyyfan, vilket svin du är. Jättebra att jag känner mig tjock. Jättebra. Du kan ju dra åt helvete din jävla gris. Om du ens tittar åt mig ikväll så kastar jag ringen. Fattar du? Jättebra.. Pff.

Somnade på soffan

2009-06-18T21:50:00.001+02:00

Jag somnade på soffan för fem timmar sedan. Vaknade nu. Helt dregligt på soffkudden blev det.

Hur botar man sjukdomen sugmärken?

2009-06-17T15:30:00.005+02:00

Här ser ni dagens sökord till bloggen. Och jag tänkte att kan vi inte hjälpa den stackarn som söker botemedel för sina sugmärken? Finns det någon huskur man kan ta till? Håll inte inne med era bästa tricks och tips nu!

Appropå 2009, eller vilket år det nu är i år.

2009-06-17T09:00:00.000+02:00

Häromdagen fick jag för mig att det var år 2010 i år. Det var ju dumt. Sedan blev jag osäker på om det verkligen kunde stämma. Så då googlade jag "Vilket år är det i år". Och det var ju fullkomligt idiotiskt.

Sommaravslutning. Vi kommer varandra nära, in på livet, det är en dragkamp - bokstavligt talat.

2009-06-17T08:00:00.000+02:00

Vi ska ha sommaravslutning på jobbet. Och jag har tillsammans med några kollegor fått uppdraget att ordna det praktiska. På önskelistan står:

Tipspromenad med snitslad bana
Dragkamp, gärna killarna mot tjejerna
Lite allsång, och några sommarvisor i bandspelaren

Vänta, är det här 2009? Eller 1989? Jeees!